måndag, januari 28, 2013

Google translate

Autoöversättningen via google translate är underhållande. Den som vill få sig ett gott skratt bör pröva den på föregående blogginlägg. Det ger intryck av att Yoda stått bakom den.

lördag, januari 26, 2013

Karin Tidbeck: Amatka 2012

Jag har nu i januari inlett mitt utforskande av svensk spekulativ fiktion genom att i veckan som gått läsa Amatka. Den valde jag eftersom den inte är så tjock, bara 224 behändiga trycksidor. Författaren heter Karin Tidbeck och det här är hennes debutroman som kom ut förra året. Förlaget som gett ut den är Mix Förlag, som är en ny aktör eftersom det etablerades 2011. Amatka är en av de första tryckta titlar som de gett ut.

Innan jag skriver min recension bör jag kanske påpeka att jag varken är litteraturvetare eller litteraturkritiker till professionen. Min uppfattning är min egen och grundar sig på vad som tilltalar mig. Samtidigt så har jag läst mycket litteratur genom åren och förhoppningsvis bidrar den erfarenheten till att ge mina åsikter viss trovärdighet.

Romanen inleds med att vi får stifta bekantskap med huvudpersonen Brilars Vanja Essre Två när hon stiger på tåget för att resa till Amatka för att göra en produktundersökning. Hennes namn anger föräldrarnas förnamn (Britta och Lars), vilken ort hon är född i (Essre) och barnhuset (nummer två) som hon vuxit upp i. Detta avslöjar omedelbart för läsaren att handlingen inte utspelar sig i vårt land i vår tid, även om karaktärerna bär svenska namn.

Det tåg som hon går ombord på tycks något slitet, dessutom är hon helt ensam. Alltså reser man inte speciellt ofta i det här samhället eller i varje fall inte utan att ha mycket goda skäl. Snart nog nämns orden kolonier, en gång var reslusten tydligen större hos invånarna. Vi får aldrig veta när kolonisterna utvandrat eller var, men vi anar att det rör sig om en svensk grupp eftersom alla namn är mer eller mindre traditionellt svenska. Att det rör sig om en annan värld blir man klar över rätt snart.

Några generationer har  passerat före den tid som romanen utspelar sig i. Kolonisterna tycks ha haft tillgång till modern teknik från början, men vartefter har maskiner gått sönder och material man haft med sig börjat ta slut. Vardagliga föremål som hus, möbler, kläder och arbetsredskap tillverkas av ett lokalt material som med tanke och ord i förening formas till det som behövs. Men för att det inte ska desintegrera till en gegga krävs det att kolonisterna ständigt upprepar ordet för föremålet. Vanemässigt mumlar Vanja ständigt namn på föremålen hon har omkring sig för hindra dem från att tappa formen. Gemensamt vakar man över att rutinerna följs av rädsla för vad som skulle kunna hända om några avvikelser ägde rum. 

Kolonierna har en stark kollektiv karaktär och individen har en påtagligt underordnad ställning, även om det förefaller vara så att det kollektivistiska tänkandet i Essre börjat naggas i kanten. Vanja är nämligen anställd av ett privat företag som börjat tillverka hygienprodukter och som nu vill hitta nya marknader. Tidigare fanns bara de föremål som kollektivet skapade, nu finns alternativ även om de görs av samma material. Det öppnar förmodligen Vanjas sinne för hon blir alltmer självständig och undrande inför det samhälle som hon lever i under romanens gång.

När marknadsundersökningen är klar har Vanja förälskat sig i Nina som hon bor hos och väljer att bosätta sig i Amatka. Hon börjar utforska kolonisternas historia utifrån skrivna fragment som hon träffar på, hon beger sig också iväg utanför dess geografiska gränser.

Jag blev positivt överraskad av romanen, som var intresseväckande, spännande och behagligt skriven. Formen är avpassad efter innehållet, liksom karaktärsteckningen. Den är avfattad på ett avskalat språk som avspeglar den knapphet under vilken dess kolonister lever och den precision som de av nöd måste upprätthålla för att deras värld inte ska upplösas. För ord kan man inte slarva med i Amatka; det blir läsaren så småningom med en rysning varse.

Huvudpersonen utvecklar inte heller någon tydlig personlighet, även om hon med tiden tar sig allt större friheter i förhållande till regelverket och de styrandes beslut. Hon är lika knapp som språket. Något annat hade inte varit förenligt med den återhållsamhet som det individuella måste präglas av i Amatkas kollektivistiska samhälle. Även rebellen är försiktig. Främst drivs hennes civila olydnad av en önskan att hjälpa en av huskamraterna i Amatka som råkar ut för en olyckshändelse. Det som sker därefter är till stor del följden av tillfälligheter.

