måndag, december 02, 2013

Tal vid ridhusinstitutionens firande

I samband med ridhusinstitutionens firande skulle jag hålla ett kort tal, eftersom det innehåller en del fakta om den bakomliggande historien tyckte jag gott att jag kunde lägga ut det här på bloggen när jag nu har tid att göra det idag. Här finns det tidigare inlägget om själva jubileumsfirandet.

-->
Uppsala universitets ridinstitution som i år firar sin 350-åriga födelsedag är världens näst äldsta ridskola efter Spanska ridskolan i Wien. Det är sannerligen något att vara både stolt och glad över. Uppsalas studenter har alltså suttit på hästryggen en ansenlig tid, vilket gör verksamheten till en viktig del av universitetets unika immateriella kulturarv och till en av dess många levande traditioner.

Själva ordet tradition kommer av latinets traditio, som var ett juridiskt begrepp och syftade på överförandet av ägorätt från en person till en annan. Det handlar alltså om det formella, högtidliga överlämnandet av något värdefullt. Men den här kopplingen kan lätt leda till missuppfattningen att tradition står för något oföränderligt, som bara förpassas vidare utan närmare eftertanke. Ungefär som de egendomliga ritualer som förlorat sin mening men ändå styr människornas liv i författaren Mervyn Peakes enastående roman Ghormenghast.

För att traditioner ska vara livskraftiga måste de förändras, men det sker ofta så långsamt att vi knappt märker det. Det är inte genom drastiska brott eller övergångar, utan genom gradvisa förskjutningar som en tradition fortsätter att vara aktuell. Kärnan i denna process är igenkännbarhet. För att traditionen ska vara just en tradition måste den knyta samman det förflutna med nuet, eftersom dess uppgift är att lämna vidare något värdefullt till kommande generationer. Traditioner handlar därför mycket om varsamt förvaltande där det gäller att inte kasta ut barnet med badvattnet. För att alls uppfatta föränderligheten måste vi därför blicka bakåt och se hela historien bakom en tradition.

Om vi tar ridinstitutionen som exempel och själva företeelsen ridning, så kan det verka underligt att universitetet ansett det nödvändigt att ägna sig åt att förse studenter med extrakurrikulära tillfällen att utöva denna dyrbara sport. Men det beror på att ridningen alltid kombinerat praktiska med symboliska värden. På 1600-talet när ridinstitutionen instiftades hade ridningen fortfarande praktiska funktioner. För att färdas långt och snabbt behövde man kunna rida. Kavalleriet var också en oundgänglig del av vår armé.

Men att rida var också en symboliskt starkt laddad handling. Det var en aktivitet som följt med sedan riddartiden som ett uttryck för nobilitet, vilket visas av tidens ryttarporträtt av olika kungligheter som t.ex drottning Kristina uppe på Uppsala slott. Att kunna erbjuda möjligheten att lära sig rida till de ynglingar som skulle genomgå högre utbildning var en nödvändig rekryteringsstrategi om Uppsala universitet skulle kunna attrahera svenska adelssöner och kunna konkurrera med utländska universitet.

Vid Uppsala universitet skrev förvisso förvisso ädlingar in sig på 1600-talet, men också studenter från andra samhällsklasser.  Faktum är att det fanns en föreskrift om hur många studenter det skulle finnas inskrivna som inte vad adliga och de skulle vara i majoritet. En viktig särprägel för Sverige har alltid varit den välutvecklade s.k. ståndscirkulationen. Med det menas att samhället räknade med klassresor och där den inhemska högre utbildningen framförallt öppnade nya möjligheter för begåvade söner av det tredje ståndet. Vårt land utvecklades till en meritokrati på 1600-talet, d.v.s det man kunde uträtta för landets väl och ve betydde mer än börden.

De som studerade kunde då ta steget vidare på den sociala stegen. Då var det viktigt för universitetet att se till att de fick möjlighet att tillägna sig de förmågor som följde med den nya ställningen i samhället. Även studenter från andra stånd kunde därför förvärva ridkunskaper. 

Mot slutet av 1800-talet var inte kopplingen till adelskulturen särskilt stark längre. Men riddaridealet hade överlevt i form av föreställningar om gentlemannen som också förväntades kunna rida. Ridinstitutionen fortsatte därmed att spela en viktig social roll för de studenter som skrev in sig vid universitetet. Med tiden har också gentlemannaidealet i all stillhet till stor del dött ut och idag rider våra studenter av helt andra skäl. Mens sana in corpore sano – ridning anses vara en nyttig form av motion. Rent statistiskt är det så att det aldrig tidigare i historien funnits så många hästar i vårt land som idag, inte ens när hästen hade en praktisk funktion. Det innebär att fler av våra studenter idag kan förmodas rida än tidigare.

En idag viktig aspekt är också att ridsport numera utövas främst av flickor och kvinnor, liksom att den får betydligt mindre offentligt ekonomiskt stöd än de mansdominerade sporterna och mindre utrymme i TV-rutan. Därför är det en viktig jämställdhetssignal när Uppsala universitet håller denna tradition levande och dessutom har utökat antalet ridstipendier över tid. Genom att Akademistallet fått fortsätta sin existens in i vår tid har det garanterat att ett urval av våra studenter får möjligheten att fortsätta odla sitt ridintresse även under studietiden. Inte så få av våra ridande studenter har också gått vidare till att tävla på elitnivå. 

Universitet äger idag inte stallet utan samarbetar med Uppsala-Västmanlands Fältridklubb i vilken Uppsala Akademiska Ridklubb ingår. UARK leds av en inspektor och en ridmästare. Fältridklubben tillhandahåller hästarna även om stallet behållit sin namn, Akademistallet , medan universitetet bekostar tio ridstipendier som lyses ut årligen.  Genom sitt förvaltande av ridinstitutionen genom århundradena har universitetet alltså tagit sitt ansvar inte bara för studenters intellektuella utveckling, utan också för deras fysiska välbefinnande. Det faktum att Akademistallsverksamheten fortfarande är vid god vigör visar på vilken slitstark tradition som den utgör. Dagens firande visar också att universitetet är berett att fortsätta att förvalta den på det att kommande generationer också får möjlighet att utveckla den vidare.

PS Läs gärna mer i den jubileumsbok som gavs ut och som kan beställas från UARK DS

söndag, november 10, 2013

Fransar

Vilar på förmiddagen, men ska snart vidare till föräldrarna för firande av fars dag med lunch. Mamma lagar mat, jag bidrar med pumpapudding som dessert från Tasteline (klicka på länken för recept). Nu hittade jag ytterligare ett recept på pumpapudding hos ICA som jag ska pröva nästa gång.

På morgontv på fyran berättar en modeexpert att fransar är inne. Det får mig att komma ihåg att när jag var 11 år gammal och fransvästar var riktigt hot virkade min mamma en grön fransväst åt mig fast hon egentligen inte är så intresserad vare sig av att virka eller sticka. Så det var väl snällt! Lika snällt som när hon virkade kläder till mina Barbiedockor när jag var ännu yngre.

lördag, oktober 26, 2013

Dagens gourmettur på landet

Idag fanns det äntligen tid till en runda till Matlust i Örsundsbro. Landsberga äggbod,  Franzéns charkuteri och den nyöppnade Resta gårdsbutik.

På Matlust köpte jag för första gången nakenhavre, en kinesisk sort som är nyttigare än den vanliga skalhavren som finns i butiken och som numera odlas på ekologiska jordbruk. Där har de en rolig bordskvarn där de kan mala och flinga nakenhavren. Jag köpte 0,5 kg grovmalet mjöl och 1 kg finmalet. Det grova ska användas till pajdegar och smulpaj tänkte jag och scones, det finmalda till matbröd. Att handla här är alltid lika trevligt, vi småpratar med kvarnen mal på i bakgrunden. Färskmalet mjöl håller också högre kvalitet än det som stått i butiken.

Någon ny färsk korv fanns inte denna helg hos Franzéns charkuterier, däremot fryst, eftersom Kristoffer dels nyligen besökt Eldrimner, dels deltagit i ett möte inom projektet Exceptionell Råvara. På tisdag är det dock dags för slakt igen, så nästa helg kommer det att finnas färsk korv. Vid Exceptionell råvara diskuterade djurbönder,  ett dussin svenska mästerkockar och några matskribenter hur man ska kunna stimulera svensk produktion av råvaror för matlagning. Kristoffer stod för korven som exempel på exceptionell svensk råvara.

