måndag, juli 28, 2008

Arbetet söker upp mig

Jag har lovat vara slutseminarieopponent på en avhandling inom ett område som jag är väl insatt i: restaureringshistoria. Idag träffade jag författaren och fick manus. Hittills har jag bara bläddrat i den, men ser fram mot att börja läsa ordentligt imorgon. Det är alldeles utmärkt att jag fick den i min hand nu för jag kan läsa den utomhusbadet under morgondagen. Den är inte heller särskilt sidtung så det kommer att gå fort att ta sig igenom den. I övrigt fick jag en intressant förfrågan via epost idag, men det är något som vilar i dess linda så det kommer att ta tid innan jag har mer att berätta. Men det var mycket intressant!

Sommarnöjen

Solar och badar varje dag sedan värmeböljan kom i fredags. Dags att frukostera på balkongen där jag sovit de senaste tre nätterna. Mycket mer behagligt än att sova inne.

Sommarbio

På lördag kväll var jag med en god vän på Prins Caspian som jag tyckte bra om, utmärkta animeringar. Vi var ense om att de var bättre än i förra filmen. Kentaurerna var särskilt övertygande. Tilda Swinton var förstås magnifik under den korta stund hon är med som Vita Häxan. Hon ser jätteläskig ut! Efter bion hade vi tänkt ta en öl, men på Åkanten erbjöd de ostron vilket mitt sällskap föll för. Vi kom fram till att sommaren ska man ta vara på och är det någon gång man ska lyxa till det i livet är det då. Så det blev ostron och champagne men för säkerhets skull en Caesarsallad att dela på också, eftersom man inte blir särskilt mätt på ostron. Trots rötmånad har vi båda överlevt skaldjuren.

torsdag, juli 24, 2008

Livets skörhet

Förra veckan avled den person som varit min huvudhandledare på avhandlingen, vilket fördunklat de senaste dagarna. Inte oväntat eftersom han varit sjuk en tid, men ändå alltför tidigt enligt min mening. Vi har bott grannar i många år också och det kommer att kännas tomt att inte få se honom mer. Det är särskilt märkligt eftersom han var en påfallande energisk person. Ständigt rastlöst sökande efter mer kunskap och bildning. Alltid nyfiken och redo att ta sig an nya forskningsområden. Det första han sa till mig som handledare var att fråga om jag ville ha beröm eller riktig kritik - jag fick välja själv. Jag valde kritiken och har inte ångrat det. Utan hans insats skulle jag vara en sämre forskare och en sämre skribent. Tack för allt du gav, den tid du satsade och att du trodde på min förmåga!

Det är också en påminnelse om vikten av att ta sig tid att umgås med sina vänner och kollegor så länge man får ha glädjen att ha dem omkring sig. Och vikten av att uttrycka sin uppskattning för andra människor medan de kan få ta del av den. Begravningen äger rum imorgon. RIP.

lördag, juli 19, 2008

Bloggstädning

Så! Nu har jag etiketterat de senaste tjugo inläggen på morgonkvisten innan jag fixar frukost och sätter mig med den ute med en bok i handen. Vädret har varit hyfsat i Uppsala, växlande molnigt och soligt om dagarna medan kvällarna varit mulna och ibland regniga. Men kallt är det!

fredag, juli 18, 2008

Sommargåtan löst!

De försvunna biblioteksböckerna är återfunna, men sökandet efter dem hade det goda med sig att jag städat upp i mitt hem och på mitt kontor en del. Nu kan jag göra det egentligen hade tänkt göra - skriva den artikel jag lovat som har dödlinje 25 juli. Närmast härnäst avser jag att äta, kryddörter har knipsats från balkongen, vitlöksstången har skivats, vårlöken likaså, bulgurvetet puttrar i kastrullen, ruccolan är sköljd och den sedan tidigare ugnsstekta kalkonen har plockats ur frysen. Det är bara att låta sig väl smaka. Men det kommer att bli kyligt att sitta ute och äta, eftersom det mulnat på och temperaturen fallit till arktisk nivå

