måndag, september 30, 2013

Guden Tor är förargad på Kavalla

Ikväll lyssnade vi till vår författarstipendiat Doris Dahlin som berättade om sitt skrivande på ett mycket intresseväckande sätt och läste ett par sidor ur sin kommande roman. Sedan åt vi knytmiddag med en fantastisk buffé. Hela tiden duggade det litet grann och mot slutet av middagen brakade ett enormt åskväder loss. Pinjeträdens grenar vajar och dunkar i regnet och blåsten. Det forsar decimeterdjupt vatten på gatorna. Blixtarna är som stroboskopljus på himlen. Sannerligen tycks asaguden Tor ha något mot Kavalla att döma av de knallar som far över staden och dundrar mellan bergssidorna.
Enhanced by Zemanta

söndag, september 29, 2013

Klimatsmart skön stadsplanering

Jag gick till slut efter mina administrativa mödor på långpromenad i Kavalla en eftermiddag. Det var första gången jag gått längre än till kvartersbutikerna. Listig som jag är tog jag snabbaste vägen via gator och trappor ner till strandlinjen för att följa den inåt centrum. Det gick förvånansvärt fort, ca 10 minuter. Väl nere strosade jag längs strandpromenaden och fotograferade flitigt vyerna.

Det lustiga med en del av städerna vid Medelhavet är att de ser så tilltalande ut på distans trots att 90% består av modernistiska betonglådor inspirerade av Le Corbusier och ser slående lika ut hans Domino-projekt. Terränganpassningen motverkar dock all monotonitet och distansen döljer effektivt allt slitage. Eftersom Kavalla som de flesta grekiska städer är byggt på bergssidor finns av terrängskäl inga raka vägar, alla ligger på skrå längs bergssidorna. Även om det finns tecken på att man här och var tänkt skapa parallellitet i gatunätet så förhindrar naturen det effektivt och det blir bara isolerade tappra försök. Serpentinvägen är den som är mest lämpad. Mellan de olika nivåernas gator finns också trappor anlagda, så att man snabbt kan ta sig till fots dit man vill - åtminstone om man går neråt, för uppåt känns det i vadorna.

Stadsplanen verkar inte bara påverkad av modernismen utan också av Vitruvius anvisningar som anger hur man maximerar luftflöde och skuggor i staden genom att dra gatunätet klimatsmart. Det är viktigt för det estetiska intrycket. Tomtplanen är med andra ord inte ortogonal. Den skapar inte ett rutnät. Tomterna är i stället vinklade åt alla möjliga håll,  vilket gör att husen inte ligger rätlinjigt på rad. En del har långfasaden mot gatan, nästa hus kan ha den korta sidofasaden mot gatan och ytterligare ett hus kan ligga så att ett hörn stöter mot gatan och en gränd leder vidare till ingången. Stadsbilden blir därför variationsrik och levande sedd på håll. Att många tak används som uteplatser ger också spännande inblickar i stadsbornas liv när man blickar ut över de platta takterrasser som bildas.

För egen del drabbas jag av deja-vue när jag tittar ut över staden för den påminner så starkt om Catal Hüyük - mänsklighetens första stad som ligger i nuvarande Turkiet - bortsett från att gatan som ett element i staden ännu inte var uppfunnen och man tog sig runt genom att klättra på grannarnas tak.




Enhanced by Zemanta

Tillbaka i cyberrymden

Jag börjar misstänka någon av mina medboende för att ha streamat filmer, för så fort merparten reste i lördags blev näthastigheten återställd till samma goda nivå som när jag kom. Att jag inte bloggat häremellan beror på att uppkopplingen var så instabil att det hela tiden fanns risk att bli utputtad ur nätet och sedan inte kunna komma in igen. Nu återstår bara ett par dagar, sedan ska jag hem igen på onsdag. Så snart jag har tillgång till fast lina ska jag ladda upp ett eller ett par fotoblogginlägg. Men nu en kort resumé över vad jag har haft för mig.