Vid Eldrimner vann Kristofer SM guld i innovativt mathantverk med sitt Höstflott och silver för sin lufttorkade skinka (som nu finns i ett kylskåp nära mig). Jag gratulerar honom varmt för framgångarna och tänker med lika stor förtjusning på den burk Höstflott som också står i mitt kylskåp, som jag brukar bre på en bit glutenfritt knäckebröd från Friends of Adam (finns på COOP i Stenhagen på prov för den som vill smaka).Vallgarns mejeri där det görs getost, och som finns utanför Uppsala och inte som man lätt kan tro på Gotland, vann en silvermedalj för sin gräslöksost.

Sista anhalten var så Resta gård där man denna helg öppnade egen gårdsbutik. Där köpte jag middagsmaten, fläskfilé från gårdens egna grisar, en påse hallonlakrits som är gudomlig och en flaska av gårdens egna äppelmust.

Middagen idag kommer att bestå av förrätt: italiensk mozzarella och Kristoffers lufttorkade skinka, huvudrätt ugnsstekt fläskfilé med svart trumpetsvampsås, tomater från Tierp och ångkokt svartkål med russin och nötter.






tisdag, oktober 22, 2013

Backlogbloggande

Om någon undrar varför det nu i slutet av månaden plötsligt väller fram ett större antal blogginlägg, så beror det på att jag inte har hunnit med att skriva dem klart tidigare. Det har helt enkelt gått slag i slag fram tills nu, vilket lett till att jag som den perfektionist jag är blivit sittande med ett stort antal utkast som sedan inte slutredigerats.

Men nu kommer de att pluppa upp här nedanför de närmaste dagarna för jag har minsann i Språktidningen läst att det tar ca 70 dagar att etablera en vana. Den vana jag vill etablera är väl inte i första hand att blogga, utan fastmer att skriva regelbundet och den vanan kan man etablera genom att skriva vad som helst på utsatt tid kontinuerligt. Så jag börjar med mina befintliga blogginlägg och övergår sedan till annat skrivande.

Vanan att besvara epost sitter dock i ryggraden och det är den som jag måste lära mig att kontrollera så att den textgenren inte tar över och blir det enda jag skriver. För risken är stor när alla andra som har vanan inne att skriva epost till andra gör det. Själv har jag blivit mycket återhållsam med epostande och skriver numera kort, koncist och bara när det är absolut nödvändigt.

måndag, oktober 07, 2013

Universitetets födelsedag

Den senaste tiden rasslar det undan med höjdpunkter, 7 oktober infaller universitetets födelsedag som är tänkt att firas årligen. I år var det en måndag, så efter många om och men utformades firandet av sångmästaren Stefan Parkman som en Blue Monday Special. Av musik fick vi lyssna på både klassiskt och jazz. Denna Blue Monday hade fokus på exercitierna som i likhet med inspektorsinstitutionen, som firades förra veckan, fyllde 350 år i februari. Det gäller dock inte alla, ritmästeriet tillkom senare och musiken tidigare. En av exercitierna, ridinstitutionen, firades faktiskt separat tidigare i september.

Specialen bestod i varje fall av att jag höll en föreläsning om exercitierna och av ett par avslutande fäktuppvisningar, som jag tog initiativ till. eftersom ett av de ursprungliga exercitierna var just fäktning. En Blue Monday är alltid en timma lång och så skulle det vara den här gången fick vi veta när vi kom dit. Tidigare hade jag blivit ombedd att utforma en 20 minuters föreläsning, men pga tidsbegränsningen fick jag veta att det bara fanns utrymme för 10 minuter. Det var bara att skära ner på studs, men det fungerade. Eftersom jag var rätt nöjd med den kompletta versionen, så kommer jag att publicera den  i en serie egna inlägg här och i Humaniorabloggen, då jag misstänker att läsekretsen inte är densamma.

Idag utövas olika former av fäktning i Uppsala på högsta internationella nivå. Uppvisningen omfattade därför inte bara europeisk värja utan också japansk iaido för att visa bredden och mångfalden. Vi hedrades av att KFUM Uppsala Iaidoklubbs huvudtränare Martin Agback av graden 7 dan och hans kollega och medtränare Henrik Johansson av graden 4 dan medverkade. Det är få i världen utanför Japan som är så högt graderade som Martin Agback och det är med stolthet jag kan konstatera att han är anställd vid Uppsala universitet. Från Uppsala Fäktning kom ett par yngre representanter, som med stor energi utförde en tvekamp på aulans scen.

Iaido är en konstart och en meditationsform, vilket skiljer den från europeisk värja som uteslutande är en sport. Själva ordet iaido ska betyda "vägen till harmonisk närvaro". Den har sina rötter i 1400-talet, men anses ha getts sin moderna form hundra år senare av Hayasuizake Jinsuke Shigenobu (1546-1621). I Uppsala introducerades iado av den japanske tränaren Ichimura Toshikazu Sensei 6 dan 1967 inom ramen för Aikido. Det var främst under 1980-talet som iaidon kom att få en stark ställning i Uppsala. När Ichimura sensei flyttade till Japan 1986 tog svenska tränare över, men varje år kommer Takada Gakudo Sensei 10 dan till Uppsala för att hålla träningsläger.

Det var fascinerande att jämföra de två formerna, Iaidon är kontrollerad och bygger på precision, rörelsemönstren strängt koordinerade och består av en viss serie av rörelser som kallas för kata som upprepas. Värjfäktningen består av utfall och rusningar mot en motståndare, där snabbhet och fysisk rörlighet premieras.



Enhanced by Zemanta

lördag, oktober 05, 2013

Disputation i latin

Jag brukar inte skriva om namngivna personer, men ibland är det befogat. Idag har jag bevittnat en ny filosofie doktors födelse, d.v.s. deltagit i Moa Ekboms intressanta disputation. Det är alltid en glädjens dag då någon disputerar för det finns bara två sätt att avsluta en forskarutbildning på - ta examen eller dö. Jo, det är alldeles sant. När man väl blivit antagen och registrerad på utbildningen finns det ingen återvändo. En av mina tidigare doktorander beskrev forskarutbildningen som att föda en kaktus och så har det nog varit för dagens disputand Moa Ekbom som skrivit en avhandling om The Sortes Vergilianae : A Philological Study.

Men det är inte bara smärta att doktorera, det är också roligt. Dagens disputand är ovanligt energisk och har hämtat energi ur andra sammanhang, jag roade mig med att googla hennes namn och fick upp allt från Latinfestivalen till kårpartiet Rädda Carolina och Ludi Latini (råöversatt lekande latinister), som är en ning-grupp för lärande av latin. Bilden nedan visade sig t.ex. vara kopplad till just Ludi Latini och den känns på något vis alldeles rätt för just den här disputanden, som har mycket humor, är lekfull, intelligent, ansvarstagande, och energisk. Hon har också varit ordförande för Sveriges universitetslärarförbunds doktorandförening.


Här finns mer att läsa om Moa, bl.a. i en artikel om avhoppade doktorander och i en om Caesar och latinet, vilket han tydligen inte talade alls utan i stället grekiska som var dåtidens modespråk i romerska riket.

Efter disputationen blev det fest på kvällen med en fantastisk trerättersbankett på slottet. Tack Moa för att jag fick vara med på din stora dag och tack för en lärorik avhandling. Du kom, du såg, du segrade. Även om det inte var en dans på rosor att nå fram till slutpunkten. Men å andra sidan, värdet av en seger är ju avhängigt hur svår den har varit att uppnå. Nu börjar resten av ditt liv och jag är sälker på att världen kommer att få höra mer om och av dig.
Enhanced by Zemanta

torsdag, oktober 03, 2013

Inspektorsjubileum

I år firar inte bara ridhusinstitutionen och de övriga exercitierna, med undantag av ritinstitutionen, 350 år, utan också inspektorsväsendet. Exercitierna kommer jag tillbaka till om några dagar, nu åter till inspektorerna och nationerna. På 1600-talet bestod merparten av studenterna av präst- och borgarsöner, medan bonde- och adelssöner var fåtaliga. Detta enligt Anders Florén som 1999 skrivit en uppsats om studentlivet vid den tiden. Studenterna var inte många (ca 150 år 1600 och ca 900 år 1650), men rekryterades från hela landet.*

Det måste ha tett sig rätt självklart att de som kom från samma geografiska område sökte upp varandra och på 1640-talet utvecklades dessa informella grupper till nationsbildningar efter utländska förebilder. Även om antalet medlemmar var lågt, från ett dussin till ca hundra, sågs dessa sammanslutningar med misstänksam blick av makthavarna. Redan 1655 förbjöds nationerna i universitetets konstitutioner. Studenterna protesterade och ignorerade förbudet.