För övrigt har veckans reashoppingspree och dagens frisörbesök tagit sin tull på kassan som man säger. Tur att jag kan ta fram basmat ur frysen, allt jag behöver komplettera med är litet grönsaker. Min shoppingspree resulterade i en blus, två T-tröjor (en med uppmaningen Spoil Me), en billig finsommarklänning och en svart paljetterad långklänning. Fördelen med att inte hinna med reorna de förrän nu är att de butiker som ännu är öppna har sänkt priserna ytterligare.

Med sorg i hjärtat har jag också burit iväg några gamla sommarklänningar till Myrorna, men eftersom de sitter särskilt bra längre (storlek 34 har jag lämnat bakom mig) var det dags.

onsdag, juli 16, 2008

Skodag



Fick igår besök av väninna från Lund och blev idag utlurad på utflykt till Skokloster av henne. Man måste omprioritera sitt eget schema ibland. I synnerhet då det idag var en av de finaste dagarna jag upplevt i sommar med strålande sol och klarblå himmel.

Vi körde ut dit i min bil och kom fram vid lunchtid till en lantgård där min väninna ska bo några nätter. Där hölls ridläger och en vagn förspänd med häst stod och väntade på oss omgiven av små glada glin på ponnyer. Hela kavalkaden gav sig av och på små grusvägar (mestadels) nystade vi oss fram till Skoklosters slott. Urkul! Jag har aldrig åkt häst och vagn förut.

Väl framme passade vi på att palla litet körsbär från vagnen, eftersom vi nådde upp lagom högt för det. Sedan gick vi åt vårt håll och lämnade ridlägertjejerna bakom oss. Picknicklunch åt vi i den lilla plankomgärdade trädgård som förr skylde familjen von Essens badplats från utomståendes blickar. Måltiden avslutade vi sedan med varsin frasvåffla på Skoklosters slottscafé. Perfekt sommarmat.

Vi kom lagom i tid för att följa med på visning. Det hade varit bättre om jag tänkt på att ta med några andra glasögon än solglasögonen för det var litet mörkt i rummen. Men så småningom vande sig ögonen vid dunklet även om detaljer var litet svåra att urskilja. Nu har jag varit där några gånger tidigare vilket underlättade urskiljandet av detaljer. Slottet är makalöst och jag önskar att turerna diversifierats mer så att man fick se fler än det femtontal rum i paradvåningen av de ca 150 välmöblerade rum som det inrymmer.


Efteråt fortsatte vi vår räd att provsmaka bär i slottets park - där finns en fantastisk rad med vinbärsbuskar som ingen vågar plocka från. Vi räddes dock inte utan lät oss väl smaka innan vi till fots gav oss av för att längs småvägar vandra tillbaka till hästgården. Väl återkommen dit var det dags för mig att ta farväl och hoppa in i bilen för hemfärd.



måndag, juli 14, 2008

Att resa till fjällvärlden



Eftersom min mammas dator saknar Java applet kan jag inte logga in på bloggen överhuvudtaget under min vistelse i föräldrarnas stuga. Därför har jag skrivit mina semesterinlägg som utkast för att sedan kunna publicera dem när jag kommer hem.

När jag skulle flyga upp vaknade jag i ottan (06:00) för att ta mig till Arlanda i tid till flygets avgång kl 8:55. För att vara på den säkra sidan tog jag en buss som skulle ta mig dit en timma innan. Vad jag inte hade räknat med var att det uppstått stockning i terminal 3 av okänd anledning och att jag skulle hamna sist i en mycket låg kö till incheckningen. När det återstod 30 min före avgång kom en steward och ropade: vilka ska med ett plan som går inom en halvtimma? Jag och några andra vinkade frenetiskt. Han skrev upp antalet och destinationen, alltmedan jag artigt började orma mig framåt i ledet genom att vänligt säga att min plan snart går, ursäkta kan jag gå före? Folk var på bästa semesterhumör och släppte förbi mig i gräddfil.

