fredag, april 25, 2008

Äntligen fredag

Och fredag kvällen - som ett av inläggen nedan antyder - ägnade jag merparten av kvällen åt att: a) rusa ner på stan för att inhandla bröllopspresent till imorgon (ibland tar det tid att få sin ljusa idé)

och

b) skriva ut A-kursens tentor samt grymta irriterat över de som använt US LEtter format. Det tog en timme längre att skriva ut bara pga alla skrivstopp till följd av det. Office 2008 som jag uppdaterat till kraschade varje gång en tenta med US Letter formatet dök upp och skrivaren gav upplysningen skrivfel. Varje gång tvingades jag gå tillbaka och undersöka vilken tenta det var som inte blivit utskriven. I varje tall tills jag systematiskt började gå igenom utskriftsformaten innan jag skrev ut.

Endräkt

Torsdag kväll var jag också på vift, men innan dess avslutade jag dagen med att fika i solens varma sken med en kollega på Fågelsången. Det gick att sitta baräarmat! Sedan rusade jag hem för att leta rätt på och bearbeta en powerpoint-presentation, eftersom jag skulle hålla föredrag på kvällen i föreningen Concordia. Det hade önskats ett sådant med bilder. Vi var på Norrlands och dessvärre visade sig deras vita duk utlånad åt någon annan grupp, så jag fick föreläsa torrt med manus och gester. Det gick väl så där. Men alla tycktes glada ändå.

Caramel

Här gäller det att ligga i så att jag inte missar något av vårens många sociala events. Inte nog med att jag i tisdags var på Zorngården, i onsdags gick jag på bio med bästa väninnan och hennes ena dotter som är min guddotter. Vi såg Caramel och tyckte alla tre om de. Den utspelar sig i Beirut i Libanon och består av en serie händelser som utspelar sig i och kring en skönhetssalong. Där arbetar några unga kvinnor och vi får följa dem några dagar i deras vardagsliv. Det är en film om kärlek enligt min uppfattning: vänkärlek, systrakärlek, erotisk kärlek, den stora kärleken osv och om de bekymmer som följer med. Rekommenderas varmt. Tempot är långsamt, men på ett behagligt vis. Lågmäld humor.

Konstiga saker

Jag förstår inte varför mina studenter skickar in sina tentor i utskriftsformatet US Letter som svenska skrivare inte klarar av? Har alla amerikanska skrivare hemma? Eller skriver de aldrig ut?

onsdag, april 23, 2008

Exkursion till Zorngården

Den här veckan är osannolikt välmatad. Igår var vi på en slags kombinerad högre seminarium-exkursion och personalutflykt till Zorngården i Mora. Det var jättespännande. Där jag nämligen inte varit tidigare. Och jag blev fascinerad av allt som där fanns att se. I sommar blir det en intressant modeutställning fick vi veta som låter som den kommer att bli sevärd. Beckmans medverkar. Med museichefen inledde jag diskussion om samarbete när det gäller praktik och uppsatsarbeten för kandidatprogrammets studenter (ett urval vill säga) och det verkar mycket lovande. Det vore bra att kunna etablera en långsiktig samverkan eftersom praktik där vore en utmärkt ingång till arbetsmarknaden. Allt rullar som på räls.

måndag, april 21, 2008

Inlåst i bilen - nära nog

Sprang ner till bilen nyss och ellåset ville inte gå igång. Jag öppnar med nyckel varpå stöldlarmet kör igång! Jag kastar mig in i bilen och drar igen förarsätets dörr bakom mig. Dunk säger det och larmet tystnar. Dörren har gått i lås halvvägs stängd. Jag buttar på dörren. Inget händer, Jag trycker på ellåsknappen på nyckelknippan. Inget händer. Jag drar i den manuella dörröppnargrejen. Inget händer. Jag trycker febrilt på dörrhissarna. Inget händer.

Jag ser framför mig hur Anna och Jessica imorgon 6:30 hittar mig sovande i baksätet i min bil - inlåst! Utan att kunna kommunicera med omvärlden. För mobilen låg förstås uppe i lägenheten, jag räknade inte med att ha något behov av den.