År 1663 försökte man lösa dödläget genom att konsistoriet bestlutade att varje nation skulle övervakas av en inspektor, d.v.s. en professor med uppgift att hålla ordning. På så vis integrerades nationerna med universitets organisation. År 1667 blev det obligatoriskt för ofrälse studenter att tillhöra en nation, som ett sätt att kontrollera deras sociala liv. Med tiden krävde studenterna att få inflytande på tillsättningen av inspektorerna och år 1700 var det praxis att de själva valde sin inspektor.

Processen gick inte fredligt till, eftersom studenterna ansåg sig ha blivit berövade sin hävdvunna frihet genom att sättas under övervakning. De protesterade på olika vis och 1665 attackerade maskerade män rektors gård. Under ett par års tid skyddade militärer rektorn. 1667 då alla i staden tröttnat på uppträdena arresterades ledarna för upproret och konsistoriet dömde dem först till förvisning. Kunglig Maj:t ansåg straffet alltför lindrigt och uppmanade till dödsstraff, vilket konsistoriet också utdömde. Hovrätten benådade slutligen de upproriska, men de förvisades för alltid från universitetet. Övriga studenter insåg nu att makthavarna menade allvar och oroligheterna lade sig.

Det var tur att stridigheterna bilades så att vi 350 år senare, with no hard feelings, i lugn och ro kunde fira inspektorsväsendet med föreläsning av rektor em Stig Strömholm och med en välsmakande bankett till självkostnadspris på Östgöta nation.

* Statistik finns här: http://sv.wikipedia.org/wiki/Studentliv_i_Uppsala
Enhanced by Zemanta

måndag, september 30, 2013

Guden Tor är förargad på Kavalla

Ikväll lyssnade vi till vår författarstipendiat Doris Dahlin som berättade om sitt skrivande på ett mycket intresseväckande sätt och läste ett par sidor ur sin kommande roman. Sedan åt vi knytmiddag med en fantastisk buffé. Hela tiden duggade det litet grann och mot slutet av middagen brakade ett enormt åskväder loss. Pinjeträdens grenar vajar och dunkar i regnet och blåsten. Det forsar decimeterdjupt vatten på gatorna. Blixtarna är som stroboskopljus på himlen. Sannerligen tycks asaguden Tor ha något mot Kavalla att döma av de knallar som far över staden och dundrar mellan bergssidorna.
Enhanced by Zemanta

söndag, september 29, 2013

Klimatsmart skön stadsplanering

Jag gick till slut efter mina administrativa mödor på långpromenad i Kavalla en eftermiddag. Det var första gången jag gått längre än till kvartersbutikerna. Listig som jag är tog jag snabbaste vägen via gator och trappor ner till strandlinjen för att följa den inåt centrum. Det gick förvånansvärt fort, ca 10 minuter. Väl nere strosade jag längs strandpromenaden och fotograferade flitigt vyerna.

Det lustiga med en del av städerna vid Medelhavet är att de ser så tilltalande ut på distans trots att 90% består av modernistiska betonglådor inspirerade av Le Corbusier och ser slående lika ut hans Domino-projekt. Terränganpassningen motverkar dock all monotonitet och distansen döljer effektivt allt slitage. Eftersom Kavalla som de flesta grekiska städer är byggt på bergssidor finns av terrängskäl inga raka vägar, alla ligger på skrå längs bergssidorna. Även om det finns tecken på att man här och var tänkt skapa parallellitet i gatunätet så förhindrar naturen det effektivt och det blir bara isolerade tappra försök. Serpentinvägen är den som är mest lämpad. Mellan de olika nivåernas gator finns också trappor anlagda, så att man snabbt kan ta sig till fots dit man vill - åtminstone om man går neråt, för uppåt känns det i vadorna.

Stadsplanen verkar inte bara påverkad av modernismen utan också av Vitruvius anvisningar som anger hur man maximerar luftflöde och skuggor i staden genom att dra gatunätet klimatsmart. Det är viktigt för det estetiska intrycket. Tomtplanen är med andra ord inte ortogonal. Den skapar inte ett rutnät. Tomterna är i stället vinklade åt alla möjliga håll,  vilket gör att husen inte ligger rätlinjigt på rad. En del har långfasaden mot gatan, nästa hus kan ha den korta sidofasaden mot gatan och ytterligare ett hus kan ligga så att ett hörn stöter mot gatan och en gränd leder vidare till ingången. Stadsbilden blir därför variationsrik och levande sedd på håll. Att många tak används som uteplatser ger också spännande inblickar i stadsbornas liv när man blickar ut över de platta takterrasser som bildas.

För egen del drabbas jag av deja-vue när jag tittar ut över staden för den påminner så starkt om Catal Hüyük - mänsklighetens första stad som ligger i nuvarande Turkiet - bortsett från att gatan som ett element i staden ännu inte var uppfunnen och man tog sig runt genom att klättra på grannarnas tak.




Enhanced by Zemanta

Tillbaka i cyberrymden

Jag börjar misstänka någon av mina medboende för att ha streamat filmer, för så fort merparten reste i lördags blev näthastigheten återställd till samma goda nivå som när jag kom. Att jag inte bloggat häremellan beror på att uppkopplingen var så instabil att det hela tiden fanns risk att bli utputtad ur nätet och sedan inte kunna komma in igen. Nu återstår bara ett par dagar, sedan ska jag hem igen på onsdag. Så snart jag har tillgång till fast lina ska jag ladda upp ett eller ett par fotoblogginlägg. Men nu en kort resumé över vad jag har haft för mig.

Efter det förra inlägget gav jag upp projektet med att ordna exkursionslogistik på distans. Särskilt som det skulle ta minst två veckor att få det där betalkortet, där jag sedan förväntas betala räkningen ändå för att i efterhand skriva reseräkning. Riktigt så maffiga löner har inte en professor i humaniora att det går att ligga ut med 15.000 kr för arbetsgivarens räkning. Nej, jag ska försöka boka vandrarhemsrummen per telefon vid hemkomsten och hoppas kunna tjata mig till en faktura.




onsdag, september 25, 2013

Tröga kommunikationslinjer

Antingen är det trådlösa nätverket svajigt idag eller också har jag överskridit min kvot MB med mitt idoga administrerande. För sedan jag kom har jag varit mentalt närvarande i Uppsala i en utsträckning jag inte hade tänkt mig pga administrativ kris på jobbet.

Att ordna exkursionslogistik är ett Sisyfosarbete. I stället för att det blir allt mindre att göra, så har uppgiften växt och blivit synnerligen ohanterlig för en som inte är hemmavid. Resebyrån meddelar att tåg det kan den boka men vill ha alla namn och veta vilka som har studentkort. Det tar en timma att lokalisera allas epostadresser igen, maila och fråga ang studentkortet, eftersom jag blir utkastad från nätet hela tiden. Så ska jag vakta eposten för att snabbast möjligt rapportera tillbaka till resebyrån.

Men se vandrarhem kan resebyrån inte ordna, bara dyra hotell som tillhör kedjor med vilka staten har avtal. Konstigt, jag hade liksom föreställt mig att upphandlingens syfte var att spara pengar? Men oftast blir allt så mycket dyrare. Nåväl, jag försöker boka vandrarhemsrum själv online, men det går inte för STF vill att man betalar med kreditkort och inte vill jag ligga ute med 5000 kr för statens räkning.