När det var tjugo minuter kvar före avgång var jag äntligen framme och kunde lämna min resväska, sannolikt den sista som checkades in till Gällivare. Jag drog en lätt suck av lättnad och gick runt hörnet för att där kunna konstatera en lång kö till säkerhetskontrollen. Jag återtog min ormstrategi och lyckades återigen övertyga mina medmänniskor om att godhet lönar sig. Först tio minuter innan avgång stod jag äntligen vid gaten, men fick ändå komma med.

Faktum är att planet bordades fem minuter före avgång först. När det gäller den här flighten är det inget problem. Planet till Gällivare är en hederlig gammal turboprop och rymmer högst 40 passagerare, så bordningen går alltid mycket snabbt. En kort väntan och sedan lyfte vi.

Tidigare år har jag alltid varit lätt lomhörd vid avstigning eftersom propellrarna för ett gräsligt liv. I år satt jag i godan ro med mina i januari å Kastrup inköpta noise cancellation-hörlurar som blockerar bastoner. Allt ljud från motorerna försvinner inte, men större delen. Så det var en ovanligt behaglig resa. Väl framme kunde jag konstatera att det inte var fryskallt, utan tvärtom behagliga 15 grader och litet solsken. Det vädret varade en dag, sedan har temperaturen rasat. Som kallast var det häromnatten med 4 grader och på dagen 6,8. Ösregnat har det också gjort.

Powered by ScribeFire.

Naturens skafferi


Rökt harr, kalvdans till efterrätt och kaffeost, mmmm, färsk gädda blir till gäddbullar och skrovet till buljong, mmmm.

Powered by ScribeFire.

Interludium


Nu njuter jag av tystnaden här uppe denna mulna och regniga
midsommardag - i varje fall är det 15 grader varmt. Det enda som hörs
är naturljud: fågelkvitter, vågornas spel på Langas, vinden i lövverket
och våra egna röster.

Powered by ScribeFire.

Defender

Jag har övergått till att läsa C.J. Cherryh, en kvinnlig SF-författare som tillsammans med Marion Zimmer Bradley hör till mina favoriter. Till Bradley ska jag återkomma senare i sommar. Cherryh skapar mycket välkonstruerade ickemänskliga civilisationer. Defender hör till en trippeltrilogi som utspelar sig på en främmande planet där människor och de utomjordiska atevi är tvingade att leva samman.

Atevi är humanoider, men mycket annorlunda än människor. De är så pass annorlunda att när de mänskliga kolonisatörerna först landade utbröt ganska snart ett krig som höll på att utrota de senare. I sista stund avbröts fientligheterna och kolonisatörerna tilläts bosätta sig på en stor ö, Mospheira, och alla kontakter mellan dem och vanliga atevi upphörde för att inte riskera fler sociala misstag som kunde leda till än mer katastrofala strider. Cherryh har skapat ett trovärdigt scenario och en av de mest fascinerande icke-mänskliga kulturer inom SF-genren som jag känner till. I de allra flesta fall brukar aliens vara synnerligen antropomorfa kulturellt och socialt.

Atevi saknar mänskliga känslor, och orden för dem, som kärlek och vänskap. I stället lever de i ett klansamhälle styrt av man'chi - ett slags flockinstinkt, dvs de som visar lojalitet mot en viss klanledare hör till dennes man'chi och är därmed lojala mot de associationer som denne skapar med andra klanledare. Detta är inte en social konstruktion, utan en biologisk mekanism hos atevi som dessutom är starka traditionalister. När människorna anländer till planeten har de precis börjat experimentera med ånglok, men under romanernas förlopp tar de steget ut i rymden. De är också matematiska genier, deras liv styrs av siffror, turliga och oturliga tal. De är också utpräglade esteter. Allt som sägs, allt som görs har politisk symbolisk betydelse.