Jag tar ett djupt andetag och säger till mig själv: lugn, bara lugn. Det måste gå att ta sig ut på något vis. Sedan inser jag att bilen förstås har fyra dörrar. Försiktigt slår jag upp passagerardörrens manuella dörröppnare och si, går inte den att öppna! Lättad kastar jag mig ut ur bilen, låser upp förarsidan med nyckel och prövar för säkerhets skull utifrån att med ellåset öppna och stänga med de små knapparna på nyckelknippan. Det gick!

Säga vad man vill, men nog är den stöldsäker!

lördag, april 19, 2008

Australien 7: Federation Square och Lab Architecture










Melbournes viktigaste landmärke bland de senaste mer spektakulära stadsmiljöerna är Federation Square (bild 1). Ett område som tidigare varit en grop med järnvägsspår överdäckades. Ovanpå anlades ett kulturcentrum med olika byggnader. En internationell tävling utlystes som ett led i firandet av hundraårsminnet av etableringen av Australien som federal republik, därav namnet. Federation Square är ritad av Peter Davidson and Donald Bates från London som leder arkitektfirman Lab Architecture. Firmans namn speglar deras önskan om att vara experimentella i sitt sätt att närma sig arkitekturen. Efter att de vann tävlingen flyttade de huvudkontoret till Melbourne.

Federation Square inramas av fem olika byggnader som spelar mot varandra färg-, material- och formmässigt (bild 2). Byggnaderna består av museer, gallerier, butiker och restauranger. Det är en populär samlingsplats för Melbournebor där gatuartister ofta uppträder, eftersom de trappstegsformade avsatserna bildar bra åskådarplatser. När jag var där pågick Australian Open i tennis och på en storskärm kunde man följa spelet. Det satt också många människor där tillsammans för att följa kampen.

Mest påfallande av byggnaderna är de som har fasader av bl.a. rödgula sandstensskivor från Kimberley Mountains i västra Australien. Vi ser dem här på museet för rörliga bilder (bild 3). Alla fasader är sammansatta av polygonala skivor, oavsett materialet. Mönstret har matematiskt ursprung och är uträknat med hjälp av fraktalgeometri.

Samma fraktalmönster bildar också fasaden för det grönglasade atrium som förbinder två av byggnaderna (bild 4-5). Interiören är enastående och det abstrakta fraktalmönstret blir man aldrig trött på. Atriet fungerar som shoppingcenter (bild 6) men där finns också en stor hörsal med sittplatser i lokala träslag (bild 7). Ljusspelet över dem är värt ett besök bara det.

Stenläggningen utomhus utgör också ett konstverk som berättar platsens historia. Det är gjort av Paul Carter och heter Nearamnew. I sex stationer med figurer och texter skildras olika historiska händelser. Också de är utförda i Kimberleykalksten (bild 8). Även andra mycket spännande konstverk samspelar med byggnaderna.

Jag vill tillbaka så snart som möjligt för att få studera stadens byggnader och offentliga konstverk. Melbourne är en juvel bland städer.

Australien 6: Fender Katsalidis arkitektkontor



En av Melbournes intressantaste lokala arkitekter är den grekiskfödde Nonda Katsalidis som är ledare för firman Fender Katsalidis. Han har under 1990-2000-talet ritat ett antal av stadens mer anmärkningsvärda byggnader, här följer några exempel ur hans produktion.

Den tidigaste byggnaden av Nonda Katsalidis är kontorshuset The Argus Centre från 1991. Byggnadskomplexet är satt samman av olika byggnadskroppar i olika material som är vinklade och infogade på skilda sätt i varandra. Den här vyn av den inglasade övre delen av Argus Centre och det snedställda parkeringsgaraget som är infällt i det visar på tydligt dekonstruktivistiskt tänkande.

Mellan den och Eureka Towers hann Katsalidis också med detta flerbostadshus, där han kan sägas ha utvecklat den dekonstruktiva grundtanken ytterligare. Detta genom att skapa en additiv byggnadskropp som består av flera delar som skjuter in i varandra som ett legobygge. Ingen sida är lik den andra.