Jag skriver hem igen och efterlyser om det går att använda institutionens kreditkort till detta, men något sådant finns inte längre. I stället föreslås faktura, vilket vandrarhem inte vill utfärda, eller att jag betalar med "mitt" tjänstebetalkort - något sådant har jag givetvis inte. Moment 22. Jag skriver tillbaka och frågar om det finns någon på arbetsplatsen som har ett sådant och kan boka i stället för mig? Än så länge inget svar, hoppet är det sista som dör, men det blir förmodligen nej.

Detta tar tid från den forskning som jag hade tänkt syssla med här nere och det retar mig desto mer då jag betalar vistelsen ur egen ficka, d.v.s jag bekostar flyg, logi och kost privat, trots att jag är här för att kunna arbeta - koncentrerat och ostört var tanken (*haha*). För humanister finns dessa kulturinstitut där det är billigare logi än på hotell för att vi ska ha råd att vistas här. Men det är INTE så att arbetsgivaren betalar för att man ska kunna utnyttja dem annat än undantagsvis - till skillnad från naturvetenskapliga laboratorier som givetvis bekostas av staten eller forskningsfinansiärer av olika slag. Nej, det får man ordna själv, antingen via sin lön eller om man har turen att få ett stipendium. Det sistnämnda går normalt inte till professorer utan till unga fattiga doktorander eller nydisputerade, vilket förstås är i sin ordning.

Nåväl, jag är van att betala själv. Men då ska jag inte behöva göra annat än det jag själv planerat att göra tycker jag. Det är det som irriterar mig mest, att jag förlorar forskningstid och får betala för den förlorade tiden själv.

måndag, september 23, 2013

En gammal kvinnas list

I morse försov jag mig, d.v.s. ett par delvis sömnlösa nätter hann ikapp mig så efter klockringningen vid sju somnade jag raskt om. Det var skönt. Sedan tog jag mig tid efter frukost att utöka ingrediensurvalet genom att först gå till en annan butik i området än gårdagens för att bl.a. handla ägg. Den förestods av en gammal kvinna och när jag försökte ta en liten flaska Retsina ur kylen hejdade hon mig raskt och tog i stället fram en tvålitersflaska som hon på något vis lyckades övertyga mig att köpa. Nåväl, därmed har jag gjort mitt för att stötta den grekiska ekonomin och jag har erbjudit de andra boende att ta sig ett glas när de känner för det.

Efter att ha burit hem min Retsina, en tetra körsbärsjuice, ett paket ägg och en förpackning med bacon gick jag en kort fotorunda för att därpå bege mig till den andra butiken där jag handlade igår. Innehavaren är en ung engelsktalande kvinna och där fyllde jag på grönsaksförrådet för att sprida mina gracer. Hon har en frys med små hemgjorda glasspinnar som smakar väldigt gott när det är varmt. Så var det dags för lunch.

Mathållningen är enkel här. Igår till lunch hackade jag tomater, vitlök, vårlök, paprika, chilli och färska kryddor som jag sedan fräste i stekpanna och fördelade över rostat bröd. Till middagen gröpte jag ur en aubergine, tärnade innehållet, hackade likadana grönsaker som till lunchen, kryddor och chilli, blandade ihop, pressade över litet citron, skvätte husets olja över, fördelade i aubergineskalen, la på en skiva ost överst på vardera och hutt in i ugnen att bakas i 30 minuter. Till det gjorde jag en yoghurtsås kryddad med mynta. Dagens lunch bestod av samma grönsaker, den här gången som fyllning till en omelett toppad med smulad fetaost. Middagen har jag tänkt ska bestå av pasta med, guess what, grönsaker och, surprise, bacon. Det smakade lika gott varje gång.

I institutets trädgård finns ett kryddland för gästerna att ta av. Där finns också en chilliodling, en olivträdslund som man pressar egen olja ur, vindruvor som vi är välkomna att äta av och även granatäppelträd. Det är i sanning vardagslyx att ha tillgång till detta.

Resten av dagen har jag fortsatt med att jobba undan de efterhängsna arbetsuppgifter som följt mig hit. För mina C-studenters räkning har jag skapat ett Adobe Connect-rum så att vi kan ses online de närmaste dagarna. Jag har skrivit till dem och bett dem fylla i en enkät för att veta när det passar dem bäst att träffas. Under lunchen läste jag klar en av de romaner som ingår i min studie, så litet forskat har det blivit. Sedan har jag fortsatt att skriva utlåtanden. När kyrkklockan slog 6 var jag precis klar med det sistnämnda. För att fira det har jag slagit upp ett glas Retsina med oliver som tilltugg. Medan jag nu bloggar njuter jag av att på terrassen blicka ut över havet och den rodnande solnedgången över Thassos. Öns berg och dalar mejslar ut sig bäst i den sena dagens ljus.

söndag, september 22, 2013

Bing bong

Imorse väcktes jag till en strålande dag av kvarterskyrkans klockor redan vid sju och från terrassen kunde jag ta del av den ortodoxa mässan via prästens liturgiska sång som hördes mycket väl. Han hade en vacker tenorstämma kan jag tillägga, så det var inte ett dugg störande utan mer stämningsskapande. Efter att ha ätit frukost som bl.a. innefattat lyxen av färska fikon har jag som synes tagit ett fast tag om bloggandet och skriver nu mitt andra inlägg.

På terrassen är det redan nu för varmt att sitta och jag har fällt igen de yttre träluckorna genom vilka ljuset silar in. Gör man inte det förvandlas rummet till ett orangeri. Dagens uppgift består i att skriva samman utlåtanden, för tyvärr har det följt med en del arbetsuppgifter som inte är direkt forskningsrelaterade. Det är en bra illustration över akademikerns kamp för att få lugn och ro att skriva, vilket är en central del av forskningen för en humanist. Först när forskningsresultaten blir en berättelse som andra kan del av övergår den från att vara egen fortbildning till att bli nyttig också för andra. 

Meningen var att jag skulle ägna 14 dagar ograverat åt min egen forskning här, men den ambitionen naggades i kanten redan innan jag gav mig av. På grund av andra åtaganden tvingades jag resa hit en dag senare än avsett och måste resa hem en dag tidigare än det var tänkt. Jag kommer också att behöva använda minst två kanske tre dagar åt att rensa undan kvarvarande arbetsuppgifter, som antingen inte hunnits med före avresan eller som pga omständigheter utanför min och andras kontroll landat i mitt knä de senaste dagarna.

Resten av tiden har jag dock tänkt ägna mig åt Staden som fiktion och Fantasin som kulturarv. Det senare perspektivet föddes ur det förra, så i stället för en bok eller artikel blir det minst två. Den förra boken är enklare att skriva, så det är lika så gott att jag tacklar den först. Faktum är att jag också ska ägna en dag åt att planera min forskningstid fram till pensionen, vilket kan låta något storvulet, men jag har ett antal "börjor" som jag faktiskt vill göra klart. Nu när jag har mer forskningstid i tjänsten kan det också bli av. Tidigare har tentarättandet och undervisningsförberedelser mestadels ätit upp den dag i veckan som jag som universitetslektor i princip om än sällan i realiteten kunde ägna åt forskning.

Tobakskungarna grekiska villa

Foton tillkommer senare (dvs egentagna)

Med tanke på hur det brukat bli med mitt bloggande om jag väntar tills jag börjat fota, så gör jag inte det den här gången. Återvänd om någon dag så kommer inläggen som saknar fotoillustration att få det. Kameran råkade nämligen bli liggande på ON, så batteriet måste laddas först. Sedan är det ju den besvärliga omständigheten att sedan fotona tagits så ska de också laddas upp på datorn, men så snart det skett kommer jag att tillföra egna bilder till bloggen.

Nå - var är jag någonstans?

Jo, jag är i norra Grekland på Svenska Atheninstitutets filial i Kavalla, ett vackert funkishus med havsutsikt och egen trädgård. Det ligger vid havet ca 2 timmar med bil från Thessaloniki i det antika Thrakien. Kavalla har egen flygplats, men det blir ofta dyrare att flyga dit direkt än att flyga till Thessaloniki och sedan ta bussen som jag gjorde. Det är en vacker resa som går längs kusten och sedan en sväng in i inlandet. Thessaloniki har en del betydande bysantinska minnesmärken så det är inte fel att ta omvägen förbi bara för att också kunna besöka dem.