Efter det förra inlägget gav jag upp projektet med att ordna exkursionslogistik på distans. Särskilt som det skulle ta minst två veckor att få det där betalkortet, där jag sedan förväntas betala räkningen ändå för att i efterhand skriva reseräkning. Riktigt så maffiga löner har inte en professor i humaniora att det går att ligga ut med 15.000 kr för arbetsgivarens räkning. Nej, jag ska försöka boka vandrarhemsrummen per telefon vid hemkomsten och hoppas kunna tjata mig till en faktura.




onsdag, september 25, 2013

Tröga kommunikationslinjer

Antingen är det trådlösa nätverket svajigt idag eller också har jag överskridit min kvot MB med mitt idoga administrerande. För sedan jag kom har jag varit mentalt närvarande i Uppsala i en utsträckning jag inte hade tänkt mig pga administrativ kris på jobbet.

Att ordna exkursionslogistik är ett Sisyfosarbete. I stället för att det blir allt mindre att göra, så har uppgiften växt och blivit synnerligen ohanterlig för en som inte är hemmavid. Resebyrån meddelar att tåg det kan den boka men vill ha alla namn och veta vilka som har studentkort. Det tar en timma att lokalisera allas epostadresser igen, maila och fråga ang studentkortet, eftersom jag blir utkastad från nätet hela tiden. Så ska jag vakta eposten för att snabbast möjligt rapportera tillbaka till resebyrån.

Men se vandrarhem kan resebyrån inte ordna, bara dyra hotell som tillhör kedjor med vilka staten har avtal. Konstigt, jag hade liksom föreställt mig att upphandlingens syfte var att spara pengar? Men oftast blir allt så mycket dyrare. Nåväl, jag försöker boka vandrarhemsrum själv online, men det går inte för STF vill att man betalar med kreditkort och inte vill jag ligga ute med 5000 kr för statens räkning.

Jag skriver hem igen och efterlyser om det går att använda institutionens kreditkort till detta, men något sådant finns inte längre. I stället föreslås faktura, vilket vandrarhem inte vill utfärda, eller att jag betalar med "mitt" tjänstebetalkort - något sådant har jag givetvis inte. Moment 22. Jag skriver tillbaka och frågar om det finns någon på arbetsplatsen som har ett sådant och kan boka i stället för mig? Än så länge inget svar, hoppet är det sista som dör, men det blir förmodligen nej.

Detta tar tid från den forskning som jag hade tänkt syssla med här nere och det retar mig desto mer då jag betalar vistelsen ur egen ficka, d.v.s jag bekostar flyg, logi och kost privat, trots att jag är här för att kunna arbeta - koncentrerat och ostört var tanken (*haha*). För humanister finns dessa kulturinstitut där det är billigare logi än på hotell för att vi ska ha råd att vistas här. Men det är INTE så att arbetsgivaren betalar för att man ska kunna utnyttja dem annat än undantagsvis - till skillnad från naturvetenskapliga laboratorier som givetvis bekostas av staten eller forskningsfinansiärer av olika slag. Nej, det får man ordna själv, antingen via sin lön eller om man har turen att få ett stipendium. Det sistnämnda går normalt inte till professorer utan till unga fattiga doktorander eller nydisputerade, vilket förstås är i sin ordning.

Nåväl, jag är van att betala själv. Men då ska jag inte behöva göra annat än det jag själv planerat att göra tycker jag. Det är det som irriterar mig mest, att jag förlorar forskningstid och får betala för den förlorade tiden själv.

måndag, september 23, 2013

En gammal kvinnas list

I morse försov jag mig, d.v.s. ett par delvis sömnlösa nätter hann ikapp mig så efter klockringningen vid sju somnade jag raskt om. Det var skönt. Sedan tog jag mig tid efter frukost att utöka ingrediensurvalet genom att först gå till en annan butik i området än gårdagens för att bl.a. handla ägg. Den förestods av en gammal kvinna och när jag försökte ta en liten flaska Retsina ur kylen hejdade hon mig raskt och tog i stället fram en tvålitersflaska som hon på något vis lyckades övertyga mig att köpa. Nåväl, därmed har jag gjort mitt för att stötta den grekiska ekonomin och jag har erbjudit de andra boende att ta sig ett glas när de känner för det.

Efter att ha burit hem min Retsina, en tetra körsbärsjuice, ett paket ägg och en förpackning med bacon gick jag en kort fotorunda för att därpå bege mig till den andra butiken där jag handlade igår. Innehavaren är en ung engelsktalande kvinna och där fyllde jag på grönsaksförrådet för att sprida mina gracer. Hon har en frys med små hemgjorda glasspinnar som smakar väldigt gott när det är varmt. Så var det dags för lunch.