Läsaren leds varsamt in i berättelsen. Författaren avslöjar efterhand alltmer av kolonisternas historia som ett inslag i Vanjas efterforskningar, som också leder till det som alla fruktar - Amatka förändras successivt. Spänningen stegras vartefter, då mysterier får sin förklaring stegvis. När jag nådde mitten av boken kunde jag bara inte låta bli att läsa ut den i en följd, bara för att få veta hur det skulle gå. Romanen bör tilltala inte bara den vane läsaren av spekulativ fiktion, utan vem som helst. Jag ser fram mot att läsa mer av Karin Tidbecks hand.

Tycker jag den har specifikt svenska drag? Ja och det inte bara var förnamnen angår. För till skillnad från andra recensenter som velat se Sovjet som förebild till Amatkas kollektivsamhälle, så är min uppfattning den att Amatka visar en skruvad version av det svenska välfärdssamhället in absurdum - för alla system kan dras för långt. Det är en slags välvillig diktatur där ingen och alla styr, som bygger på konsensusbeslut, på att det bara kan få finnas en åsikt, på en artig form av manipulation. Ett visst urval sker av de styrande, som kommer ur budens krets, de raska och vältränade. Men i övrigt väljs de styrande demokratiskt till sin post som i viss mån älskvärda tyranner, vars enda uppgift är att säkerställa att den utsatta mänsklighet som slagit sig ner i denna fientliga värld består. Detta även om de få avvikarna på ett humant vis lobotomeras och sätts i läger för att inte ställa till med besvär. Allt som görs görs med allas bästa för ögonen...

För den engelskpråkige kan det vara bra att veta att Amatka ska översättas till engelska.




Svensk fantasy

I höstas på SweCon såldes många svenska scifi- och fantasytitlar. Jag beslutade mig för att ge dem en chans och köpte en uppsättning olika böcker. Ett par var utgivna på eget förlag, andra på  kommersiella förlag, somliga små, andra större. Jag köpte också ett antal fantasyromaner av hedersgästerna, som jag också tänker läsa. Mitt syfte är sedan dels att värdera dem, både individuellt och jämfört med andra, dels av att se om jag identifiera något specifikt svenskt drag.

Jag ska inte dölja att jag hyser störst skepsis till de som avvisats av kommersiella förlag och därför getts ut privat av författaren. Varför någon idag envisas med att ta på sig kostnaden av att papperspublicera sin roman är mig en gåta. När det är så mycket enklare att ge ut verket som en e-bok, vilket innebär en försumbar ekonomisk risk. Fifty shades of grey är ett utmärkt exempel. Läsekretsen gillade den, därför drogs den in som ebok och trycktes av ett kommersiellt förlag när den började stiga på tio-i-topp-listan - efter det att den tidigare refuserats. Vad finns att förlora på det tillvägagångssättet? Är den bra eller dålig? Ingen aning, jag har inte läst den och inte heller tänkt göra det. Alla eböcker som ges ut på eget förlag fångas dock inte upp av förläggare och inte heller blir de publikfavoriter.

Min skepsis mot böcker som ges ut privat har att göra med varför böcker refuseras av förläggare. Det kan finnas olika skäl. En anledning kan vara att förlag av ekonomiska skäl bara ger ut ett begränsat antal böcker och därför måste avvisa också sådana som egentligen var publiceringsvärda. Oftast skickar man dock ett manus till flera förlag och är det bra nog bör något av dem nappa. Vill ingen ha den håller den knappast måttet och då vill jag inte öda tid på den, eftersom mn tid är begränsad. Det allra vanligaste skälet till att en bok inte ges ut är helt enkelt att den inte är bra nog. Då blir den inte bättre bara för att författaren inte klarar av uppgiften: "killing one's darling"

torsdag, januari 24, 2013

Istanbulkurs seglar upp på horisonten...

Under min SALT-tid har jag fått lov att medverka i en kurs: Istanbul - kulturmöten, monument och identitet. Mitt bidrag är att assistera kursansvarig med pedagogiskt upplägg för online-delen, allmänna förberedelser och undervisning i samband med fältveckan i Istanbul. Vi har bytt internetplattform i år och gått från pingpong till Studentportalen för att förenkla, eftersom vi kommer att ge viss handledning med hjälp av Adobe Connect som är ersättaren till Marratech, dvs ett videokonferenssystem. Det blir bara förvirrande för studenterna om man har för många olika redskap.