Gamla stan i Kavalla
Kavalla är en rätt liten ort som under tidigare epoker varit betydelsefull pga olika industrier. Under antiken var Kavalla hamnstad åt Philippi (känt från Bibeln och Paulus Filipperbrev). Mittemot staden ligger ön Thassos med sina marmorbrott och väster om staden ligger berget Pangeon som var ett antikt Klondyke med stora guldgruvor. Så sent som förra året genomfördes arkeologiska undersökningar i gruvgångar i Pangeon. Ortsnamnets länkning går till poster i två arkeologiska onlinebloggar för den som har intresse av att följa nyheter inom antik arkeologi. Det var också de boende på Thassos som grundade Kavalla på 800-talet f.Kr. Mitt i stan finns en fin sandstrand som jag tänker utnyttja senare idag eftersom det är runt 27 grader varmt på dagtid, ett arkeologiskt museum och flera andra platser att besöka i och utanför Kavalla. Philippi är t.ex. ett slags grekiskt Pompeiii, där man kan besöka utgrävningarna och museet.

Kavallas senaste storhetstid kan kopplas till "det bruna guldet", d.v.s. tobaksindustrin och det är i det sammanhanget som Sverige blir representerat i Kavalla. Klimatet är ypperligt för odling av orientalisk tobak och här fanns en livaktig industri från slutet av 1800-talet fram till andra världskriget. Tänk Carmen så får du en inre bild av hur det var här. När det nuvarande Svenska huset (Souidiko Spiti) byggdes på 1930-talet arbetade ca 15.000 personer i staden uteslutande med tobakshantering. Ungefär 60 handelshus som enbart sysslade med tobak etablerades i Kavalla och flera var utländska.

Det byggdes ståtliga residens både av de greker som sysslade med handeln och av utlänningar med intressen i den. De ligger framförallt i stadens östra delar. Svenska Tobaksmonopolet lät uppföra en präktig villa år 1936 åt sin man på plats och med gästrum för tillresande från företaget.  Det var ritat av P. Manoulidis som lät sig inspireras av svenska funktionalister som Sven Markelius. Även inredningen är till stora delar i original. Villan klättrar uppför en bergssida och öppnar sig upp mot havet med stora terrasser och en mindre trädgård. Huset med inredning är byggnadsminnesförklarat av grekiska staten.

Så länge man främst importerade europeisk orientalisk tobak till Sverige hade verksamheten en funktion, men från 1960-talet övergick man alltmer till import av amerikanska cigaretter. Villan blev ointressant för Tobaksbolaget och efter att några år i deras regi ha fungerat som gästhem för kulturarbetare donerades den 1976 till Svenska Atheninstitutet som gästhem för forskare och kulturarbetare. Svenska författarförbundet, Svenska fotografers förbund och Svenska tecknares förbund har fasta stipendier riktade till sina respektive målgrupper, övriga får betala. Eftersom det är  billigare än hotell, har självhushåll och dessutom är utrustat för intellektuellt arbete med datorer och internet är det också många forskare som passar på att resa hit för koncentrerat arbete. Jag är en av dem.

Det är viktigt att förstå att de svenska kulturinstituten vid Medelhavet kan sägas vara humanisternas laboratorier. De bildar en intellektuell miljö som gör det möjligt att träffas över ämnes- och yrkesgränser. Under mina vistelser i Rom, Istanbul och nu Kavalla har jag kunnat knyta kollegiala relationer med andra forskare och kunna delta i intressanta och givande tvärvetenskapliga seminarier. Samtidigt erbjuder de en stimulerande miljö att bedriva egen forskning i och möjliggör koncentrerat skrivande, vilket kan vara svårt att få loss tid till hemma där sammanträden och undervisning styckar sönder både arbetstid och tankeverksamhet. Mötena med kulturarbetare är också viktigt, för det finns inte i övrigt några naturliga träffpunkter. Jag kommer t.ex. under min första vecka här att dela terrass med en författare. Vi har redan bekantat oss med varandra och haft intressanta och givande samtal.

Företagshistorisk exkurs

Ni som tror att förstatliganden bara hör till socialismens grundtankar tar fel. Svenska politiker har alltid förstatligat industrier och infrastruktur som uppfattats som väsentliga för landet redan långt före socialdemokraternas löntagarfonder. Dit hör tobaksindustrin som förstatligades redan 1915 - hör och häpna! Det bolag som då bildades sög upp alla privata initiativ och skulle genom vinsterna säkra finansieringen för införande av folkpensionen och för att stödja försvaret. Att röka blev med andra ord en patriotisk handling. Det nya företaget kallades Svenska Tobaksmonopolet och när monopolet avskaffades på 1960-talet omvandlades det till Svenska Tobaks AB (också statligt). Successivt har det börsnoterats på riktigt inom Procordiakoncernen och 1992 köpte Procordia även Swedish Match (fd Svenska Tändsticksaktiebolaget) som slogs samman med Svenska Tobak. Vad jag vet är dessa lönsamma bolag ännu statliga.


Enhanced by Zemanta

lördag, september 21, 2013

Tvärs genom Europa på en dag


En första glimt av Kavalla
På väg
Onekligen är mitt liv omväxlande. Torsdag lunch - fredag lunch tillbringade jag på Sheraton i vetenskapens tjänst utförande professorsvärnplikt. Det mest udda var kvällens middag när vi hamnade i skottlinjen mellan barens discodunk och en Oktoberfestparty i rummet intill. En perfekt illustration av ordet kakofoni. Jag var redan trött av dagens förhandlingar och oljudet blev gröten på moset, jag kunde inte somna efteråt. Till slut slog jag på TV:n och till min förtjusning visades det en Doris Day-film som jag inte sett förut (Pillow Talk). Mycket rolig och vilka fantastiska kläder hon hade.

Även om jag skulle upp 3:45 idag, så kunde jag återigen inte somna utan låg vaken till långt efter midnatt. Så nu ligger jag nedbäddad i min säng redan kl 21 efter en resa som gått från Uppsala till Arlanda till Wien till Thessaloniki flygplats till Thessaloniki busstation och vidare till Souidiko Spiti (Svenska Huset) i Kavalla dit jag anlände vid 17-tiden. Redan nu är jag förtjust i både staden och institutet, som jag blev ordentligt förevisad av föreståndaren Eleni. Huset är fullt av gäster, en tilltalande blandning där det finns forskare, konstnärer, författare, fotograf m.fl. yrkesgrupper.

Egentligen är det rätt märkligt att man kan ta sig genom hela Europa på en dag och på den märkligaste färdkost: kaffe med ostsmörgås mitt i natten innan avresan, kanelbulle med apelsinjuice på flyget, focaccia med mozarella och skinka på Wiens flygplats, kexchoklad med äppeljuice på nästa plan, banan till lunch i Thessaloniki och fetaostpaj till middag i Kavalla med oliver som tilltugg.

Mer inblickar i mitt forskarliv i Kavalla kommer att postas vartefter.

Enhanced by Zemanta

måndag, september 16, 2013

RIdhusinstitutionen 350 år - heldagsfirande



Det är litet imponerande att tänka sig att vi i lilla Sverige har den näst äldsta ridinstitutionen i världen efter Spanska ridskolan i Wien, som grundades redan på 1400-talet. Som sig bör firades jubilaren den 12 september med ett heldagsprogram.

Det har getts ut en mycket rolig bok som är att varmt rekommendera och därtill hålls under hösten en utställning på Museum Gustavianum om ridinstitutionen, som också är intressant. Den perfekta kombinationen är nog ändå att först köpa boken som bara kostar 100 kronor och där avkastningen oavkortat går till just ridinstitutionen och efteråt besöka utställningen. Boken finns till försäljning i museishoppen på bottenvåningen och är en bra julklapp till den som redan har allt. Mina föräldrar ska få ett exemplar har jag tänkt mig.
Ett urval av bokens författare föreläste kort utifrån sin uppsats i Museum Gustavianum på födelsedagsmorgonen. Det gav mersmak.

