måndag, december 02, 2013

Tal vid ridhusinstitutionens firande

I samband med ridhusinstitutionens firande skulle jag hålla ett kort tal, eftersom det innehåller en del fakta om den bakomliggande historien tyckte jag gott att jag kunde lägga ut det här på bloggen när jag nu har tid att göra det idag. Här finns det tidigare inlägget om själva jubileumsfirandet.

-->
Uppsala universitets ridinstitution som i år firar sin 350-åriga födelsedag är världens näst äldsta ridskola efter Spanska ridskolan i Wien. Det är sannerligen något att vara både stolt och glad över. Uppsalas studenter har alltså suttit på hästryggen en ansenlig tid, vilket gör verksamheten till en viktig del av universitetets unika immateriella kulturarv och till en av dess många levande traditioner.

Själva ordet tradition kommer av latinets traditio, som var ett juridiskt begrepp och syftade på överförandet av ägorätt från en person till en annan. Det handlar alltså om det formella, högtidliga överlämnandet av något värdefullt. Men den här kopplingen kan lätt leda till missuppfattningen att tradition står för något oföränderligt, som bara förpassas vidare utan närmare eftertanke. Ungefär som de egendomliga ritualer som förlorat sin mening men ändå styr människornas liv i författaren Mervyn Peakes enastående roman Ghormenghast.

För att traditioner ska vara livskraftiga måste de förändras, men det sker ofta så långsamt att vi knappt märker det. Det är inte genom drastiska brott eller övergångar, utan genom gradvisa förskjutningar som en tradition fortsätter att vara aktuell. Kärnan i denna process är igenkännbarhet. För att traditionen ska vara just en tradition måste den knyta samman det förflutna med nuet, eftersom dess uppgift är att lämna vidare något värdefullt till kommande generationer. Traditioner handlar därför mycket om varsamt förvaltande där det gäller att inte kasta ut barnet med badvattnet. För att alls uppfatta föränderligheten måste vi därför blicka bakåt och se hela historien bakom en tradition.

Om vi tar ridinstitutionen som exempel och själva företeelsen ridning, så kan det verka underligt att universitetet ansett det nödvändigt att ägna sig åt att förse studenter med extrakurrikulära tillfällen att utöva denna dyrbara sport. Men det beror på att ridningen alltid kombinerat praktiska med symboliska värden. På 1600-talet när ridinstitutionen instiftades hade ridningen fortfarande praktiska funktioner. För att färdas långt och snabbt behövde man kunna rida. Kavalleriet var också en oundgänglig del av vår armé.

Men att rida var också en symboliskt starkt laddad handling. Det var en aktivitet som följt med sedan riddartiden som ett uttryck för nobilitet, vilket visas av tidens ryttarporträtt av olika kungligheter som t.ex drottning Kristina uppe på Uppsala slott. Att kunna erbjuda möjligheten att lära sig rida till de ynglingar som skulle genomgå högre utbildning var en nödvändig rekryteringsstrategi om Uppsala universitet skulle kunna attrahera svenska adelssöner och kunna konkurrera med utländska universitet.

Vid Uppsala universitet skrev förvisso förvisso ädlingar in sig på 1600-talet, men också studenter från andra samhällsklasser.  Faktum är att det fanns en föreskrift om hur många studenter det skulle finnas inskrivna som inte vad adliga och de skulle vara i majoritet. En viktig särprägel för Sverige har alltid varit den välutvecklade s.k. ståndscirkulationen. Med det menas att samhället räknade med klassresor och där den inhemska högre utbildningen framförallt öppnade nya möjligheter för begåvade söner av det tredje ståndet. Vårt land utvecklades till en meritokrati på 1600-talet, d.v.s det man kunde uträtta för landets väl och ve betydde mer än börden.

De som studerade kunde då ta steget vidare på den sociala stegen. Då var det viktigt för universitetet att se till att de fick möjlighet att tillägna sig de förmågor som följde med den nya ställningen i samhället. Även studenter från andra stånd kunde därför förvärva ridkunskaper. 

Mot slutet av 1800-talet var inte kopplingen till adelskulturen särskilt stark längre. Men riddaridealet hade överlevt i form av föreställningar om gentlemannen som också förväntades kunna rida. Ridinstitutionen fortsatte därmed att spela en viktig social roll för de studenter som skrev in sig vid universitetet. Med tiden har också gentlemannaidealet i all stillhet till stor del dött ut och idag rider våra studenter av helt andra skäl. Mens sana in corpore sano – ridning anses vara en nyttig form av motion. Rent statistiskt är det så att det aldrig tidigare i historien funnits så många hästar i vårt land som idag, inte ens när hästen hade en praktisk funktion. Det innebär att fler av våra studenter idag kan förmodas rida än tidigare.

En idag viktig aspekt är också att ridsport numera utövas främst av flickor och kvinnor, liksom att den får betydligt mindre offentligt ekonomiskt stöd än de mansdominerade sporterna och mindre utrymme i TV-rutan. Därför är det en viktig jämställdhetssignal när Uppsala universitet håller denna tradition levande och dessutom har utökat antalet ridstipendier över tid. Genom att Akademistallet fått fortsätta sin existens in i vår tid har det garanterat att ett urval av våra studenter får möjligheten att fortsätta odla sitt ridintresse även under studietiden. Inte så få av våra ridande studenter har också gått vidare till att tävla på elitnivå. 

Universitet äger idag inte stallet utan samarbetar med Uppsala-Västmanlands Fältridklubb i vilken Uppsala Akademiska Ridklubb ingår. UARK leds av en inspektor och en ridmästare. Fältridklubben tillhandahåller hästarna även om stallet behållit sin namn, Akademistallet , medan universitetet bekostar tio ridstipendier som lyses ut årligen.  Genom sitt förvaltande av ridinstitutionen genom århundradena har universitetet alltså tagit sitt ansvar inte bara för studenters intellektuella utveckling, utan också för deras fysiska välbefinnande. Det faktum att Akademistallsverksamheten fortfarande är vid god vigör visar på vilken slitstark tradition som den utgör. Dagens firande visar också att universitetet är berett att fortsätta att förvalta den på det att kommande generationer också får möjlighet att utveckla den vidare.

PS Läs gärna mer i den jubileumsbok som gavs ut och som kan beställas från UARK DS