fredag, juni 21, 2013

St Andrews Botanic Garden

Botan i St Andrews är absolut värd ett besök och det tar 1-2 timmar i långsam takt att bekanta sig med de 7 hektaren. 

Växthusen är förvisso låga och små, men väldisponerade så att de täcker in alla möjliga klimatzoner från öken till djungel. För orkidéälskaren finns ett helt växthus att frossa i. 

Bakom växthusen låg en örtagård med ett litet lusthus där man kunde slå sig ner. Sedan följde en sommaräng och köksväxter. Givetvis finns studiekvarter med bäddar fyllda av intressanta blommande växter och träd från hela världen samsas med kamelior och rhododendron.



Min favorit var det alpina stenpartiet som låg invid den konstgjorda bäcken med näckrosdamm. Här följer några foton, fler kommer när bilderna tankats ner från kamera till dator hemma. 




torsdag, juni 20, 2013

Ankomst

Igår vid halvsextiden anlände jag till St Andrews (se tidigare blogginlägg om staden) efter att flugit med Norwegian först till Kastrup, sedan till Edinburgh. I Kastrup fick jag vänta från kl 10 till halvtvå innan det var dags att borda. Förstår inte riktigt vad jag tänkte på när jag bokade biljett? 

Efter litet kringirrande hittade jag en lugn oas som jag kan tipsa om - Transfer Center, där det fanns bekväma fåtöljer och soffor och med ett högt glastak. De borde ha mer gröna växter där för att ge en riktigt lugnande orangerikänsla för de som väntar. Där gick det utmärkt att i lugn och ro läsa ut sin bok och dessutom få litet dagsljus, vilket Kastrup inte är bortskämt med,

Sista stegen på resan sker med buss, först tar man en flygbuss till Ferrytoll Park & Ride vilket låter som ett nöjesfält. Men park & ride syftar helt enkelt på att man där kan parkera sin bil för att ta sig vidare med buss. Den ligger pittoreskt nog precis invid ena brofästet för The Bridge of Forth, som var världens längsta bro fram till 1917. Den är fortfarande nr 2 vad titeln längsta brospann gäller. 

Bron konstruerades av två ingenjörer, Fowler & Baker, byggdes 1883-1890 av stål och är ett viktigt monument över industrialismen. Tekniskt kunde den inte ha tillkommit tidigare, utan den viktigaste förutsättningen var Bessemer-processens tillkomst 1855 och dess fortsatta utveckling som först 1877 lett till att man kunde tillverka stål av tillräcklig god och jämna kvalitet för att våga sig på försöket. Vackert rödmålad breder den kantigt stolt ut sig över fjorden. Det är en järnvägsbro för den tillkom före bilismen och syftet var att minska restiden från London till Edinburgh.

Inbäddad i frodig sommargrönska såg St Andrew ännu mer attraktiv ut med sin låga bebeyggelse med trivsamma kalkstenshus som sett ungefär likadan ut från 1500-talet tills idag. Med mig hade jag en stadskarta från förra besöket som jag tittade närmare på i bussen och som avslöjade att staden har en botanisk trädgård som hör till en av världens främsta. Den ska jag besöka mellan bröllopsförberedelserna, som bl.a. omfattar manikyr med non-chip nailpolish. Vi testade detta i februari och det krävdes terpentin för att efter fem veckor när naglarna börjat chippa en aning få bort det. Sedan dess har naglarna varit i dålig kondition och har hämtat sig först nu. Och då är det dags igen! Men vad gör man inte för att se fin ut på sin guddotters bröllop?

Min guddotter mötte mig redan vid bussen och sedan gick vi till Six Murray Park för incheckning. Det ett bed and breakfast som ifjol tog sig in i Guide Michelin, men ändå inte är ohyggligt dyrt. Trivsamt inrett, dusch på alla rum, badrock, varmvattenkokare med tepåsar och nescafé på rummet, TV och fri wifi för gästerna. Vänligt mottagande, ägs sedan i år av en sydafrikansk familj som golfar och som är angelägna att se till att gästerna har det bra. Rekommenderas varmt!

