söndag, mars 31, 2013

Skottlandsresa









För ungefär en månad sedan var jag över en långhelg i Skottland. Målet var universitetsstaden St Andrews. Lärosätet är Storbritanniens tredje äldsta efter Oxford och Cambridge, därtill ett av Storbritanniens mest attraktiva universitet vid sidan av dem. Universitetet dominerar helt den lilla staden som har ca 17.000 invånare. Befolkningen är påfallande ung och många studenter kommer från USA. Bebyggelsen i centrum präglas av historiska hus från medeltiden och framåt. Det är fullt möjligt att på två dagar besöka samtliga sevärdheter och dessutom hinna med att strosa runt.

Medeltida hus
Staden har ett mycket enhetligt utseende p.g.a. det enhetliga byggnadsmaterialet. Släta gråa kalkstenshus med precisionslagda kvadrar radar upp sig och tycks ha haft ungefär samma utseende med mindre variationer från 1500-talet fram till mitten av 1800-talet när putsade fasader dyker upp. Den viktigaste orsaken till enhetligheten är att katedralen som var Skottlands största användes som stenbrott från reformationen. De finns faktiskt en fåtal bevarade medeltida hus också, men de flesta är från senare tider.

Katedralruinen och slottsruinen är de främsta monumenten, båda ligger dramatiskt och naturskönt invid havet. Från ett bevarat torn som ingått i en äldre kyrka, S:t Rule (på latin Sanctus Regulus) byggd1=, på katedralsområdet bjuds man en enastående utsikt över S:t Andrews med omnejd. S:t Regulus var munk och biskop på ön Patras i Medelhavet. Enligt legenden flydde han år 345 undan förföljelser till Skottland. Med sig i bagaget hade han den helige Andreas reliker. Därav ortens namn. S:t Andrews blomstrade under medeltiden tack vare de prestigefyllda relikerna som många vallfärdade för att se. Reformationen inledde en nedgångsperiod och på 1600-talet övervägde man t.o.m. att flytta universitetet till Perth.

Tom Morris gravsten
Utöver att vara universitetsstad är S:t Andews också något av en golfens "huvudstad". The Royal and Ancient Golf Club grundad 1754 har skapat regelverket för modern golf och bortsett från USA och Mexico bestämmer denna förening fortfarande reglerna för sportens utövning. Sportgrenen är annars känd från 1400-talets Skottland i en lag som förbjöd den, eftersom den distraherade utövarna från att öva bågskytte vilket ur kunglig synvinkel var en för rikets bästa nyttigare sysselsättning. Tydligen var förbudet verkningslöst och senare regenter utövade den själva. Mary Queen of Scots lär ha varit en en mycket entusiastisk golfspelare. Den mest kände golfspelaren är annars Old Tom Morris som anlade The New Course på 1800-talet.
Utsikt mot Old Course
Golfspelare på Old Course

Bara fem minuters promenad från centrum kommer man till Old Course som är en av världens äldsta golfbanor. I ett dokument från 1550-talet ställs området till invånarnas förfogande som allmän mark och det anses att man redan då golfade där. Det kanske märkligaste med Old Course är den medeltida stenbro som införlivats med greenen och som man därför lätt missar då den ser ut att tillhöra landskapsarkitekturen.
Ebb i hamnen i S:t Andews
Enhanced by Zemanta

måndag, mars 25, 2013

Månskenets magi

Just nu växer fullmånen. Det är en förmån att då få vistas utanför staden. Att se natthimlen breda ut sig blåsvart med glimrande stjärnor. Att kunna ta en kvällspromenad utan ficklampa för månen lyser färglöst upp landskapet. Trädens nakna grenar flätar märkliga skuggmönster på marken. Snön glittrar trolskt. Dagsmejans smältvatten fryser. Det krasar under fötterna av skör is. Ny skare bildas ovanpå det allt tunnare snötäcket som tappert håller emot, vintern är skön, vintern vill inte åldras och dö.

torsdag, mars 21, 2013

Nene Ormes: Udda Verklighet 2010

Så har jag läst ut min andra svenska fantasyroman. Den första var Amatka, se tidigare post. En första version av den här texten publicerades för en dryg månad sedan, men jag hade nog trott att jag skulle ha tid att redigera den strax efteråt. Nu är det gjort och framförallt recensionsdelen på slutet är utvidgad och mer rättvisande.

Udda Verklighet av Nene Ormes är första delen av en trilogi. Det verkar vara det vanligaste formatet. Varför det ska vara så svårt att berätta sin historia i en bok eller för all del två eller fyra förstår jag inte. Lyckligtvis är trilogins delar korta, så då vågar jag att ge mig på den. Annars tvekar jag oftast just för att jag har begränsat med tid för nöjesläsning. Vem vill bli sittande ett helt år med en och samma trilogi där varje del är på 500-800 sidor?

Över till ämnet. Titeln anspelar på huvudpersonens förnamn som är just Udda. Och Uddas verklighet är sannerligen Udda. Hon arbetar på ett call center som marknadsundersökare, för övrigt ett yrke som hon delar med Amatkas huvudperson. Återspeglar det månne den generationens erfarenheter av arbetsmarknaden?

Udda vantrivs med sitt arbete, men har inget val. Hon har ett handikapp som gör det svårt för henne att hitta roligare eller mer välbetald sysselsättning. Udda har plågsamma mardrömmar nattetid och om dagen egendomliga hallucinationer, vilket gör henne ständigt trött. Dessutom oroar hon sig över dessa tecken på möjlig psykisk sjukdom. Udda kan aldrig på förhand veta när hon orkar gå till jobbet och få arbetsgivare skulle nog acceptera hennes beteende.