Efter lunchrasten var vi hela eftermiddagen ute vid Akademistallet, som ligger i Kvarnbo mittemot Stenhagen och drivs av Uppsala-Västmanlands Fältrittklubb. Där bjöds vi på ett rikt och underhållande program med dressyr av olika slag, kadrilj, hopptävling, två historiska ridlektioner och som avslutning tornering med Celeres Nordica som bildades 1989. En av dess medlemmar blev europamästare 2012. Mest imponerande var nästan Örnen från Bysans som deltog med hela tre inslag inklusive torneringen, eftersom hon också gjorde solonummer i dressyr, först i westernsadel och sedan i damsadel. Det senare är oerhört svårt. Ni ser henne på fotot, bilderna inifrån ridhuset blev tyvärr för dåliga pga motljuset. När ska jag lära mig att jag måste ta med mig en riktig kamera?

fredag, september 13, 2013

Förnuftet har segrat i striden om bebyggandet av Seminarieparken

Det är med stor tillfredställelse som jag idag kan konstatera att mark- och miljödomstolen är av samma uppfattning som jag själv och som jag i egenskap av utbildad arkitekturhistoriker gav uttryck för i min och Ilona Szatmari-Waldaus debattartikel för ett par år sedan. Seminariet med omgivande trädgård är en omistlig kulturmiljö av riksintresse där en irreversibel åtgärd som byggande av bostäder i själva trädgården hade åsamkat miljön ohjälplig skada. Se artikel i UNT. NCC bör dra konsekvenserna av detta och i stället skänka Uppsalaborna en fin miljö - tänk vilken goodwill den gesten skulle skapa -  vilket marknadsföringsvärde! Eller också kan kommunen göra som vi föreslog - erbjud NCC ett motsvarande område i en mindre känslig miljö som kan bebyggas. I ett blogginlägg i Humaniorabloggen i UNT har jag också något år senare föreslagit att Seminarieparken skulle kunna göras till en skulpturpark och ett kulturcentrum för den sidan av stan. Kanske dags att pröva den idén?

Från vetenskapsman till charkuterist - Franzéns Charkuterier (Mathantverk 4)


Ett annat fynd är Franzéns Charkuterier, ett litet företag som började i ett personligt intresse och ett familjearv. Kristoffer Franzén arbetade tidigare som senior scientist i Kista på ett datorföretag, utan den utbildningsbakgrunden hade det kanske inte gått lika bra att slå sig fram som entreprenör även om han inte har användning för just de kunskaperna längre. Han köpte för några år sedan en gård i Biskopskulla Rönna. Han skaffade några Linderödssvin som husdjur. Den är vår enda svenska inhemska grisras idag och den är utrotningshotad. Sedan skrev Kristoffer en bok om sin hobby och passion, korv och korvstoppning, som han fick utgiven på förlag. Under arbetet med boken kom han fram till att det är ett i Sverige utrotningshotat mathantverk, som han gärna skulle vilja arbeta med. Inte skadade det att hans farfarsfar drev ett känt charkuteri i Skåne i början av 1900-talet.

Sagt och gjort, Kristoffer utvidgade sin grisbesättning, ansökte om tillstånd för korvtillverkning och EU-stöd inom landsbygdsprogrammet. För att få pengar krävdes en egen delfinansiering. Den ordnade Kristoffer genom att lysa ut sitt projekt på den svenska crowd funding-sajten FundedByMe.com där han fick tillräckligt många små investerare. Det är ett utmärkt sätt att skaffa sig goda relationer med potentiella kunder. Så byggde han om ladan för korvtillverkning och i somras kunde han börja tillverkningen. Som den korvkonstnär han är bestämmer han från gång till gång vilken sorts korv som han vill göra.

Det har blivit många besök till Biskopskulla-Rönna under den här sommaren för min del och mycket provsmakande av produkter, eftersom han inte bara gör korv utan också bacon, pajflott, påläggsflott, prosciutto m.m. Mina favoriter hittills är citron-mejramkorven och fänkålssalsiccian, men jag köper lika glatt merguez, salviasalsiccia, Nurnberger rostbratwürzchen – d.v.s vad som står till buds. Det pågår försäljning under helgerna i en butik som ligger i samma byggnad som charkuteriet. Där kan man med litet tur få se Kristoffer göra korv. Även han ser mycket lycklig ut. Korvarna kostar 300 kr/kg, vilket med tanke på arbetsinsatsen inte är dyrt. Egentligen kostar en korv på macken lika mycket. Hans korv är faktiskt mycket godare än oxfilé och numera kan jag inte ens föreställa mig att jag skulle köpa en massproducerad korv i ett köpcentrum.

Kristoffers grisar verkar faktiskt vara mycket nöjda med tillvaron. De går utomhus året om i hagar som gjorts grisvänliga med ett skjul att värma sig i på vintern och lergropar att svalka sig i om sommaren. Köttets kvalitet visar också att grisarna har det bra. De är inte på något vis stressade. Det är bara ett par mil till slaktaren och det är bara 2-3 grisar som slaktas åt gången. Även Kristoffers företag har blivit en succé och vill man pröva på samtidigt som man får en härlig utflykt så brukar de tillagas och serveras i Forsbykvarns gårdsrestaurang i Fjärdhundra.
Enhanced by Zemanta

onsdag, september 11, 2013

Vägen från biokemist till mejerist (Mathantverk 3)


En bit bortom Giresta i Uppland ligger Skogsbackens ost. Dit hittade jag tack vare en enkel, hemgjord skylt vid en vägkorsning under en kyrkoarkitekturutflykt. Vägen ledde till en modern villa av stadskaraktär som låg litet för sig själv i ett skogsbryn, vilket först gjorde mig litet tveksam. Men det visade sig att jag hamnat rätt. Den lilla ostboden var en fd Friggebod på vars baksida byggts ett litet ysteri.

Jag hade turen att träffa mejeristen Marih Jonsson redan vid första besöket för tre år sedan. Hon var biomedicinare som tröttnat på sitt värv i staden och därför börjat fundera på vad annat hon skulle kunna göra. Så kom hon på att bakterier och mögel kunde hon mycket om, så det var överförbar kunskap som kunde komma till lika stor nytta i osttillverkning. All kunskap är generaliserbar och går att använda i de mest förvånande sammanhang bara man har fantasi nog att se möjligheterna. Mjölken köper hon från KRAV-bönder med kobesättningar i närheten så att även råvaran är lokalt producerad. De ostar hon valde att satsa på först var bl.a. blåmögel, camembert och färskost.

När jag träffade henne första gången hade hon rätt nyligen satt igång med sin verksamhet. Hon arbetade ännu halvtid på BMC och halvtid med sitt ysteri. Hon hade börjat bygga upp en expanderande krets av lokala restaurangkunder utöver sådana strökunder som i likhet med mig hittat hennes ostbod av en händelse. Året efter hade hon börjat bygga ut ysteriet med en stor, delvis underjordisk ostlagringslokal ingrävd i en kulle och hade en ekonomiskt bärkraftig verksamhet. Därtill hade hon sagt upp sig för att på heltid kunna ägna sig åt sitt ystande. I våras var den nya lokalen tagen i bruk och de första hårdostarna ligger och mognar. Hon förefaller mycket lycklig och nöjd med sitt livsval.

Hon säljer idag ost till restauranger, cateriingföretag och en del butiker i Mälardalen. Vill du smaka på finns ostarna på Ica Maxi i Stenhagen, men också på Karins skafferi i Luthagen. Allra bäst smakar det förstås att åka ut till ysteriet och köpa direkt i den lilla Friggebodsbutiken.

tisdag, september 10, 2013

Från grön våg till mathantverk (Mathantverk 2)

--> Även om det finns undantag så är mathantverkare på landet inte bönder som varit rotade i trakten i generationer. I stället har de flyttat till landet och beslutat sig för att leva ett annat, mer tillfredställande liv än vad stressen i stadens arbetsliv tillåter. De är alla som huvudpersonen i Zen och konsten att sköta en motorcykel i sin strävan att hitta något personligt meningsfullt att ägna sina liv åt, som dessutom ger utrymme för äkta yrkesstolthet

De skiljer sig i allmänhet från tidigare generationer av gröna vågare genom att vara avsiktliga entreprenörer. De är ofta medelålders och framgångsrika stadsbor. De är ofta välutbildade och välartikulerade, vilket är en synnerligen viktig framgångsfaktor. Att ha en akademisk examen i något för att sedan ägna sig åt något helt annat är inte en nackdel, det är inte slöseri med personens tid, det är inte slöseri med statliga medel, utan en viktig förutsättning för att lyckas i sitt mathantverksprojekt. Kritiskt tänkande är centralt för att bli en god entreprenör.