Mathållningen är enkel här. Igår till lunch hackade jag tomater, vitlök, vårlök, paprika, chilli och färska kryddor som jag sedan fräste i stekpanna och fördelade över rostat bröd. Till middagen gröpte jag ur en aubergine, tärnade innehållet, hackade likadana grönsaker som till lunchen, kryddor och chilli, blandade ihop, pressade över litet citron, skvätte husets olja över, fördelade i aubergineskalen, la på en skiva ost överst på vardera och hutt in i ugnen att bakas i 30 minuter. Till det gjorde jag en yoghurtsås kryddad med mynta. Dagens lunch bestod av samma grönsaker, den här gången som fyllning till en omelett toppad med smulad fetaost. Middagen har jag tänkt ska bestå av pasta med, guess what, grönsaker och, surprise, bacon. Det smakade lika gott varje gång.

I institutets trädgård finns ett kryddland för gästerna att ta av. Där finns också en chilliodling, en olivträdslund som man pressar egen olja ur, vindruvor som vi är välkomna att äta av och även granatäppelträd. Det är i sanning vardagslyx att ha tillgång till detta.

Resten av dagen har jag fortsatt med att jobba undan de efterhängsna arbetsuppgifter som följt mig hit. För mina C-studenters räkning har jag skapat ett Adobe Connect-rum så att vi kan ses online de närmaste dagarna. Jag har skrivit till dem och bett dem fylla i en enkät för att veta när det passar dem bäst att träffas. Under lunchen läste jag klar en av de romaner som ingår i min studie, så litet forskat har det blivit. Sedan har jag fortsatt att skriva utlåtanden. När kyrkklockan slog 6 var jag precis klar med det sistnämnda. För att fira det har jag slagit upp ett glas Retsina med oliver som tilltugg. Medan jag nu bloggar njuter jag av att på terrassen blicka ut över havet och den rodnande solnedgången över Thassos. Öns berg och dalar mejslar ut sig bäst i den sena dagens ljus.

söndag, september 22, 2013

Bing bong

Imorse väcktes jag till en strålande dag av kvarterskyrkans klockor redan vid sju och från terrassen kunde jag ta del av den ortodoxa mässan via prästens liturgiska sång som hördes mycket väl. Han hade en vacker tenorstämma kan jag tillägga, så det var inte ett dugg störande utan mer stämningsskapande. Efter att ha ätit frukost som bl.a. innefattat lyxen av färska fikon har jag som synes tagit ett fast tag om bloggandet och skriver nu mitt andra inlägg.

På terrassen är det redan nu för varmt att sitta och jag har fällt igen de yttre träluckorna genom vilka ljuset silar in. Gör man inte det förvandlas rummet till ett orangeri. Dagens uppgift består i att skriva samman utlåtanden, för tyvärr har det följt med en del arbetsuppgifter som inte är direkt forskningsrelaterade. Det är en bra illustration över akademikerns kamp för att få lugn och ro att skriva, vilket är en central del av forskningen för en humanist. Först när forskningsresultaten blir en berättelse som andra kan del av övergår den från att vara egen fortbildning till att bli nyttig också för andra. 

Meningen var att jag skulle ägna 14 dagar ograverat åt min egen forskning här, men den ambitionen naggades i kanten redan innan jag gav mig av. På grund av andra åtaganden tvingades jag resa hit en dag senare än avsett och måste resa hem en dag tidigare än det var tänkt. Jag kommer också att behöva använda minst två kanske tre dagar åt att rensa undan kvarvarande arbetsuppgifter, som antingen inte hunnits med före avresan eller som pga omständigheter utanför min och andras kontroll landat i mitt knä de senaste dagarna.

