söndag, augusti 30, 2009

Fästingbesök

I torsdags kväll var jag ute på landet med en god vän på skogspromenad och när jag kom hem vad hittar jag spatserade på ena handen och på glasögonen? En fästing vardera! Usch! Jag krossade både raskt och rusade in i duschen, där jag sköljde av mig mycket, mycket noga. De väntar ofta med att bita sig fast någon dag, så det finns chans att bli av med dem med rask insats. Dessutom verkar de inte gilla mig så där jättemycket, för än har ingen gjort mer än skeptiskt vandrat runt på min hud utan att bita.

onsdag, augusti 26, 2009

Frusen skuldra

Nej, jag har inte haft den liggande på is i kylen. Jag har drabbats av ett syndrom med det namnet. Men sjukgymnasten säger att prognosen är god, det brukar gå över efter 1,5 år ungefär med behandling. Och som hon tröstande konstaterade så har första halvåret redan gått.

Jag råkade ut för detta strax efter min flytt och har sedan haft ont, men inte kommit iväg på undersökning. Nej, det är inte riktigt sant. Jag rådfrågade husläkaren i mars som bara sa att jag ska hålla rörligheten uppe. Så jag har försökt efter bästa förmåga. Simma är bra, då måste man göra vida rörelser. Det gjorde mer ont i vintras än nu. Denna åkomma har tre faser, infrysningsfasen då man har jätteont (känner väl igen det), frusenfasen (mindre ont, men stel) och tiningsfasen (då man återfår rörelseförmågan och styrkan).

Nu gör jag övningar med kvastskaft och dinglar med armarna allt enligt sjukgymnastens anvisningar. Sjukgymnasten knäckte till tre låsningar i bröstryggraden också, vilket gav mig mer styrka igen i armen. Jag får också akupunktur vilket känns konstruktivt och dessutom hjälper det mot smärtan och gör att det läker fortare. Detta är nämligen en nervskada.

Huvudproblemet med frozen shoulder är att man får begränsad rörlighet i skulder- och axelparti. Alltså kan jag inte dra upp dragkedjor i ryggen och bara med svårighet knäppa behån goda dagar efter uppvärmning och träning. Det är nog lika bra att jag bär iväg med klänningar som har dragkejdan bak till Myrorna :(. För att inte tala om vilka problem jag hade förra helgen när jag skulle försöka backa tillbaka längs en skogsväg. Inte lätt med stelt skulderparti inte.

Som om detta inte vore nog har jag även drabbats av en nervkapselinflammation i akillessenan, dvs hälen, vilket effektivt förhindrar konditionsträning. Jag ska öva tåhävningar och knapra Voltaren i tre veckor för att mota den. Och jag som skulle börja ett nyttigare och hurtigare liv på Nautilus. Pah!

Kursinternat på Steningevik

Nu har jag varit på det sista kurstillfället på ledarprogrammet för kvinnor vid Uppsala universitet. Det tog formen av ett två dagars internat på Steningeviks konferenscenter, som ligger några hundra meter bort från det praktfulla Steninge slott som härrör från barocken. Tyvärr hann jag inte med att gå dessa hundra meter dit, så jag kan inte bjuda på bilder från slottet, men jag har varit där tidigare och det finns många vackra rumsinredningar att njuta av. Dessutom produceras numera också konsthantverk där och de har också utställningssverksamhet på Steninge. När ni läst klart detta blogginlägg rekommenderar jag er de länkar som jag tillfogat till båda ställena (klicka bara på namnen första gången de dyker upp).

Kursinternatet var en underbar upplevelse från början till slut och jag ska försöka ringa in alla aspekter. Temat för vår träff denna gång var kommunikation och vi ägnade nästan en hel dag åt att diskutera och få lära oss mer om detta av en logonom. Dessutom kommer alla som vill att få en entimmaskonsultaton med henne separat. Jag har redan skickat mail och bett om det. Den andra dagen ägnade vi diskussioner och förberedelse av mentorsprogrammet som ska vidta och pågå under ett år. Jag tycker den delen blir spännande, jag har haft informella mentorer, men aldrig någon som haft det som ett strukturerat uppdrag.