Till det sociala mönstret hör en inbyggd misstänksamhet, eftersom vem som helst, när som helst i atevisamhället kan lönnmörda någon annan om det stärker den egna auktoriteten i associationen. Barn kan lönnmörda föräldrar, föräldrar kan lönnmörda sina barn, makar kan lönnmörda varandra. Släktingar betraktas med stor misstänksamhet. Däremot saknas polis och rättsväsende av mänskligt slag. I normalfallet förväntas att en ateva anmäler sin mordintention till lönnmördarnas gille för att det ska ske på ett ordnat vis och inte betraktas som mord.

För att undvika framtida konflikter mellan människor och atevi inrättades en särskild tolktjänst för en person, en s.k. paidhi, vars uppgift är att medla och förklara de två kulturerna för varandra. När den första trilogin inleds träffar vi huvudpersonen Bren Cameron som övertalats till att efterträda den dittillsvarande paidhin. Genom honom får vi lära känna atevisamhället, men också följa hans personliga utveckling från en rätt naiv jetsetter till en skicklig och mogen diplomat. Också det är beskrivet på ett trovärdigt och spännande vis. Det visar sig att uppdraget som paidhi inte är ett vanligt arbete, utan ett kall som för honom bort från familj, vänner och sitt förutvarande liv. Priset är högt.

Vid Camerons tillträde har atevi för första gången enats under en klanledare, Tabini. De första tre böckerna handlar om politiska intriger inom atevisamhället och mellan atevi och människor, om hot, lönnmord och pågående social förändring i båda samhällena. I den andra trilogin kompliceras situationen ytterligare genom att koloniskeppet som människorna kom med för ett par hundra år sedan oväntat återvänder och maktbalansen rubbas. Atevi tar steget ut i rymden och deras fascination av siffror får stor betydelse eftersom det gör det möjligt för dem att uträtta tekniska underverk.

Under de år jag läst romanerna har jag alltid haft samma problem med att lägga ifrån mig en volym, eftersom de är så vansinnigt spännande. De är episkt upplagda med ett tydligt framåtdriv. Även om varje roman är en avslutad enhet, tar nästa volym vidare och för historien för hela serien ett steg längre. Den inre logiken är imponerande. Läsaren identifierar sig med Cameron och hans problem. Den stämning av otrygghet som han hela tiden är lever med förmedlas till läsaren. Varje bok utspelar sig i ett krisläge, oftast bara under några få dagar, men trots det flätar Cherryh in upplysningar som refererar till det som förmodas ha inträffat under en längre tid. Det gör att man har en känsla av att ha följt romangestalterna över längre tid än vad den enskilda boken medger.

Men det finns också ljuspunkter i berättelsen trots kriserna, dit hör det faktum att Cameron förmår tränga in i atevi's sätt att tänka och fungera till den grad att han etablerar en starkare relation till dem än någon annan padhi före honom. Han blir också upptagen i Tabinis man'chi och betraktas som en aiji (klanledare) i egen rätt.

Powered by ScribeFire.

The Last Breath

Igårkväll avslutade jag Denise Mina, The Last Breath (2007). Spännande läsning hela vägen. Mina är en deckarförfattare ska jag lägga till. Hennes böcker är sällan långa, men miljöskildringarna är utmärkta och tempot ofta högt.

Språket bär berättelsen framåt på ett drivet sätt. Som alltid undrar jag hur det kommer sig att engelska deckarförfattare alltid skriver så väl - eftersom svenska deckarförfattare ofta inte gör det. Jag tänker nu närmast på Liza Marklund som jag försökte läsa, men snart la ifrån mig eftersom jag retade mig så mycket på det torftiga språket och den stolpiga dialogen. Kerstin Ekman är dock förstås ett stort undantag. I Minas bok t.ex. uttrycker sig personerna som man kan tänka sig att de skulle tala om de var verkliga.