Den idag högsta skyskrapan är den nyligen byggda Eureka Tower som inte bara är Australiens högsta med sina 297 m utan också världens högsta flerbostadshus med sina 560 bostadsrätter. Vi kan här jämföra med Turning Torso i Malmö som ”bara” är 179 m, dvs dubbelt så hög. Överst anar ni gyllene ytor, de består av glas med inlagt guld, vilket syns tydligt när solen faller mot det. Byggherre är Daniel Grollo som medvetet satsar på spektakulära byggnadsprojekt. Egentligen hade han velat bygga ett ännu högre bostadstorn i Docklands, men det motsatte sig stadens styre eftersom det hade skuggat hela downtown bokstavligen.

Australien 5: Melbournes skyskrapor



Idag finns i Melbourne 5 av Australiens 10 högsta byggnader, som alla syns på denna bild av citys skyline. Samtliga är byggda från 1970-talet och framåt. Som ni anar av den här bilden är variationsrikedomen stor, många av dem är skulpturalt utformade och djärva i sitt formspråk.

Skyskrapor gör sig ofta bäst rent visuellt på kvällen när invändiga ljuskällor gör dem till ett performance-konstverk, vilket den här skymningsbilden kan antyda.

Australien 4: 1800-talets Melbourne





Melbourne grundades som en illegal stadsbildning på 1830-talet och har vuxit till 3,6 miljoner invånare idag. Staden har ett tydligt centrum, en downtown, och omges sedan av vad som idag benämns en ”urban sprawl” i form av stora förorter som växer successivt utåt. Centrum är kompakt och uppvisar byggnader från de flesta decennierna däremellan.

De äldsta byggnaderna är från 1830-60-talen (i colonial style) och de finns bevarande i stadens centrum. De består inte sällan av radhuslängor med väggar tegelmurade väggar, prydlig stuckfasad mot gatan och rikligt med gjutjärnsutsmyckning på balkonger som sträcker sig längs fasaden. Balkongornamentiken är inte sällan nyklassisk.


Det är ingen ovanlig syn att 4-5 våningar höga hus från senare delen av 1800-talet står vägg i vägg med byggnader som upppförts hundra år senare. Just tids- och stilblandningen gör Melbourne till en rolig stad att arkitekturvandra i. Melbournes arkitekturlandskap följer stadens ekonomiska hausser. Då boom-ekonomi rått har det varit en stark utveckling och det går av stadens byggnader att direkt avläsa vilka decennier som varit starkast i det perspektivet.

Australien 3: Uppgörelsen med det förflutna



Så här står det att läsa på den hemsida som presenterar Federation Square:
”We acknowledge that we are gathered on the traditional lands of the Kulin Nation. At Federation Square we value the heritage and traditions of the indigenous people of this area and support their contemporary expression.”

Som det här citatet anger ligger Melbourne inte förvånande på mark som tillhört aboriginer, dvs Australiens ursprungsbefolkning. Varje konferensdag inledde sessionsordföranden med en variant på det uttalande som ni ser här. Det är ett av många tecken på att ett nationellt trauma är under bearbetning. Nyligen har också den nya Labour-regeringen deklarerat sin intention att offentligt be om ursäkt för de brott mot mänskligheten som begåtts mot Koorie-befolkningen i historisk tid.

Min second life-avatar


Så här ser min avatar ut i Second Life. Jo, du ser rätt. Den har grönt hår och svarta vingar.

En reflektion om akademiska karriärvägar

Forskarassistenttjänster är tidsbegränsade till fyra år och är egentligen tänkta som rekryteringstjänster, men för vad kan man fråga sig? För 10-15 år sedan när vetenskaplig produktion vägde tyngst vid akademiska tjänstetillsättningar kanske tjänstetypen hade avsedd verkan. Men inte idag när pedagogiken blivit allt viktigare.