Det är först och främst en fantastisk känsla av bekräftelse när ens arbetsgivare dels låter anställda få kvalificerad kompetensutveckling av det slag som hela programmet utgör, dels gör det med stor generositet och omtanke om hela människan. Mina dubier om Uppsala universitet har till viss del skingrats tack vare denna upplevelse. Jag har lärt mig mer om organisationen och om ledarskapets särskilda problematik. Jag känner mig mer uppskattad och jag känner mig uppmuntrad att fortsätta vara en ledare, dock än så länge utan chefsposition.

Jag tycker nämligen att det är kul att vara ledare och det går att leda i många olika sammanhang. Inte minst vill jag stödja mina studenter att utvecklas till bättre ledare genom att ge dem chansen att dela ledarskapet med mig, ge dem förtroendet och vid behov vara ett uppmärksamt bollplank. Jag önskar att alla kunde få vara med om det! Eftersom ledarprogrammet ska gå flera gånger kommer också fler kvinnliga lektorer än mig att få chansen.

För det andra är det en intressant upplevelse att få bo på ett svenskt konferenscenter av idag. Steningevik har särskilt gott renommé och det med rätta! Man måste tydligen boka in sig ett år i förväg. Jag hade gärna stannat kvar ett par dagar till och än hellre haft råd att bosätta mig där en vecka för intensivt skrivande. Det är en mycket inspirerande miljö, vackra omgivningar och välutrustade faciliteter. Hotellrummen är rymliga och välmöblerade, sköna sängar, bara synd att man inte hinner uppleva dem mer när man som vi mest är upptagna av vår kurs.

Restaurangen enastående, lunchbuffén måste ätas för att tros, kakbuffén vid eftermiddagskaffet osannolik och flerrättersmiddagen kalasgod. Vi fick också vara med om en chokladprovning och jag lärde mig mer om denna äda produkt och hur man undvikar att luras spendera pengar på undermåliga produkter. Läs ingrediensförteckningen, undvika dyra choklader som bara innehåller Forestaro - den har nämligen knappt någon arom och måste hårdrostas tills den blir riktigt bitter för att vara ätlig. Ät i stället criollo och trinitario, som har smak! Valrhona har criollobaserad choklad. Faktum är att jag ännu känner mig mätt :). På Steningevik fanns också badbrygga, där fanns bastu och en liten pool med vågmaskin att pröva sina krafter mot. Baddräkter, handdukar och badrockar tillhandahölls som en självklarhet.

Nu är det säkert någon avundsjuk jantelagare som grumsar och undrar över varför just vi blivit så bortskämda och var det verkligen nödvändigt med alla den där lyxen? Svaret är ja! Faktum är att vi borde lyxa till det mer i utbildningen generellt. Det finns många undersökningar som tydligt visar att lärande är starkt beroende av vårt känsloliv - starka känslor leder till större reciptivitet och kvalitativt sett bättre lärande - minnet fungerar också bättre om situationen har väckt starka känslor. Vi minns bara de soliga somrarna och de som var exceptionellt regniga - eller hur? Så varför inte koppla på mer av sånt som kan generera positivt känslogensvar? Morötter är mer humant än piska!

För mig innebär det också fortbildning inom kulturentreprenörskap att vara med och kunna studera en sådan här anläggning. Många av mina studenter kommer att starta egna "aktivitetsbolag" som Steningeviks ägare kallar det, som har till affärsidé att erbjuda goda upplevelser till sina kunder. Detta ger mig idéer att förmedla vidare, inspiration att lägga fram för studenterna som kan hjälpa dem att hitta vidare i yrkeslivet och framförallt hitta rätt!

