måndag, september 25, 2017

Road Trip

Den gångna veckan har jag varit på långresa upp till nordligaste Laponia och sedan hem igen. Sammantaget blev det 27 + 20 + 35 + 47 mil i fyra etapper. Fast de första 47 milen kördes på samma dag men indelat i två besök hos släktingar, först i Tornedalen och sedan i Piteåtrakten. Sista stoppet var Örnsköldsvik innan hemresan. Nu när jag skjutsar föräldrarna till stugan i början av sommaren och sedan hem på höstkanten träffar jag mina släktingar oftare än jag gjorde tidigare. Här några bilder från den nordligaste platsen:










söndag, september 10, 2017

Att tvingas ta farväl i förtid

 I somras försvann en person i min bekantskapskrets från detta liv alltför tidigt och alltför abrupt. Han var en person som jag uppfattade som mer levande, mer kreativ, mer omtänksam, mer generös och mer välvillig än de flesta. Honom tog vi avsked av den gångna helgen och även om jag bara fanns i hans perferi fällde jag många tårar över den ännu större förlust som de andra gjort, familj, släkt, nära vänner.

Mänskligheten har blivit fattigare. Jag brukar tänka att för varje människa som avlider så dör en hel värld och vissa världar är rikare än andra och hans var det. Han lämnar ett större tomrum än många andra efter sig och hans bortgång innebär en stor förlust för alla de som i framtiden hade kunnat beröras av hans entusiasm och vilja att dela med sig av sina kunskaper, sin skaparlusta, sin vitalitet och sitt stöd. Vid minnesstunden vittnade många från olika perspektiv över hans betydelse i deras liv. Bredden var påfallande.

Eftersom han stod mitt i livet och rimligen borde ha funnits kvar många år till kändes det inte så akut att umgås. Sedan, plötsligt, var han bara borta. Livet är skört. Det gäller att komma ihåg det i vardagen och att vittna om dessa fantastiska människors gärningar medan de lever. Framförallt att se till att de vet att man uppskattar dem och allt det underbara som de gör.  Detta fick mig att minnas en poplåt från när jag var ung. Så jag länkar till den till minne av Staffan:


tisdag, september 05, 2017

Att planera seminarieverksamhet

Man kunde tycka att det i vår datoriserad tid borde vara en enkel match att schemalägga ett högre seminarium, men så är inte fallet. Det tar dagar för att inte säga månader, eftersom det inte finns något rutinartat med det utöver att veckodagen och tiden är stående.

Först börjar man med att i slutet av terminen ha ett möte och brainstorma kring aktiviteter med en liten grupp deltagare. I detta skede inte med några datum eftersom det finns vissa aktiviteter som måste ha förtur innan andra aktiviteter kan läggas in. Om detta är i juni försöker man sedan komma överens med samarbetspartners vid andra institutioner om datum som fungerar för dem. Eftersom de har fullt upp med något annat så innebär det att den datumsättningen får vänta till efter semestern. I slutet av augusti lyckas man då till slut med att hitta ett gemensamt datum för det seminariet så att man därefter kan ta itu med övriga förslag.

Sedan april har lokaler varit bokade, rumsnummer har kommit via epost. Nu gäller det att hitta det mailet för att sedan i webbschemat lägga in rätt lokal på rätt datum, eftersom det hanns med då pga att det fanns viktigare arbetsuppgifter som hade större prioritet. Eftersom det ska vara två olika lokaler och man fått informationen om exakta datum för den ena och därtill upplysningen att resten av terminen är man i den andra lokalen så behöver detta stämmas av mot en papperskalender först.

Alltså behöver det skrivas ut ett tomt blad för varje månad ur jobbkalendern på nätet där lokalnumren kan föras in för hand så det blir rätt. Därefter med dessa kalenderblad i handen går det att på webben i seminarieschemat lägga in dag + lokal i schemat så att det står klart för ifyllnad av namn på aktivieteter och ansvariga. I bara en av lokalerna finns utrustning för att videosända seminariet till kolleger på Gotland, så det gäller att i nästa steg säkerställa att de datum som vi har den lokalen läggs de seminarier som kan tänkas ha intresse också för dem. I början av terminen kommer oftast ytterligare goda idéer upp som också ska införlivas i schemat. Det visar sig då att den mindre lokalen inte fungerar pga det lrä bli för många deltagare. Då måste en begäran om en större lokal skickas till lokalbokaren som sedan när det hittats en sådan skickar information om nytt lokalnummer som sedan måste läggas i i schemat så det blir rätt.

Därefter ska minnesanteckningarna från mötet i juni skrivas ut och sedan ska de personer som anmält intresse att hålla i en aktivitet eller föreslagits hålla i den kontaktas så att datumen kan fördelas mellan dem. Ibland krockar önskemålen och så får man ta det en vända till. När den här proceduren är klar och alla är klara över när de ska framträda är det dags att ta fram papperskalendern igen, fylla i namn och titel på seminarietillfället för att därefter lugnt och metodiskt manövrera sig igenom drop down-menyer av olika slag med nyckelord och annat som ska vara med. Så ska det skrivas en kort blurb om syftet med själva seminariet och be om korrekturläsning av den ansvariga via epost. De dagar då studiebesök läggs in måste lokalbokaren mailas och ombedjas att avboka lokalen, som även behöver tas bort från webb-schemat.