De har i allmänhet först köpt sin gård på landet, därpå pendlat till sitt arbete i staden under några år för att sedan tycka att de spenderar alltför litet tid i sitt eget gröna paradis. Sedan har de funderat över vilken nisch i ekomatkedjan som de skulle vilja fylla som skulle göra det möjligt. En del har helt enkelt odlat en hobby som de beslutat sig för att försöka göra till sitt levebröd. Deras livsberättelser står mesta dels inte att läsa på hemsidorna, nej, du måste åka dit och samtala med tillverkaren för att få hela bilden.

måndag, september 09, 2013

Livskvalitet = närproducerat (Mathantverk I)

--> I en radie av tre-fyra mil runt Uppsala har under de senaste åren vuxit fram ett flertal småskaliga mathantverkare och matproducenter. Att hitta dit är inte svårt, sajten Gårdsnära (http://gardsnara.se) gör det enkelt att både leta efter de som finns i närheten via en karta eller att lokalisera tillverkare av en viss produkt. Det finns t.o.m. en app att tillgå, vilket förenklar spontanbesök. Tro det eller ej, men jag har upptäckt att det är minst lika roligt att göra helgutflykter till mathantverkare som att göra en längre resa.
Mitt eget intresse för mat och matlagning har exploderat de senaste åren därför att det är en verksamhet som är avkopplande. Inte skadar det heller att det ofta är godare att äta det man själv lagat, dessutom vet man då vad man stoppar i sig. Det har också blivit än roligare att laga mat sedan jag börjat med mina ekogourmetutflykter i Uppland. För det som är gott blir ännu godare med bättre råvaror, så i mina ögon lönar det sig på olika plan att motionera bilen någon helg då och då under en matrunda. Det blir tillsatsfritt, lägre sockerhalt, inga onödiga konserveringsmedel, näringsrikt och näringsriktigt. Att kunna komponera en välsmakande måltid på egen hand utan kokbok efter eget huvud utifrån vad man råkar ha till hands är mycket tillfredställande för självkänslan.

Om du som läser inte har bil men bor i Uppsala och suktar efter en godare matupplevelse kan det vara praktiskt att veta att både Karins skafferi på Geijersgatan i Uppsala och Matlust i Örsundsbro säljer närproducerat om än inte från alla tillverkare. Av särskilt intresse för glutenintoleranta är att Karins skafferi säljer Durramjöl, som man kan baka gott ljust bröd med. Matlust i sin tur har mjöl av allehanda slag som både är lokalt odlat och malt i närområdet. Kvaliteten blir annorlunda då kvarnen är liten.
Enhanced by Zemanta

lördag, augusti 10, 2013

To ever be the best - ett universitetsmotto som kan sporra varje student och universitetslärare

Det här inlägget är en tillbakablick föranledd av en snabb bläddring genom de foton jag tog i St Andrews. Bland dem fanns universitetets och stadens motto som stod på på ett fönster: "Ever to be the best". I den här formen kommer det från en dikt av alumnen Robert Fuller Murray som studerade vid St Andrews på 1880-talet, men uppmaningen har alltsedan 1773 sutit på en skylt till allmän beskådan. Diktens titel är Aien Aristeuein, vilket är ett citat ur Iliaden tillika Alexander den stores valspråk. Det brukar vanligen översättas som "Ever to Excel", d.v.s. att alltid överträffa, vilket var Hippolocus uppmaning till sin son Glaucus när han skickade iväg honom med armén som skulle belägra Troja.

Jag finner det tilltalande att man i stället för "visionsarbete" helt sonikt uttryckt sin anda litterärt lättfattligt och att texten är skriven av en av universitetets egna. Det finns knappast någon som inte kan komma på ett sätt att i sin vardag sträva mot detta mål, att ständigt söka överträffa sig själv. Hela dikten finns nedan under fotot.


Ever to be the best. To lead
        In whatsoever things are true;
        Not stand among the halting crew
    The faint of heart, the feeble-kneed,
    Who tarry for a certain sign
        To make them follow with the rest —
    Oh, let not their reproach be thine!
            But ever be the best.

    For want of this aspiring soul,
      Great deeds on earth remain undone,
      But, sharpened by the sight of one,
  Many shall press toward the goal,
  Thou running foremost of the throng,
      The fire of striving in thy breast,
  Shalt win, although the race be long,
          And ever be the best.

  And wilt thou question of the prize?
      'Tis not of silver or of gold,
      Nor in applauses manifold,
  But hidden in the heart it lies.
  To know that but for thee not one
      Had run the race or sought the quest,
  To know that thou hast ever done
          And ever been the best.

I St Andrews är historien alltid närvarande och jag kunde inte låta bli att fotografera av ett urval av de skyltar som minner om invånare som på olika sätt varit framstående eller gjort sig bemärkta av annat skäl i stadens historia. Det som är gemensamt för dem kan sägas vara att de uppfyllt mottot.



 Initialen på trottoaren ser ni nedan. Där låg det faktiskt vid båda mina besök blomstergärder. Levande historia i högsta grad.

I







Om svårigheterna med att uppdatera

Nu handlar det förstås inte om uppdatering i datorhänseende, utan att få sprutt på bloggandet igen. Egentligen hade jag tänkt mig att skriva kortfattade mindre blogginlägg, bakdatera dem och fylla ut våren eftersom jag trots mina bästa föresatser ändå inte hann med att skriva så ofta. Men så uppdaterade jag min iPhone och av någon anledning raderades alla mina kalendertider före det. Att rekonstruera vårens intressantare aktiviteter blev därmed en omöjlighet. Min lista över biobesök är också något ofullständigt. Jag vet att jag var på något våras, men kan för mitt liv inte minnas vilken film jag såg! Det måste innebära att den inte kan ha varit särskilt minnesvärd :).

Att uppdatera läslistan som jag inte rört sedan april var enklare, eftersom jag jag börjat använda mig av Goodread på min plipperplatta. Det är med stor tillfredställelse som jag kan konstatera att jag läst mer i år än jag mäktade med förra året. Men än är jag inte uppe i samma lässtatistik som före SALT. Sociala medier som Facebook, roliga spelappar, slö-TV-tittande bär viss skuld, men framförallt får jag svårare att läsa skönlitteratur när jag är stressad och bara har en halvtimma här eller där på mig. Då blir läsande så pass osammanhängande att jag ger upp. Eller har brukat göra det. I år har jag i stället som synes av läslistan valt att envist ta mig igenom böcker jag påbörjat även om det tagit ett kvartal. Men de flesta har jag till största delen läst i början av sommaren efter terminsslutet.

Sommarens begivenheter har jag dock kvar i min iPhone, så där ska det inte vara några problem med uppdateringarna eller snarare bakåtdateringarna.

söndag, augusti 04, 2013

fredag, juni 21, 2013

St Andrews Botanic Garden

Botan i St Andrews är absolut värd ett besök och det tar 1-2 timmar i långsam takt att bekanta sig med de 7 hektaren. 

Växthusen är förvisso låga och små, men väldisponerade så att de täcker in alla möjliga klimatzoner från öken till djungel. För orkidéälskaren finns ett helt växthus att frossa i. 

Bakom växthusen låg en örtagård med ett litet lusthus där man kunde slå sig ner. Sedan följde en sommaräng och köksväxter. Givetvis finns studiekvarter med bäddar fyllda av intressanta blommande växter och träd från hela världen samsas med kamelior och rhododendron.



Min favorit var det alpina stenpartiet som låg invid den konstgjorda bäcken med näckrosdamm. Här följer några foton, fler kommer när bilderna tankats ner från kamera till dator hemma. 




torsdag, juni 20, 2013

Ankomst

Igår vid halvsextiden anlände jag till St Andrews (se tidigare blogginlägg om staden) efter att flugit med Norwegian först till Kastrup, sedan till Edinburgh. I Kastrup fick jag vänta från kl 10 till halvtvå innan det var dags att borda. Förstår inte riktigt vad jag tänkte på när jag bokade biljett? 