För att återkomma till känslor och lärande. Vi borde t.ex. kanske bjuda våra studenter på god choklad vid föreläsningarna för att hjälpa dem att vara mer uppmärksamma, lättare ta in det som sägs och minnas det bättre! Jag ber därför min förmodade janteläsare att vara mindre missunnsam och i stället tänka ut ett sätt att ge sina studenter/vänner positiva känsloupplevelser, för det skadar i längden en själv mer än andra att vara missunnsam. Gläds i stället åt andras framgångar, gläds åt att de har de bra. Ingen har det bara bra i livet, utan i bakgrunden finns i alla människors liv problem som du inte ser, som balanserar och förhindrar bortskämdhet rätt så effektivt.

Stort tack till Kompetensforums fantastiska personal som förverkligat programmet och gett det ett utvecklande innehåll, stort tack till alla som bjudit på sina kunskaper vid kurstillfällena, stort tack till fakulteten som valde ut mig bland en stor grupp sökande att få delta och stort tack till universitetsledningen som ställt medel till förfogande för att bekosta programmet. Jag lovar, det kommer inte att ha varit förgäves!

måndag, augusti 10, 2009

Jag bor i en CAD-illustration


I varje fall är det mitt dagliga intryck när jag från min balkong blickar ut över vår innergård i det som är mitt nya hem. Det är förresten inte bara jag som har den upplevelsen utan varje arkitekturkunnig person som jag har haft hemma hos mig har spontant fällt liknande påpekanden. Det ser fint ut, men får mig att associera till The Sims. Men varför? Jag tror det beror på flera olika faktorer i gestaltningen och jag tänker försöka ringa in dem här genom en kritisk granskning och beskrivning.

Byggnaderna och gården bildar tillsammans en onaturligt regelbunden form med vassa ortogonaler som tycks dragna med lasersikte. Mittpartet av gården består av en stor gräsmattebeklädd yta omgiven av breda gångstråk som i sin tur avgränsas mot huskropparna med meterbreda remsor gräsmattor kantade med buskar. Gräsgården i mitten omgiven av gatlyktor som är tända nätterna igenom är kanske tillsammans med ortogonaliteten och färgsättningen det som mest skapar overklighetskänsla, som om man blickar in i en virtuell värld.


Gräsmattan är indelad i fyra zoner av sneda stråk med buskar och med runda markeringar där träd väl är tänkta att planteras så småningom. I en av de två inre zonerna finns en liten lekplats anlagd med karusell, markgunga och sandlåda - men till formatet inte större än att den på sin höjd kan locka fyra-femåringar. Bortsett från flickan på bilden som rastade sin katt i kopplat är det bara ett barn till som jag sett använda lekplatsen. Och då inte särskilt länge.


I de andra zonerna finns ett litet plattbetäckt område där det ställts upp en träbänk med plats för högst 2 personer. Två av bänkarna vetter mot husen och den tredje bortersta mot ån. Mest absurd är den bänk som omedelbart framför sig har en av de avdelande buskraderna, i min fantasi ser jag framför mig när de vuxit upp hur man där sitter och tittar in i en häck. Alla bänkarna ser nakna, sårbara och ensamma ut. Vem vill sitta där och känna sig utsatt för allas blickar från de omgivande uteplatserna? Eller är meningen att ge plats för den som så önskar att spana på grannarna som om balkongerna vore scener?

Mina associationer går till reträttgårdar och sanatorier när jag tittar på gården. Den är inte tänkt för annat än flyktig samvaro eller enskild kontemplation. Visserligen ryms ett par personer på varje bänk, men att sitta där invid den andre utan möjlighet att ta sig före något verkar inte inbjudande. Att föra samtal är inte lätt, ljudet förs till alla som befinner sig runtom. Det skulle möjligen gå att ställa dit ett bord framför varje bänk för att göra det möjligt för något att hända. Men någon mer bänk ryms inte, vilket hade kunnat skapa mer inbjudande avskilda rum i rummet. Mer oskyddat än så här kan man svårligen tänka sig. Inte heller finns det plats för en grill, så att man kan äta tillsammans.