Slutligen eftersom det saknas utskriftsmöjlighet eller pdf-generator i webschemat måste den texten kopieras från skärmen och klistras in i ett worddokument  för att sedan redigeras så det blir läsligt och först därefter kan så hela schemat kan distribueras.

Sedan undrar alla varför det tar sådan lång tid att få schemat för högre seminariet.....

söndag, september 03, 2017

SilwerSteam i Eskilstuna

Det har verkligen varit tvära kast den gångna veckan. Från minnesstund över avliden vän på lördag till att delta i ett Steampunk-konvent i Eskilstuna på söndagen. Silwersteam i Eskilstuna arrangerades av ett par av våra studenter på Kulturentreprenörsprogrammet. Jag hade tidigt lovat att vara med, inte för att det ingår i jobbet utan för att det är intressant att följa vad våra studenter gör. På så vis går det att fundera över nya inslag i utbildningen som kanske kunde vara lämpliga. Dessutom vill jag förstås uppmuntra alla som har ambitioner och idéer och finns det ett bättre sätt än att delta? Nej. Konventet pågick fredag-söndag på Stadsmuseet, men pga arbete kunde jag inte delta på fredagen och pga minnesstunden inte heller på lördagen, alltså återstod söndagen som dock var den avslutande dagen och därmed hade många redan åkt hem bland deltagarna.

Några snabba intryck var att de lyckats locka bra försäljare (jag köpte själv en vacker liten s.k. fascinatorhatt), deltagare i fantastiska kostymer och flera intressanta personer som delade kunskap. Eskilstuna med sin industrihistoria är den perfekta platsen, Stadsmuseet en utmärkt lokal med sina steampunkiga föremål och övriga museer i staden borde också bidra till stämningsskapandet. Hoppas nästa år på fler programinslag som inbjudna författare och populärvetenskapliga föredrag. Nedan några bilder som illustrerar mina upplevelser:


En av salarna på museet


En docka som föreställer en arbetare


En vinnare av European Steampunk Challenge, se nedan reglerna. 
Tror det är en tidsmaskin




En bild av ett bord full av fantasifulla steampunkkreationer.


Den stiligaste dräkten enligt min mening på konventet.


Arrangörerna i bakgrunden, introduktion pågår till en tävling där två personer ska doppa en kaka i te ett visst antal sekunder och sedan hålla upp kakan ett visst antal sekunder. Den kaka som klarar sig längst utan att kollapsa tillhör vinnaren.

fredag, september 01, 2017

Bill Viola, Drottningen och jag

En sådan rubrik känns litet cool. Idag var det vernissage i Uppsala domkyrka av en utställning med fem videoverk av den amerikanske konstnären Bill Viola, ett sjätte är utställt på Konstmuseet där eftermiddagen avrundades med bubbel och snittar från Kajsas kök. Inte bara jag och ett urval kolleger deltog, utan även drottningen som tillbringade hela eftermiddagen med de utställda verken. Konstnären representerades av sin hustru och som det formulerades vid vernissagen medskapare Kira Perov.

Detta var nog Sveriges mest välbesökta vernissage genom tiderna för när jag blickade bakåt över bänkraderna tror jag faktiskt att det var i det närmaste fullsatt och domkyrkan rymmer 1800 sittande. Bill Viola förtjänar uppmärksamheten i högsta grad, men det är nog så att kungligheter drar mer än konstnärer. Slutsatsen blir att det bästa stödet till konstlivet som kungafamiljen skulle kunna bidra med är att flitigt delta i vernissager, så att fler svenskar upptäcker att konst kan vara både tankeväckande, inspirerande och berörande när den är som bäst.

Den stora skaran som i Drottningens kölvatten vandrade runt och tittade på verken gjorde det litet svårt att ta sig fram till skyltarna med titlarna på dem, så det får bli ett senare inlägg med dem. För givetvis ska jag återvända och begrunda dem närmare under de två månader som de finns i Uppsala. Det vore också roligt att åka till Bilbao där man satt upp en stor retrospektiv med Violas verk, som öppnade sista juni och pågår till 9 november i år, för det ger mersmak när man fått stifta bekantskap med hans arbeten.

Indirekt har jag faktiskt haft skäl att bekanta mig med hans arbeten tidigare i mitt liv eftersom jag som universitetslektor i Lund handledde en C-uppsats som behandlade dem. Men den gången var det bara stillbilder som fanns tillgängliga för mig eftersom jag dumt nog inte hade möjligheten att besöka en utställning som i början av 2000-talet ägde rum i Stockholm.

Vem är då Bill Viola? En av världens främsta videokonstnärer helt enkelt. Läs mer: http://www.billviola.com/biograph.htm där det finns förteckningar över hans verk. Faktum är att det även går att beställa ett urval av hans äldre videoverk som privatperson. Då varje verk tar lång tid att ta till sig och känna in sig i tänker jag inte kommentera dem här. Det får, med litet tur, komma i ett senare blogginlägg i höst.

Två års intervaller - är det rimligt?

Nog för att jag visste att jag misslyckades i min föresats förra gången att återuppta bloggandet, men att det gått två år var litet förvånande. Idag gör jag inga löften eller utfästelser, utan skriver helt enkelt när andan faller på. Må det vara vartannat år eller varje dag eller vart tionde år.