Resten av tiden har jag dock tänkt ägna mig åt Staden som fiktion och Fantasin som kulturarv. Det senare perspektivet föddes ur det förra, så i stället för en bok eller artikel blir det minst två. Den förra boken är enklare att skriva, så det är lika så gott att jag tacklar den först. Faktum är att jag också ska ägna en dag åt att planera min forskningstid fram till pensionen, vilket kan låta något storvulet, men jag har ett antal "börjor" som jag faktiskt vill göra klart. Nu när jag har mer forskningstid i tjänsten kan det också bli av. Tidigare har tentarättandet och undervisningsförberedelser mestadels ätit upp den dag i veckan som jag som universitetslektor i princip om än sällan i realiteten kunde ägna åt forskning.

Tobakskungarna grekiska villa

Foton tillkommer senare (dvs egentagna)

Med tanke på hur det brukat bli med mitt bloggande om jag väntar tills jag börjat fota, så gör jag inte det den här gången. Återvänd om någon dag så kommer inläggen som saknar fotoillustration att få det. Kameran råkade nämligen bli liggande på ON, så batteriet måste laddas först. Sedan är det ju den besvärliga omständigheten att sedan fotona tagits så ska de också laddas upp på datorn, men så snart det skett kommer jag att tillföra egna bilder till bloggen.

Nå - var är jag någonstans?

Jo, jag är i norra Grekland på Svenska Atheninstitutets filial i Kavalla, ett vackert funkishus med havsutsikt och egen trädgård. Det ligger vid havet ca 2 timmar med bil från Thessaloniki i det antika Thrakien. Kavalla har egen flygplats, men det blir ofta dyrare att flyga dit direkt än att flyga till Thessaloniki och sedan ta bussen som jag gjorde. Det är en vacker resa som går längs kusten och sedan en sväng in i inlandet. Thessaloniki har en del betydande bysantinska minnesmärken så det är inte fel att ta omvägen förbi bara för att också kunna besöka dem.

Gamla stan i Kavalla
Kavalla är en rätt liten ort som under tidigare epoker varit betydelsefull pga olika industrier. Under antiken var Kavalla hamnstad åt Philippi (känt från Bibeln och Paulus Filipperbrev). Mittemot staden ligger ön Thassos med sina marmorbrott och väster om staden ligger berget Pangeon som var ett antikt Klondyke med stora guldgruvor. Så sent som förra året genomfördes arkeologiska undersökningar i gruvgångar i Pangeon. Ortsnamnets länkning går till poster i två arkeologiska onlinebloggar för den som har intresse av att följa nyheter inom antik arkeologi. Det var också de boende på Thassos som grundade Kavalla på 800-talet f.Kr. Mitt i stan finns en fin sandstrand som jag tänker utnyttja senare idag eftersom det är runt 27 grader varmt på dagtid, ett arkeologiskt museum och flera andra platser att besöka i och utanför Kavalla. Philippi är t.ex. ett slags grekiskt Pompeiii, där man kan besöka utgrävningarna och museet.

Kavallas senaste storhetstid kan kopplas till "det bruna guldet", d.v.s. tobaksindustrin och det är i det sammanhanget som Sverige blir representerat i Kavalla. Klimatet är ypperligt för odling av orientalisk tobak och här fanns en livaktig industri från slutet av 1800-talet fram till andra världskriget. Tänk Carmen så får du en inre bild av hur det var här. När det nuvarande Svenska huset (Souidiko Spiti) byggdes på 1930-talet arbetade ca 15.000 personer i staden uteslutande med tobakshantering. Ungefär 60 handelshus som enbart sysslade med tobak etablerades i Kavalla och flera var utländska.

Det byggdes ståtliga residens både av de greker som sysslade med handeln och av utlänningar med intressen i den. De ligger framförallt i stadens östra delar. Svenska Tobaksmonopolet lät uppföra en präktig villa år 1936 åt sin man på plats och med gästrum för tillresande från företaget.  Det var ritat av P. Manoulidis som lät sig inspireras av svenska funktionalister som Sven Markelius. Även inredningen är till stora delar i original. Villan klättrar uppför en bergssida och öppnar sig upp mot havet med stora terrasser och en mindre trädgård. Huset med inredning är byggnadsminnesförklarat av grekiska staten.