Min känsla är att den som planerat gården helt enkelt saknat förmåga att föreställa sig vad en sådan skulle kunna användas till utan endast sett den som en estetisk designuppgift. På hela sommaren har bara ett enda par slagit sig ner på en bänk, den nedanför mig. De var ute och tittade på området, eftersom de hade tänkt sig att flytta in i ett grannhus. Vi satt och tittade på varandra från vardera utkiksplatsen, jag på min balkong, de på sin parkbänk. Det blev ett slags socialt chicken race. Till slut kunde de inte sitta kvar i tystnad utan frågade hur det var att bo här. Att inga grannar slagit sig ner där bekräftar min uppfattning att inte bara jag utan även dem uppfattar gräsgården som ett inte särskilt inbjudande ingenmansland.

Husen i min BRF kan stilbestämmas till nyfunkis och ser även de en aning overkliga ut. De tycks mig inspirerade av den tidiga modernism som lanserades i bostadsutställningen i Stuttgart 1926-1927 då det byggdes ett idealområde benämnt Weissenhofsiedlung. Till den utställningen ritade Mies van der Rohe, Le Corbusier och andra av modernismens giganter bostadshus.

Våra gårdshus har dock en mer ovanlig avslutning uppåt; ovanpå det som tycks vara ett plant tak sticker något som ser ut som en rad småhus i brunbetsat trä upp avslutade med svagt lutande vita pulpettak. Det skapar en livlig och varierad avrundning. Där finns de största lägenheterna inhysta med terrasser åt två håll. Hade jag haft råd skulle jag köpt en av dem.

Husfasaderna i min BRF är i likhet med de tyska förebilderna i huvudsak putsade i äggskalsvitt. Ännu är de ganska rena, men man kan se svaga spår av smuts efter byggnadsarbetena intill. De har detaljer i färg som mjukar upp intrycket: brunbetsade väggar av trä på balkongerna, terrakottaröda paneler under fönstren på gathuset och på gårdshusen gråputsade rektanglar som inramar vissa av fönstren på ett asymmetriskt vis. De grå panelerna ger bitvis intryck av starkt stiliserade fönsterluckor som ger en svag, falsk reliefverkan.

Fasaderna är så släta som möjligt med svagt indragna fönster, bara de yttre fönsterblecken, stuprännorna och de små ventilationsrörsgallren mellan våningsplanen bryter den släta ytan. De är avfärgade i matt silverton vilket förtar intrycket av tredimensionalitet och gör dem mindre påträngande. Balkongerna är infällda i huskropparna, utskurna ur fasaden som strängt vinkelrätt ramar in dem. Träväggarna förtydligar balkongernas område och gör att de blir till mörka gluggar som skarpt kontrasterar mot allt det vita omkring dem. Allt som allt ger detta ett grafiskt intryck pga bristen på plasticitet, dvs tydlig tredimensionalitet.

Husen ligger också osvenskt tätt, flygelhusens kortsidor ligger närmare gathusets hörnlägenheter än vad som är brukligt. Man kan se rakt in i grannens lägenhet tvärsöver gångvägen som skiljer byggnaderna åt, man får tydlig SIM-känsla. Det var något jag tog hänsyn till vid val av lägenhet; den vetter inte rakt mot någon annans utan öppnar sig mot ån. Priset jag får betala är brist på solljus, eftersom tvåorna invid förkroppas i fasaden så att de bildar en risalit. Solen hinner försvinna bakom den väggen redan vid halvtiotiden på morgonen. Luften måste vara redigt uppvärmd för att jag ska kunna sitta ute någon längre tid. Balkongerna är större än vad som brukar vara standardmåttet, de bildar egna tydliga rum. Tätheten har en intressant verkan, den skapar intimitet. Faktum är att folk hälsar på varandra och konverserar från balkong till balkong. Trevligt om än ovant.