Ifjol utökade vi också kursen från 7,5 hp till 15 hp och började bygga ut undervisningen online med strukturerad inläsning av viss kurslitteratur. I år ska vi bygga på både med videkonferenshandledning i mindre grupper och med miniföreläsningar som ska spelas in och läggas ut på Adobe Connect. Det ska bli roligt att få till den delen också. Numera har Studentportalen en primitiv webbsidesfunktion, dvs. en hel webbplats som är korslänkad går inte att åstadkomma, däremot enstaka sidor. Igårkväll satt jag därför en timma och letade efter lämpliga dokumentärer på YouTube som kunde vara av nytta i vårt sammanhang. Sedan lade jag in dem i varsin hemsida, så att de går att nå via kurswebben. 
Enhanced by Zemanta

onsdag, januari 23, 2013

Pecha Kucha

Den här veckan blir synnerligen variationsrik. Jag hoppas på att hinna med att också uppdatera om de olika aktiviteterna. Måndagen ägnades åt administration. Tisdagen åt ärenden och möten, sammanlagt blev det tre träffar. En av dem är kanske av litet större allmänintresse, de andra två var mer av uppstartskaraktär.

Tillsammans med en kollega från universitetets kommunikationsavdelning planerades ett Pecha Kucha-event längre fram, början av hösten är nog mest rimligt. Vi var mycket konstruktiva. Härnäst handlar det om att finna en lämplig lokal, som helst ligger centralt i Uppsala och inte i något campus för att underlätta för allmänheten att hitta dit.

Pecha Kucha är en ny presentationsform som uppfanns av en arkitekt 2003 i Tokyo. Med hjälp av 20 powerpointbilder ska man på drygt 6 minuter koncist kunna presentera något viktigt. Pecha Kucha används ofta av arkitekter och designers, men skulle mycket väl kunna fungera för kärnfull förmedling av forskningsinformation. Faktum är att min institution har prövat det inom ramen för undervisningen där studenter fått utföra pecha kuchas. Vid vårt pilottillfälle ska forskare från alla fakulteter få presentera pågående forskning, men faller det väl ut kan även andra konstellationer komma ifråga. Kulturentreprenörsprogrammets studenter bör få lära sig denna effektiva presentationsteknik inom ramen för sin utbildning och den utgående kullen, eller ett urval av dem, kunde kanske varje år få i uppgift att utföra pecha kucha om sina framtidsplaner i samband med Humanioradagarna.

Så här går det till:


Det har hållits Pecha Kucha på flera håll i landet, i Umeå har man varit igång sedan 2009. Även om vi inte hör till pionjärerna, så är det aldrig försent att ansluta sig.

Eftersom jag är konsthistoriker kan jag förstås inte låta bli att illustrera med en pecha kucha om fotografen Henri Cartier-Bresson


Enhanced by Zemanta

tisdag, januari 15, 2013

En berest korkskruv

Milan
Milan (Photo credit: DavidMartynHunt)
I lördags reste jag över dagen med flyg till södra delen av landet för att delta i ett sammanträde i Höör av alla ställen. På väg igenom säkerhetskontrollen blev jag stoppad av den vänliga säkerhetsvakten som frågade om hon fick titta i min ryggsäck. Visst sa jag, något undrande eftersom jag inte kunde komma på att jag hade något i den som kunde föranleda oro.

Berlin, Germany
Berlin, Germany (Photo credit: OSU Special Collections & Archives : Commons)
Hon drog upp den ena dragkedjan efter den andra. Först dök det upp en nagelklippare, men den upptäckten var hon inte nöjd med utan fortsatte sin systematiska undersökning. Ur sista facket åkte så upp en hopfällbar korkskruv, som jag totalt förträngt. Den hade jag köpt i Milano i september ifjol som souvenir, eftersom den var både snygg och mycket praktisk.

Athen - Neubauten
Athen - Neubauten (Photo credit: herr meier aus frankfurt)
Eftersom den legat i sin ficka hela hösten har jag tydligen haft med den både till Berlin i oktober och Athen i november, utan att den förorsakat bekymmer tidigare. Efter att ha fällt ut den, undersökt den noga, pillat på den lilla böjda kniv som man ska skära av folien från korkar med, så konstaterade hon att jag nog inte kunde åstadkomma så mycket skada med den. Så lade hon tillbaks den och jag fick gå min väg utan att förlora korkskruven. Samma scen upprepade sig på Kastrup. Det ska bli spännande att se framöver hur ofta någon reagerar på den med tanke på att den hunnit bli berest innan den upptäcktes.