Minas gestalter och miljöer är alltid så deprimerande att jag blir glad åt att vara en sådan upbeat person själv. Är man riktigt nedslagen ska man kanske läsa något annat och återkomma till henne när man är på bättre humör. Såvida man inte vill identifiera sig med eländesskildringar förstås.

Den här handlar om en återkommade hjältinna, Paddy McMeehan. Hon är en journalist bosatt i Glasgow, men av katolskt irländskt ursprung, som är ensam mamma till en femåring med alla de bekymmer som det för med sig. Fet är hon också och bitchig. Även i den förra deckaren jag läste, The PMS Murder, var den kvinnliga snoken fet. Det verkar vara ett nytt sätt att låta läsarinnorna idenfiera sig med hjältinnor.

Nåväl, en förutvarande älskare till Paddy blir brutalt avrättad med ett pistolskott i pannan och dumpad längs den väg som leder till färjan mot Belfast..., mer tänker jag inte avslöja!
Powered by ScribeFire.

Inget inbyggt modem!

Jag har just upptäckt något fasaväckande - min Mac saknar inbyggt modem! Vad tänker Apple på? Det finns inte bredband överallt i världen. Nu är jag förvisad definitivt till min mammas långsamma Dell här i stugan. Nu måste jag absolut göra något åt min ASUS så får den bli semester-laptop nästa år. Den har inbyggt modem nämligen.

Powered by ScribeFire.

Punktering


Och jag menar inte en sådan som avslutar en mening. Mina föräldrar som är i 70-årsåldern har haft bil i snart 50 år och för första gången sedan dess har de råkat ut för punktering på däcken. Inte en gång utan flera och alla har inträffat inom ett år. Senaste punkteringen - den femte i ordningen - råkade de ut för igår när de hämtade mig på flygplatsen och vi var på väg uppåt till sommarvistet längs Vägen Västerut, som vägverket håller på med att lägga om sedan ifjol.

Innan vi lämnade Gällivare hade vi bunkrat upp ordentligt - det måste man när man har 14 mil enkelväg till stormarknaden (det finns en ICA i Porjus också, men den är liten). När vi hade två mil kvar sa det poff och plötsligt verkade vägen som en tvättbräda och bilen skramlade mer än vanligt. En snabb titt genom bilfönstret och orsaken stod klar: vänster bakdäck var helt lufttomt.

Då var vi tvungna att packa ur alla matkassar, kylväskor, två stora purjolökar, burkar med målarfärg, krukade örter, salladsplantor, patioplantor, min resväska, min ryggsäck - ja, det var en del - för att kunna hala fram reservdäcket. Själva däckbytet gick fortare än ur- och senare inpackningen. Det enda vi tycks ha glömt vid vägkanten är en Toalettanka som hade stått löst för sig självt i ett hörn i bagageutrymmet.

Powered by ScribeFire.

Virtuellt bloggande med ScribeFire

OK. Eftersom jag inte har internetkontakt med min egen dator i sommarvistet kommer jag att skriva mina inlägg i ScribeFire för att sedan släppa ut dem när jag väl är hemma igen. För den som inte upptäckt ScribeFires förträfflighet kan jag berätta att det är en utmärkt addon till Firefox. Med den kan man skriva sina inlägg, spara dem som utkast och sedan direktpublicera när man väl har internetuppkoppling igen. Det går att formatera färdigt, lägga in internetlänkar, bilder från datorn eller Flickr och video från YouTube i avvaktan på publicering. Genom utkastfunktionen kan man också återvända och arbeta vidare på sina inlägg innan man publicerar dem, utan att behöva koppla upp sig. Man kan marknadsföra sin blogg genom en share-funktion i Facebook, Reddit, Ma.gnolia, Newswine, Delicious m.fl. sajter. Har ni inte ScribeFire - skaffa den!

Powered by ScribeFire.