Så länge man främst importerade europeisk orientalisk tobak till Sverige hade verksamheten en funktion, men från 1960-talet övergick man alltmer till import av amerikanska cigaretter. Villan blev ointressant för Tobaksbolaget och efter att några år i deras regi ha fungerat som gästhem för kulturarbetare donerades den 1976 till Svenska Atheninstitutet som gästhem för forskare och kulturarbetare. Svenska författarförbundet, Svenska fotografers förbund och Svenska tecknares förbund har fasta stipendier riktade till sina respektive målgrupper, övriga får betala. Eftersom det är  billigare än hotell, har självhushåll och dessutom är utrustat för intellektuellt arbete med datorer och internet är det också många forskare som passar på att resa hit för koncentrerat arbete. Jag är en av dem.

Det är viktigt att förstå att de svenska kulturinstituten vid Medelhavet kan sägas vara humanisternas laboratorier. De bildar en intellektuell miljö som gör det möjligt att träffas över ämnes- och yrkesgränser. Under mina vistelser i Rom, Istanbul och nu Kavalla har jag kunnat knyta kollegiala relationer med andra forskare och kunna delta i intressanta och givande tvärvetenskapliga seminarier. Samtidigt erbjuder de en stimulerande miljö att bedriva egen forskning i och möjliggör koncentrerat skrivande, vilket kan vara svårt att få loss tid till hemma där sammanträden och undervisning styckar sönder både arbetstid och tankeverksamhet. Mötena med kulturarbetare är också viktigt, för det finns inte i övrigt några naturliga träffpunkter. Jag kommer t.ex. under min första vecka här att dela terrass med en författare. Vi har redan bekantat oss med varandra och haft intressanta och givande samtal.

Företagshistorisk exkurs

Ni som tror att förstatliganden bara hör till socialismens grundtankar tar fel. Svenska politiker har alltid förstatligat industrier och infrastruktur som uppfattats som väsentliga för landet redan långt före socialdemokraternas löntagarfonder. Dit hör tobaksindustrin som förstatligades redan 1915 - hör och häpna! Det bolag som då bildades sög upp alla privata initiativ och skulle genom vinsterna säkra finansieringen för införande av folkpensionen och för att stödja försvaret. Att röka blev med andra ord en patriotisk handling. Det nya företaget kallades Svenska Tobaksmonopolet och när monopolet avskaffades på 1960-talet omvandlades det till Svenska Tobaks AB (också statligt). Successivt har det börsnoterats på riktigt inom Procordiakoncernen och 1992 köpte Procordia även Swedish Match (fd Svenska Tändsticksaktiebolaget) som slogs samman med Svenska Tobak. Vad jag vet är dessa lönsamma bolag ännu statliga.


Enhanced by Zemanta

lördag, september 21, 2013

Tvärs genom Europa på en dag


En första glimt av Kavalla
På väg
Onekligen är mitt liv omväxlande. Torsdag lunch - fredag lunch tillbringade jag på Sheraton i vetenskapens tjänst utförande professorsvärnplikt. Det mest udda var kvällens middag när vi hamnade i skottlinjen mellan barens discodunk och en Oktoberfestparty i rummet intill. En perfekt illustration av ordet kakofoni. Jag var redan trött av dagens förhandlingar och oljudet blev gröten på moset, jag kunde inte somna efteråt. Till slut slog jag på TV:n och till min förtjusning visades det en Doris Day-film som jag inte sett förut (Pillow Talk). Mycket rolig och vilka fantastiska kläder hon hade.

Även om jag skulle upp 3:45 idag, så kunde jag återigen inte somna utan låg vaken till långt efter midnatt. Så nu ligger jag nedbäddad i min säng redan kl 21 efter en resa som gått från Uppsala till Arlanda till Wien till Thessaloniki flygplats till Thessaloniki busstation och vidare till Souidiko Spiti (Svenska Huset) i Kavalla dit jag anlände vid 17-tiden. Redan nu är jag förtjust i både staden och institutet, som jag blev ordentligt förevisad av föreståndaren Eleni. Huset är fullt av gäster, en tilltalande blandning där det finns forskare, konstnärer, författare, fotograf m.fl. yrkesgrupper.

Egentligen är det rätt märkligt att man kan ta sig genom hela Europa på en dag och på den märkligaste färdkost: kaffe med ostsmörgås mitt i natten innan avresan, kanelbulle med apelsinjuice på flyget, focaccia med mozarella och skinka på Wiens flygplats, kexchoklad med äppeljuice på nästa plan, banan till lunch i Thessaloniki och fetaostpaj till middag i Kavalla med oliver som tilltugg.