PS Jag kan tyvärr inte lägga upp egna foton, webbläsaren hänger sig när jag försöker, så jag lättar upp med ett par förslag från Zemantas Media Gallery,
Enhanced by Zemanta

onsdag, januari 09, 2013

Doktorn fyller 50!

The Doctor Who title card for series 6, simila...
The Doctor Who title card for series 6, similar to that used for series 5, but with the addition of the BBC's logo. (Photo credit: Wikipedia)
Ja, det vill säga Doctor Who, en charmig fiktiv figur som med ett avbrott 1989-2005 gått som TV-serie i 50 år nu och gång på gång räddat världen undan illvilliga utomjordingar. Det gör den till den äldsta science fiction-TV-serien i världen. År 2006 fick den för nystarten en BAFTA utmärkelse som årets bästa dramaserie, d.v.s. Storbritanniens Guldbagge.

Engelsmännen vet vad som är viktigt i tillvaron och vilka som är viktiga. Alltså ska Doktorn firas under årets lopp med en novell i månaden skriven av en välkänd barnboksförfattare. Det ska motsvara antalet regenerade doktorer, ungefär vill säga för det är hittills 11 skådespelare som gestaltat doktorn under decenniernas lopp. För den som inte tittat på doktorn är det nödvändigt att veta att han förnyas bokstavligen i TV-rutan med jämna mellanrum. Ungefär som kungar. Kungen är död! Länge leve Kungen! Från början var det äldre karaktärsskådespelare som porträtterade doktorn, men vartefter populariteten växte så har de successivt blivit allt yngre och snyggare. Det gäller i synnerhet i den nuvarande sviten som är uppe i sju säsonger.

Först ut med en Doctor Who novell är Eoin Colfer som skrivit en hysteriskt rolig fantasyserie för ungdomar där huvudpersonen Artemis Fowl är ett barngeni och en mästerskurk. Åtminstone från början vill säga, för vartefter bokserien utvecklar sig visar sig Artemis alltmer stå på det godas sida. Den bokserien räddade mig när jag arbetade i Lund fyra år och bodde lika länge i ett hyresrum i en lägenhet med mikro i hallen utan att kunna få egen lägenhet , eftersom det skulle ta 10 år att nå fram till tätposition i bostadskön. Varje ny Artemis Fowl piggade upp mig där jag satt och rättade tentor i min ensliga, möblerade enrummare i utkanten av staden.

Puffin som gör Doctor Who-satsningen i samarbete med BBC utlovar en spännande originalberättelse av de bästa av de bästa den 23 varje månad under året - här gäller det att anteckna datumet i almanackan. Jag ser fram mot detta och tänker köpa varenda historia digitalt. Vilken antologi! Givetvis ska jag även beställa den senaste serien som gick i England förra året. Först ska jag dock ta reda på var min kompletta Battlestar Galactica tog vägen som jag beställde ett gott stycke före jul och som stod under "scanning" hos Deutsche DHL en vecka efter det att den skulle ha kommit ett par dagar före julafton.

För en svensk läsare kan man inte nog betona att Doktor Who har kultstatus. Han är kulturnyj. Han är en del av Storbritanniens samtida historia och minst lika älskad som Sherlock Holmes. Det är helt OK för kulturpersonligheter att kännas vid att de följer hans äventyr. Även jag gör det fast jag bara är en universitetsprofessor. I varje fall har jag följt omstartserien. Den är fartfylld och innehåller mycket goda skådespelarinsatser. För det är inte vem som helst som får spela Doctor Who eller en karaktär i den serien, utan endast etablerade stjärnor. Christopher Eccleston, David Tennant och Matt Smith är de senaste i raden och alla är välkända inte bara på vita duken, utan också på scenen. David Tennant spelade till exempel Hamlet i en bejublad föreställning i Stratford för ett par år sedan. 

I Storbritannien anses det som en stor ära att få medverka i ett avsnitt av Doctor Who. Varje doktor reser genom tid och rum med en kompanjon (bokstavligen Companion på engelska), som med ett enda undantag tror jag varit en kvinna. Vilka de är varierar. Billie Piper som var Rose i den första serien av den nya sviten har även spelat i filmatiseringar av Jane Austen-romaner. Vill man inte köpa hela serien kan man antingen titta på den på BBC iPlayer på surfplatta - där finns alla utom de två sista att tillgång - eller se någon Christmas Special. Doctor Who har också genererat fler scifi-serier, både barnserien Sarah Janes Adventures och vuxenserien Torchwood.

Jag tror inte att du kära läsare behöver veta mer, se ett avsnitt, läs en novell vetja!
Enhanced by Zemanta