Därefter gick vi till hennes fästmans arbete för att säga hej. Innan dess tog vi en sväng genom Tesco för att köpa litet picnic-mat som vi sedan åt utomhus i solen. Jag uppskattade mycket att få en kväll på tumanhand med henne innan släkten kommer. Kvällen avrundade jag med en promenad längs med havet där jag kunde beundra en stilig solnedgång.

Efter en Full Scottish Breakfast med bacon, scrambled eggs, potatiskaka, stekta champinjoner och tomater och en skiva black pudding (skotsk blodpudding) är det nu dags att ge sig iväg på dagens äventyr.

söndag, juni 16, 2013

Gulbläror och blåbläror





Det jag framförallt bekämpar med grästrimmern är de expansiva växter som egentligen brukar kallas ryssgubbar och vallört. Om man inte tar bort dem från områden där man inte vill ha dem blir de mer än meterhöga och kan helt ta över ytan och kväva allt annat.

Ryssgubben (Bunias Orientalis) här till vänster är mest vanlig i Uppland. Första rapporterade fyndet gjordes av Linné 1768. Med tanke på hans systematiska publicering av svensk flora är det egentligen inte så konstigt. Vem vet, den kan ju ha funnits tidigare också, men ingen hade före honom brytt sig om att teckna av den och skriva upp den. Ett alternativt svenskt namn är hundrättika.

I varje fall lär den ha fått sitt namn av att den ska ha följt med ryssar när de försökte invadera den svenska kusten. Retzius påstår 1806 att de fått sitt namn av att ryssarna äter de späda stjälkarna och att bladen kan användas som grönkål. Den tillhör faktiskt kålväxtfamiljen. Förmodligen har den odlats som foderväxt i äldre tid, numera växer den vilt.



Uppländsk Vallört, Symphytum uplandicumUppländsk vallört (Symphytum uplandicum) är den andra invasiva växten. Den har vackra blå blommor och köttiga blad.Uppländsk vallört är en korsning mellan fodervallört (S. asperum) och äkta vallört, som enligt den virtuella floran endast delvis fertil och har nedsatt fruktbildning. Det har jag aldrig märkt. Tvärtom väller de fram ute på landsbygden ohämmat om man inte begränsar dem. Huruvida denna hybrid har samma egenskaper som den äkta vallörten framgår inte av det jag läst.

Även den är egentligen en nyttoväxt. Äkta vallört (Symphytum officinalis) är som det latinska namnet anger en läkeväxt. Den innehåller antibakteriella ämnen som allantoin. Tyvärr är den sällsynt och jag har inte sett till den alls, men det kan förstås bero på att den måste odlas. Man kan bereda salva av rötterna som biter på svårläkta sår. Den är känd sedan medeltiden, även om den första beskrivningen är från 1744 då Leche i Skåne skrev om den. Även fodervallörten tycks ha konkurrerats ut av hybriden för även den är sällsynt enligt den virtuella floran.

Ett användningsområde för  den uppländska vallörten har jag hittat. Man gör hål i botten på en hink och ställer en burk under, Sedan  packar man den med vallörtsblad och låter stå tills dess bladen förmultnat. Vätskan från dem hamnar i burken. Den är kaliumrik och ska spädas 10-20 ggr med vatten innan man gödslar med den. Rekommendationen på odla.nu är att den används framförallt vid fruktsättning. Naturlig gödsel är förstås det allra bästa och det här låter som ett perfekt komplement till hönsgödsel. Inte kostar det något heller.



Meningsfull motion

Jag har alltid varit motvalls när det gäller meningslös motion, d.v.s. fysisk ansträngning som inte leder någon vart. Dit hör exempelvis joggning, motionscykel, och simma i bassäng fram och åter. Nej, det får vara för min del. Det längsta jag kan sträcka mig är att göra uppvärmning på gåmaskin eller motionscykel. För närvarande har jag hittat den optimala, nyttiga motionsformen - att köra grästrimmer. Det känns i armar, ben och mage. Dessutom är det roligt och man ser snabba resultat.