Mer inblickar i mitt forskarliv i Kavalla kommer att postas vartefter.

Enhanced by Zemanta

måndag, september 16, 2013

RIdhusinstitutionen 350 år - heldagsfirande



Det är litet imponerande att tänka sig att vi i lilla Sverige har den näst äldsta ridinstitutionen i världen efter Spanska ridskolan i Wien, som grundades redan på 1400-talet. Som sig bör firades jubilaren den 12 september med ett heldagsprogram.

Det har getts ut en mycket rolig bok som är att varmt rekommendera och därtill hålls under hösten en utställning på Museum Gustavianum om ridinstitutionen, som också är intressant. Den perfekta kombinationen är nog ändå att först köpa boken som bara kostar 100 kronor och där avkastningen oavkortat går till just ridinstitutionen och efteråt besöka utställningen. Boken finns till försäljning i museishoppen på bottenvåningen och är en bra julklapp till den som redan har allt. Mina föräldrar ska få ett exemplar har jag tänkt mig.
Ett urval av bokens författare föreläste kort utifrån sin uppsats i Museum Gustavianum på födelsedagsmorgonen. Det gav mersmak.

Efter lunchrasten var vi hela eftermiddagen ute vid Akademistallet, som ligger i Kvarnbo mittemot Stenhagen och drivs av Uppsala-Västmanlands Fältrittklubb. Där bjöds vi på ett rikt och underhållande program med dressyr av olika slag, kadrilj, hopptävling, två historiska ridlektioner och som avslutning tornering med Celeres Nordica som bildades 1989. En av dess medlemmar blev europamästare 2012. Mest imponerande var nästan Örnen från Bysans som deltog med hela tre inslag inklusive torneringen, eftersom hon också gjorde solonummer i dressyr, först i westernsadel och sedan i damsadel. Det senare är oerhört svårt. Ni ser henne på fotot, bilderna inifrån ridhuset blev tyvärr för dåliga pga motljuset. När ska jag lära mig att jag måste ta med mig en riktig kamera?

fredag, september 13, 2013

Förnuftet har segrat i striden om bebyggandet av Seminarieparken

Det är med stor tillfredställelse som jag idag kan konstatera att mark- och miljödomstolen är av samma uppfattning som jag själv och som jag i egenskap av utbildad arkitekturhistoriker gav uttryck för i min och Ilona Szatmari-Waldaus debattartikel för ett par år sedan. Seminariet med omgivande trädgård är en omistlig kulturmiljö av riksintresse där en irreversibel åtgärd som byggande av bostäder i själva trädgården hade åsamkat miljön ohjälplig skada. Se artikel i UNT. NCC bör dra konsekvenserna av detta och i stället skänka Uppsalaborna en fin miljö - tänk vilken goodwill den gesten skulle skapa -  vilket marknadsföringsvärde! Eller också kan kommunen göra som vi föreslog - erbjud NCC ett motsvarande område i en mindre känslig miljö som kan bebyggas. I ett blogginlägg i Humaniorabloggen i UNT har jag också något år senare föreslagit att Seminarieparken skulle kunna göras till en skulpturpark och ett kulturcentrum för den sidan av stan. Kanske dags att pröva den idén?

Från vetenskapsman till charkuterist - Franzéns Charkuterier (Mathantverk 4)


Ett annat fynd är Franzéns Charkuterier, ett litet företag som började i ett personligt intresse och ett familjearv. Kristoffer Franzén arbetade tidigare som senior scientist i Kista på ett datorföretag, utan den utbildningsbakgrunden hade det kanske inte gått lika bra att slå sig fram som entreprenör även om han inte har användning för just de kunskaperna längre. Han köpte för några år sedan en gård i Biskopskulla Rönna. Han skaffade några Linderödssvin som husdjur. Den är vår enda svenska inhemska grisras idag och den är utrotningshotad. Sedan skrev Kristoffer en bok om sin hobby och passion, korv och korvstoppning, som han fick utgiven på förlag. Under arbetet med boken kom han fram till att det är ett i Sverige utrotningshotat mathantverk, som han gärna skulle vilja arbeta med. Inte skadade det att hans farfarsfar drev ett känt charkuteri i Skåne i början av 1900-talet.