Efter litet kringirrande hittade jag en lugn oas som jag kan tipsa om - Transfer Center, där det fanns bekväma fåtöljer och soffor och med ett högt glastak. De borde ha mer gröna växter där för att ge en riktigt lugnande orangerikänsla för de som väntar. Där gick det utmärkt att i lugn och ro läsa ut sin bok och dessutom få litet dagsljus, vilket Kastrup inte är bortskämt med,

Sista stegen på resan sker med buss, först tar man en flygbuss till Ferrytoll Park & Ride vilket låter som ett nöjesfält. Men park & ride syftar helt enkelt på att man där kan parkera sin bil för att ta sig vidare med buss. Den ligger pittoreskt nog precis invid ena brofästet för The Bridge of Forth, som var världens längsta bro fram till 1917. Den är fortfarande nr 2 vad titeln längsta brospann gäller. 

Bron konstruerades av två ingenjörer, Fowler & Baker, byggdes 1883-1890 av stål och är ett viktigt monument över industrialismen. Tekniskt kunde den inte ha tillkommit tidigare, utan den viktigaste förutsättningen var Bessemer-processens tillkomst 1855 och dess fortsatta utveckling som först 1877 lett till att man kunde tillverka stål av tillräcklig god och jämna kvalitet för att våga sig på försöket. Vackert rödmålad breder den kantigt stolt ut sig över fjorden. Det är en järnvägsbro för den tillkom före bilismen och syftet var att minska restiden från London till Edinburgh.

Inbäddad i frodig sommargrönska såg St Andrew ännu mer attraktiv ut med sin låga bebeyggelse med trivsamma kalkstenshus som sett ungefär likadan ut från 1500-talet tills idag. Med mig hade jag en stadskarta från förra besöket som jag tittade närmare på i bussen och som avslöjade att staden har en botanisk trädgård som hör till en av världens främsta. Den ska jag besöka mellan bröllopsförberedelserna, som bl.a. omfattar manikyr med non-chip nailpolish. Vi testade detta i februari och det krävdes terpentin för att efter fem veckor när naglarna börjat chippa en aning få bort det. Sedan dess har naglarna varit i dålig kondition och har hämtat sig först nu. Och då är det dags igen! Men vad gör man inte för att se fin ut på sin guddotters bröllop?

Min guddotter mötte mig redan vid bussen och sedan gick vi till Six Murray Park för incheckning. Det ett bed and breakfast som ifjol tog sig in i Guide Michelin, men ändå inte är ohyggligt dyrt. Trivsamt inrett, dusch på alla rum, badrock, varmvattenkokare med tepåsar och nescafé på rummet, TV och fri wifi för gästerna. Vänligt mottagande, ägs sedan i år av en sydafrikansk familj som golfar och som är angelägna att se till att gästerna har det bra. Rekommenderas varmt!

Därefter gick vi till hennes fästmans arbete för att säga hej. Innan dess tog vi en sväng genom Tesco för att köpa litet picnic-mat som vi sedan åt utomhus i solen. Jag uppskattade mycket att få en kväll på tumanhand med henne innan släkten kommer. Kvällen avrundade jag med en promenad längs med havet där jag kunde beundra en stilig solnedgång.

Efter en Full Scottish Breakfast med bacon, scrambled eggs, potatiskaka, stekta champinjoner och tomater och en skiva black pudding (skotsk blodpudding) är det nu dags att ge sig iväg på dagens äventyr.

söndag, juni 16, 2013

Gulbläror och blåbläror





Det jag framförallt bekämpar med grästrimmern är de expansiva växter som egentligen brukar kallas ryssgubbar och vallört. Om man inte tar bort dem från områden där man inte vill ha dem blir de mer än meterhöga och kan helt ta över ytan och kväva allt annat.

Ryssgubben (Bunias Orientalis) här till vänster är mest vanlig i Uppland. Första rapporterade fyndet gjordes av Linné 1768. Med tanke på hans systematiska publicering av svensk flora är det egentligen inte så konstigt. Vem vet, den kan ju ha funnits tidigare också, men ingen hade före honom brytt sig om att teckna av den och skriva upp den. Ett alternativt svenskt namn är hundrättika.

I varje fall lär den ha fått sitt namn av att den ska ha följt med ryssar när de försökte invadera den svenska kusten. Retzius påstår 1806 att de fått sitt namn av att ryssarna äter de späda stjälkarna och att bladen kan användas som grönkål. Den tillhör faktiskt kålväxtfamiljen. Förmodligen har den odlats som foderväxt i äldre tid, numera växer den vilt.



Uppländsk Vallört, Symphytum uplandicumUppländsk vallört (Symphytum uplandicum) är den andra invasiva växten. Den har vackra blå blommor och köttiga blad.Uppländsk vallört är en korsning mellan fodervallört (S. asperum) och äkta vallört, som enligt den virtuella floran endast delvis fertil och har nedsatt fruktbildning. Det har jag aldrig märkt. Tvärtom väller de fram ute på landsbygden ohämmat om man inte begränsar dem. Huruvida denna hybrid har samma egenskaper som den äkta vallörten framgår inte av det jag läst.

Även den är egentligen en nyttoväxt. Äkta vallört (Symphytum officinalis) är som det latinska namnet anger en läkeväxt. Den innehåller antibakteriella ämnen som allantoin. Tyvärr är den sällsynt och jag har inte sett till den alls, men det kan förstås bero på att den måste odlas. Man kan bereda salva av rötterna som biter på svårläkta sår. Den är känd sedan medeltiden, även om den första beskrivningen är från 1744 då Leche i Skåne skrev om den. Även fodervallörten tycks ha konkurrerats ut av hybriden för även den är sällsynt enligt den virtuella floran.

Ett användningsområde för  den uppländska vallörten har jag hittat. Man gör hål i botten på en hink och ställer en burk under, Sedan  packar man den med vallörtsblad och låter stå tills dess bladen förmultnat. Vätskan från dem hamnar i burken. Den är kaliumrik och ska spädas 10-20 ggr med vatten innan man gödslar med den. Rekommendationen på odla.nu är att den används framförallt vid fruktsättning. Naturlig gödsel är förstås det allra bästa och det här låter som ett perfekt komplement till hönsgödsel. Inte kostar det något heller.



Meningsfull motion

Jag har alltid varit motvalls när det gäller meningslös motion, d.v.s. fysisk ansträngning som inte leder någon vart. Dit hör exempelvis joggning, motionscykel, och simma i bassäng fram och åter. Nej, det får vara för min del. Det längsta jag kan sträcka mig är att göra uppvärmning på gåmaskin eller motionscykel. För närvarande har jag hittat den optimala, nyttiga motionsformen - att köra grästrimmer. Det känns i armar, ben och mage. Dessutom är det roligt och man ser snabba resultat.

Odlingsfröjd

Björmbär


Sedan tre år har jag förmånen att kunna få utlopp för min odlingstörst på en gård strax utanför Uppsala. Trots tufft tempo under våren har jag planterat en krukörtagård, patioväxter och flera bärbuskar som faktiskt redan blommat och nu fått bär. Skörden blir väl inte så stor de första 2-3 åren, men sedan! Nedan ser du kära läsare litet bildbevis:

Örtagård ovan, blomster nedan

Pion ovan, aroniabuskar nedan


Gula hallon ovan, röda mormorshallon nedan



Röda krusbär ovan, vinbär nedan





söndag, juni 09, 2013

Detektivarbete i krigsskugga

Tänkte egentligen bara tipsa om två mycket bra detektivromaner som jag läste under våren för den som är intresserad av krigshistoria.
  • Sansom, C.J., Heartstone (2010)
  • Martin, Andrew, The Somme Stations: Sometimes the Enemy Lies Within (2011)

Faktum är att själva mysteriet i båda kommer i skymundan för författarens önskan att skildra den tidens krig på ett rättvisande sätt. Det är inte i någondera fallet en svaghet, tvärtom, det är en styrka, men det gör att båda romanerna blir mer av fiktionaliserad historia än historiska deckare. Att båda böckerna är synnerligen välskrivna och att båda författarna har ett förflutet som historiker gör inte saken sämre. Det är täta berättelser, som lämnar en känsla av att ha förstått hur situationen var emotionellt och inte bara intellektuellt.