Odlingsfröjd

Björmbär


Sedan tre år har jag förmånen att kunna få utlopp för min odlingstörst på en gård strax utanför Uppsala. Trots tufft tempo under våren har jag planterat en krukörtagård, patioväxter och flera bärbuskar som faktiskt redan blommat och nu fått bär. Skörden blir väl inte så stor de första 2-3 åren, men sedan! Nedan ser du kära läsare litet bildbevis:

Örtagård ovan, blomster nedan

Pion ovan, aroniabuskar nedan


Gula hallon ovan, röda mormorshallon nedan



Röda krusbär ovan, vinbär nedan





söndag, juni 09, 2013

Detektivarbete i krigsskugga

Tänkte egentligen bara tipsa om två mycket bra detektivromaner som jag läste under våren för den som är intresserad av krigshistoria.
  • Sansom, C.J., Heartstone (2010)
  • Martin, Andrew, The Somme Stations: Sometimes the Enemy Lies Within (2011)

Faktum är att själva mysteriet i båda kommer i skymundan för författarens önskan att skildra den tidens krig på ett rättvisande sätt. Det är inte i någondera fallet en svaghet, tvärtom, det är en styrka, men det gör att båda romanerna blir mer av fiktionaliserad historia än historiska deckare. Att båda böckerna är synnerligen välskrivna och att båda författarna har ett förflutet som historiker gör inte saken sämre. Det är täta berättelser, som lämnar en känsla av att ha förstått hur situationen var emotionellt och inte bara intellektuellt.

Anders Björkelid: Ondvinter 2009

Det har gått ett tag sedan jag läste Ondvinter av Anders Björkelid, som är första delen i en quadrologi som bär huvudtiteln Berättelsen om Blodet. De följande delarna heter Eldbärare (2010) och Förbundsbryterskan (2011), medan del fyra ännu inte utkommit. Pocketförlaget har givit ut serien som blivit rätt populär.  Den är luftigt typsatt, så det faktum att den är på 281 sidor avskräcker inte.

Tvillingarna Sunia och Wulf som till en början delar medvetande och har en vi-identitet bor på en gård i en skogstrakt ett stycke från en bondby tillsammans med sin far. Vem som är barnens mor är  oklart, men läsaren förmodar att hon är död. Den lilla familjen håller sig på sin kant och försörjer sig på jordbruk och jakt. Fadern säljer pälsverk till bönderna för att kunna köpa det som de inte själva kan tillverka. Den enda egentliga vän familjen har är den gamla trollkunniga Maja som brukar se till barnen när fadern är på jakt. Syskonen och pappan har dessutom ett annat utseende än övriga på bygden, så läsaren anar tidigt att de egentligen inte hör hemma där från början.

Syskonens enhet slits sönder av en tragisk händelse. Efter att en mystisk främling varit på besök ger sig pappan ut på jakt vilket slutar illa. Han kommer hem svårt sjuk efter att ha varit försvunnen längre tid än han brukar och avlider. Sunia och Wulf letar igenom hemmet och hittar först faderns dagbok som avslöjar att han var betydligt äldre än de trott, ja, flera hundra år gammal synes han till deras förskräckelse vara. De hittar sedan ett skrin med en avriven bit av en gammal karta och förstår att pappans yrande om tre delar sannolikt har med den att göra. Men vart kartan leder vet de inte.

Samma natt blir syskonen överfallna av svartklädda män i sällskap med ulvar och korpar. De bränner ner gården. Barnen tvingas fly, men kommer ifrån varandra och här börjar deras äventyr.

Tempot i berättelsen är bra, longörer saknas. Språket flyter väl. Det experimentella "vi" som signalerar tvillingarnas ursprungliga enhet och som när den bryts övergår till "jag" vänjer man sig vid samtidigt som formen försvinner ett par kapitel in i berättelsen. På något vis känns språket i övrigt  influerat av Astrid Lindgren liksom det berättartekniska. I synnerhet föresvävade mig Mio min Mio som förebild eller i vart fall som dess litterära kusin. En annan tydlig inspirationskälla är folksagogenren, med oknytt, häxor, dolda ädlingar på flykt och tappra barn som krånglar sig ur faran lika skickligt som hos bröderna Grimm. Släktskapen till trots har den ändå en självständig karaktär och liknar inte någon annan fantasy jag läst. Som barnbok fungerar den säkert ypperligt och även jag läste den med stor behållning, som en spännande och trivsam saga. Den är tveklöst lättläst.