Sagt och gjort, Kristoffer utvidgade sin grisbesättning, ansökte om tillstånd för korvtillverkning och EU-stöd inom landsbygdsprogrammet. För att få pengar krävdes en egen delfinansiering. Den ordnade Kristoffer genom att lysa ut sitt projekt på den svenska crowd funding-sajten FundedByMe.com där han fick tillräckligt många små investerare. Det är ett utmärkt sätt att skaffa sig goda relationer med potentiella kunder. Så byggde han om ladan för korvtillverkning och i somras kunde han börja tillverkningen. Som den korvkonstnär han är bestämmer han från gång till gång vilken sorts korv som han vill göra.

Det har blivit många besök till Biskopskulla-Rönna under den här sommaren för min del och mycket provsmakande av produkter, eftersom han inte bara gör korv utan också bacon, pajflott, påläggsflott, prosciutto m.m. Mina favoriter hittills är citron-mejramkorven och fänkålssalsiccian, men jag köper lika glatt merguez, salviasalsiccia, Nurnberger rostbratwürzchen – d.v.s vad som står till buds. Det pågår försäljning under helgerna i en butik som ligger i samma byggnad som charkuteriet. Där kan man med litet tur få se Kristoffer göra korv. Även han ser mycket lycklig ut. Korvarna kostar 300 kr/kg, vilket med tanke på arbetsinsatsen inte är dyrt. Egentligen kostar en korv på macken lika mycket. Hans korv är faktiskt mycket godare än oxfilé och numera kan jag inte ens föreställa mig att jag skulle köpa en massproducerad korv i ett köpcentrum.

Kristoffers grisar verkar faktiskt vara mycket nöjda med tillvaron. De går utomhus året om i hagar som gjorts grisvänliga med ett skjul att värma sig i på vintern och lergropar att svalka sig i om sommaren. Köttets kvalitet visar också att grisarna har det bra. De är inte på något vis stressade. Det är bara ett par mil till slaktaren och det är bara 2-3 grisar som slaktas åt gången. Även Kristoffers företag har blivit en succé och vill man pröva på samtidigt som man får en härlig utflykt så brukar de tillagas och serveras i Forsbykvarns gårdsrestaurang i Fjärdhundra.
Enhanced by Zemanta

onsdag, september 11, 2013

Vägen från biokemist till mejerist (Mathantverk 3)


En bit bortom Giresta i Uppland ligger Skogsbackens ost. Dit hittade jag tack vare en enkel, hemgjord skylt vid en vägkorsning under en kyrkoarkitekturutflykt. Vägen ledde till en modern villa av stadskaraktär som låg litet för sig själv i ett skogsbryn, vilket först gjorde mig litet tveksam. Men det visade sig att jag hamnat rätt. Den lilla ostboden var en fd Friggebod på vars baksida byggts ett litet ysteri.

Jag hade turen att träffa mejeristen Marih Jonsson redan vid första besöket för tre år sedan. Hon var biomedicinare som tröttnat på sitt värv i staden och därför börjat fundera på vad annat hon skulle kunna göra. Så kom hon på att bakterier och mögel kunde hon mycket om, så det var överförbar kunskap som kunde komma till lika stor nytta i osttillverkning. All kunskap är generaliserbar och går att använda i de mest förvånande sammanhang bara man har fantasi nog att se möjligheterna. Mjölken köper hon från KRAV-bönder med kobesättningar i närheten så att även råvaran är lokalt producerad. De ostar hon valde att satsa på först var bl.a. blåmögel, camembert och färskost.

När jag träffade henne första gången hade hon rätt nyligen satt igång med sin verksamhet. Hon arbetade ännu halvtid på BMC och halvtid med sitt ysteri. Hon hade börjat bygga upp en expanderande krets av lokala restaurangkunder utöver sådana strökunder som i likhet med mig hittat hennes ostbod av en händelse. Året efter hade hon börjat bygga ut ysteriet med en stor, delvis underjordisk ostlagringslokal ingrävd i en kulle och hade en ekonomiskt bärkraftig verksamhet. Därtill hade hon sagt upp sig för att på heltid kunna ägna sig åt sitt ystande. I våras var den nya lokalen tagen i bruk och de första hårdostarna ligger och mognar. Hon förefaller mycket lycklig och nöjd med sitt livsval.