Hennes arbetsledare Annika är märkligt tolerant mot Udda som pga sitt handikapp har svårt att anpassa sig till normala arbetstider. Hon kommer och går litet som hon vill. Trots det skildras Annika på ett i min mening onödigt osympatiskt vis. Jag tycker nog att hennes krav är fullt begripliga, för det enda hon begär är att Udda när hon väl är på plats ska fokusera på arbetet och inte ägna sig åt privatsurfande.

Udda som är strax över 20 förefaller barnslig i mina ögon. Hon ägnar sig åt att sura över de få krav som ställs på henne och känner sig illa behandlad, vilket i sin tur ger mig som inte hör till de sentida curling-generationerna ett osympatiskt intryck. Vilken arbetsgivare skulle acceptera att inte veta om en anställd tänker komma till jobbet eller ej, eller om hen kommer försent eller i tid, eller om hen gör det hen har betalt för eller ej? Oavsett lönenivån eller om arbetet är trist eller roligt så har man inte rätt att bete sig hursomhelst.

Nåväl, Annika skildras ur den omogna, psykiskt labila Uddas perspektiv så med hänsyn till hennes besvärande mardrömmar och hallucinationer kanske man får ha visst överseende. Även om kommentaren: Väx upp! Var tacksam över det du har, många arbetslösa skulle vara glada över att ha ditt jobb! Liksom hänger på tungan. Nåväl, Udda kastas in i ett märkligt äventyr som lyckligtvis uppdagar bättre sidor hos henne. Det visar sig att hon inte alls är psykiskt sjuk, utan hennes drömmar är liksom hennes hallucinationer sanna.

Udda har en granne som också är god vän. Han vill hjälpa henne och när hon drömt en otäck dröm som utspelar sig på en identifierbar plats på Malmö Bangård ger sig Daniel iväg för undersöka stället. Ett mobilsvarmeddelande från honom när han kommit fram är det sista hon hör av honom. Vartefter dagarna går utan att han återvänder växer oron och Udda tar ledigt från arbetet för att försöka hitta honom.

Under sitt sökande får hon klarhet i vem hon är och att hon tillhör en sällsynt variant av människosläktet som har märkliga gåvor. De kallar sig de Sära. Hennes gåva visar sig vara den mest märkliga och den mest farliga.....

Romanen kan kategoriseras som samtida urban fantasy och är en påtaglig avläggare till Neil Gaimans Neverwhere som utspelar sig i Londons okända undre värld och då avser jag inte den kriminella utan den fantastiska. Även Malmö i Nene Ormes tappning har i likhet med denna en okänd dimension eller parallell verklighet där det lever människor som inte är som vi andra och spänningen mellan den vardagliga världen och den fantastiska är en viktig del av handlingen. Viktigt i Neverwhere är Londons märkliga platsnamn som spelar en särskild roll som motor för berättelsen. Kring dem vävs berättelser i berättelsen som förklarar dem utifrån Gaimans historia. Den kopplingen finns inte i Ormes roman, vilket ger den en egen särprägel. Fokus ligger hos henne mer på gestalterna än på staden som sådan.

Till skillnad från Gaimans sära i det underjordiska London som inte längre kan ses av vanliga människor, så rör sig Ormes karaktärer lika obehindrat i vardagens Malmö som i dess parallellverklighet. De kan ha vänner som inte känner till deras sanna identitet, de har i likhet med Udda fullt normala arbeten, men de har tillgång till en annan värld. De sära är inte alltid goda, utan de kan vara otäcka och mörka varelser. Om de inte är de så är de i vart fall grå, inte svart-vita i moraliskt hänseende, vilket är mer realistiskt samtidigt som det också för dem bort från det arketypiska och mytologiska.

Nu hör inte originalitet till det mest eftersträvansvärda inom spekulativ fiktion, utan goda variationer på befintliga teman är inte bara fullt acceptabelt utan en viktig poäng. Ormes berättelse har tillräckligt av egenkaraktär för att bli läsvärd samtidigt som det ger litet extra att kunna jämföra med Neverwhere och se hur hon har hanterat temat.

Udda Verklighet är dock språkligt sett inte lika jämn som Amatka. Det märks tydligare att den är ett förstlingsverk. Vid en andra upplaga vore det bra om författaren bearbetade språket. De första kapitlen framförallt är stilistiskt trevande med många anglicismer och krystade försök att skapa överdrivet litterära formuleringar. Även grammatiken slår ibland slint. Men vartefter mognar romanen språkligt, misstagen blir allt färre och den blir mer driven. Det här är typiska nybörjarproblem men är onödiga irritationsmoment i en i övrigt spännande historia. Jag ser fram mot att få följa Udda på hennes äventyr i nästa del av trilogin.

Spinnande hund

Under ett par veckor är jag hundvakt åt en liten westie. Världens raraste hund. Som alla hundar vill han bli kliad på magen. Men till skillnad från andra hundar sätter han sig på stjärten som en människa och stagar upp sig med en tass mot soffryggen. Dessutom spinner han, eller försöker spinna. Han ger ifrån sig små nöjda knorpläten, som har något kattlikt över sig. Det sista är nog en följd av att han i sitt egentliga hem samlever med tre katter, som lärt honom spinna. Nej, nu ska jag lika njutningsfyllt klia mage, massera rygg och gulla med honom. Det gäller att passa på.