Enhanced by Zemanta

6:1

Eftersom den här veckan omfattat både studentexamensmottagningar, nationaldagsfirande, personalfest och en föreningsfest igår så krympte 5:2 till 6:1 vad dieten angår. Jag förlorade faktiskt 3 hg, så om tillvaron bara tillåter en 5:2 diet ska nog kilona rasa.

tisdag, juni 04, 2013

Årets diet: 5:2

Varje sommar brukar jag försöka gå ner de extra kilon som diskbråck, frozen shoulder och inflammerad hälsena åsamkat mig sedan 2005. De två senare åkommorna bidrog nog mest tillsammans med stillsittande administrativt arbete sedan 2009. Det har hittills inte gått så bra.

I år är det dags att pröva innedieten 5:2 som verkar rätt enkel. Den innebär att man äter normalt i fem dagar och "fastar" två dagar under en vecka i stället för att följa en och samma diet hela tiden. Jag tänker kombinera den med GI. "Fastedagarna" ska inte ligga efter varandra, utan man ska helst äta normalt ett par dagar mellan. När man "fastar" får man äta ca 400-500 kcal till skillnad från vanliga dagar. Oavsett om man brukar äta mycket eller litet, så innebär det totalt sett under en vecka att man äter 1000 kcal mindre, vilket då ska räcka för långsam viktnedgång.

Fördelen med 5:2 diet är man slipper väga sin mat och/eller hålla reda på kolhydratinnehåll  eller kalorier varje dag. Det räcker med att vara återhållsam ett par dagar. Den här veckan tänkte jag köra tisdag och torsdag, huvudsakligen för att det imorgon är studentmottagningar med buffé att ta hänsyn till och på fredag avslutningsmiddag på arbetet. Så idag skulle bli min första fastedag. Det gick så där, helt utan min egen förskyllan, men jag har ätit betydligt mindre än jag brukar.

Vid frukosten bytte jag morgonjuice mot ett glas vatten och skippade smörgåsen. I stället nöjde jag mig med ett kokt ägg och en kopp kaffe med mjölk, vilket sammantaget väl blev ca 80 kcal. Fram mot halvtolv började jag känna mig hungrig och klockan tolv stegade jag iväg till Matikum för att köpa soppa med sallad att äta. Gissa om jag blev snopen när det visade sig att de inte serverade soppa överhuvudtaget denna vecka! Det har aldrig hänt förut.

Jag återvände för att hämta min kappa och bege mig till Folkes Livs för att där köpa soppa, eftersom jag vägrade att falla tillbaka på alternativet att köpa sallad som huvudrätt. Den buffén är helt enkelt inte värd pengarna annat än som tillbehör till annat. Det dröjde 40 minuter innan jag fick något att äta och vid det laget hade det hänt som händer mig när jag blir överhungrig - jag förlorar koncentrationen helt, börjar frysa och får svårt att hitta ord, vilket inte är bra i mitt yrke. Lunchen bestod till slut av 1/2 burk Felix färdiga indiska soppa på burk, en Vasaknäcke-stick med ett tunt lager tapenade på (överbliven buffémat från förra veckan) och en bit parmesan för att få upp blodsockernivån tillräckligt för en fungerande hjärna.

Eftersom jag behövde kunna fokusera för att klara av dagens arbetsuppgifter valde jag att äta mellis, d.v.s. ännu en vasaknäckestick vid 15-tiden och efter att ha kommit hem tog jag en tunn skiva GI-bröd med bredbar färsk vitlöks- och örtost för att alls klara av att laga mat: en potatis, fem kokta gröna sparrisar och 140 g torskbit samt Medelhavssallad. Det blir väl sammantaget under dagen 650 kcal i stället för de önskvärda 500, men å andra sidan så fungerar jag mentalt vilket är önskvärt. Med tiden blir detta lättare. Imorgon bufféfrossa med två studentmottagningar efter varandra :). Torsdag blir det fastedag igen.

Zemanta retas med mig och föreslår följande artikellänkar att lägga in: Chocolate Rhum Pudding, Almond Refrigerator Cookies, för att inte tala om Strawberry shortcake with biscuits..... alla med samma lätt skräckinjagande foto på som  ni ser nedan. Ingen av dem har med 5:2 metoden att göra förstås, men förhoppningsvis leder det inte mig till kakfrossa....


Enhanced by Zemanta