Hon säljer idag ost till restauranger, cateriingföretag och en del butiker i Mälardalen. Vill du smaka på finns ostarna på Ica Maxi i Stenhagen, men också på Karins skafferi i Luthagen. Allra bäst smakar det förstås att åka ut till ysteriet och köpa direkt i den lilla Friggebodsbutiken.

tisdag, september 10, 2013

Från grön våg till mathantverk (Mathantverk 2)

--> Även om det finns undantag så är mathantverkare på landet inte bönder som varit rotade i trakten i generationer. I stället har de flyttat till landet och beslutat sig för att leva ett annat, mer tillfredställande liv än vad stressen i stadens arbetsliv tillåter. De är alla som huvudpersonen i Zen och konsten att sköta en motorcykel i sin strävan att hitta något personligt meningsfullt att ägna sina liv åt, som dessutom ger utrymme för äkta yrkesstolthet

De skiljer sig i allmänhet från tidigare generationer av gröna vågare genom att vara avsiktliga entreprenörer. De är ofta medelålders och framgångsrika stadsbor. De är ofta välutbildade och välartikulerade, vilket är en synnerligen viktig framgångsfaktor. Att ha en akademisk examen i något för att sedan ägna sig åt något helt annat är inte en nackdel, det är inte slöseri med personens tid, det är inte slöseri med statliga medel, utan en viktig förutsättning för att lyckas i sitt mathantverksprojekt. Kritiskt tänkande är centralt för att bli en god entreprenör.

De har i allmänhet först köpt sin gård på landet, därpå pendlat till sitt arbete i staden under några år för att sedan tycka att de spenderar alltför litet tid i sitt eget gröna paradis. Sedan har de funderat över vilken nisch i ekomatkedjan som de skulle vilja fylla som skulle göra det möjligt. En del har helt enkelt odlat en hobby som de beslutat sig för att försöka göra till sitt levebröd. Deras livsberättelser står mesta dels inte att läsa på hemsidorna, nej, du måste åka dit och samtala med tillverkaren för att få hela bilden.

måndag, september 09, 2013

Livskvalitet = närproducerat (Mathantverk I)

--> I en radie av tre-fyra mil runt Uppsala har under de senaste åren vuxit fram ett flertal småskaliga mathantverkare och matproducenter. Att hitta dit är inte svårt, sajten Gårdsnära (http://gardsnara.se) gör det enkelt att både leta efter de som finns i närheten via en karta eller att lokalisera tillverkare av en viss produkt. Det finns t.o.m. en app att tillgå, vilket förenklar spontanbesök. Tro det eller ej, men jag har upptäckt att det är minst lika roligt att göra helgutflykter till mathantverkare som att göra en längre resa.
Mitt eget intresse för mat och matlagning har exploderat de senaste åren därför att det är en verksamhet som är avkopplande. Inte skadar det heller att det ofta är godare att äta det man själv lagat, dessutom vet man då vad man stoppar i sig. Det har också blivit än roligare att laga mat sedan jag börjat med mina ekogourmetutflykter i Uppland. För det som är gott blir ännu godare med bättre råvaror, så i mina ögon lönar det sig på olika plan att motionera bilen någon helg då och då under en matrunda. Det blir tillsatsfritt, lägre sockerhalt, inga onödiga konserveringsmedel, näringsrikt och näringsriktigt. Att kunna komponera en välsmakande måltid på egen hand utan kokbok efter eget huvud utifrån vad man råkar ha till hands är mycket tillfredställande för självkänslan.

Om du som läser inte har bil men bor i Uppsala och suktar efter en godare matupplevelse kan det vara praktiskt att veta att både Karins skafferi på Geijersgatan i Uppsala och Matlust i Örsundsbro säljer närproducerat om än inte från alla tillverkare. Av särskilt intresse för glutenintoleranta är att Karins skafferi säljer Durramjöl, som man kan baka gott ljust bröd med. Matlust i sin tur har mjöl av allehanda slag som både är lokalt odlat och malt i närområdet. Kvaliteten blir annorlunda då kvarnen är liten.
Enhanced by Zemanta