Många forskarassistenter som först suttit 4-5 år och skrivit avhandling, sedan kanske 3 år med projektforskning för att slutligen inneha en 4-årig foasstjänst har alltså inte haft möjlighet att ägna sig åt undervisning på sammanlagt 8-11 år! De som då får ett lektorat i slutändan är synnerligen dåligt förberedda för det både pedagogiskt, kunskapsmässigt och även mentalt vill jag hävda.

Att gå från en tjänst och en tillvaro som man själv helt styrt till att bli schemalagd att undervisa merparten av dagarna och utan att att få tillräcklig förberedelsetid innebär ett brutalt uppvaknande. En lektorstjänst innebär i praktiken 60-70 timmars arbetsvecka om man vill undvika att studenter kastar tomater på en. Inte ens med den insatsen är det säkert att man kan kompensera får ett decenniums frånvaro från den vardagliga undervisningspraktiken.

En konsekvens är förstås att man vid det laget glömt mycket man lärde sig under grundutbildningen, utan att kompensatoriskt få friska upp kunskaperna. Och hur ska man då kunna förmedla något? För till föreställningen hör idén om att denna vetenskapligt kompetenta person givetvis ska vara utrustad med ett övermänskligt minne. Ska undervisningen sedan ske i ämnen som personen inte forskat i blir resultatet förstås rätt förödande för dennes privatliv när nya kunskaper måste förvärvas nattetid och helger.

Häromdagen såg jag att en undersökning visar att 75% av forskarassistenterna inte gått vidare till en akademisk karriär. Skälet misstänker jag är att de som har denna typ av anställning ska bedriva forskning på 80% och bara har 20% för institutionstjänstgöring. Det räcker ofta inte för att meritera sig för ett lektorat i dagens konkurrensläge. Särskilt inte om innehavaren bara sysslat med en sak, administration och/handledning, men inte undervisat annat än i begränsad utsträckning.

Det finns en annan typ av rekryteringsstjänst som kallas biträdande lektorat. Det är också på 4 år, men där garanteras innehavaren i princip att anställningen övergår till att bli tillsvidare om denne blivit docent under tiden. I övrigt är det 80/20 som gäller här med för arbetsuppgifterna. För den som får ett biträdande lektorat är det förstås bra med denna utökade anställningstrygghet, men samtidigt innebär kravet på docentur ett extra stresspåslag som säkert inte gör innehavaren mer benägen att ägna sig åt undervisning och pedagogisk förkovran.

Grundföreställningen på arbetsgivarsidan är fortfarande att den vetenskapliga meriteringen är viktigast, eftersom biträdande lektorer anställs på forskarmeriter. Det är också forskarmeriterna som sedan avgör om tjänsten omvandlas och blir tillsvidare. Vart tog pedagogiken vägen kan man fråga sig? Är det alldeles säkert att den vetenskapligt mest meriterade också per automatik är den bästa pedagogen?

Erfarenheten visar att det inte måste vara så, eftersom övning ger färdighet också för pedagoger. Det krävs många år av undervisande och egen pedagogisk utveckling för att bli riktigt bra på det. Därför vore det mest lyckade både för individen och för universitetet att det biträdande lektoratet var på 50/50, men där undervisningsdelen självklart också ska omfatta pedagogiskt utvecklingsarbete och pedagogisk fortbildning för innehavaren. Det skulle innebära en rekryteringstjänst som förbereder för det som komma skall.

En universitetslektor idag ska enligt avtalen ha minst 20% forskning i sin tjänst, men däremot finns inte motsvarande garanterad tid för pedagogisk utveckling eller inhämtande av ny kunskap inom sitt undervisningsfält. När det ska ske är ett mysterium i och med att enbart undervisningsförberedelser och tentarättande i sig upptar all tillgänglig tid. Egentligen borde alla universitetslektorer ha 50/50-tjänster av det slag jag här föreslår, eftersom det skulle vara det bästa både för individen och för studenterna. Lärarna skulle bli mer kompetenta i allt.

Alldeles oavsett hur gärna man än vill vara en god lärare, så räcker det inte med önskan om att bli en sådan när arbetsgivaren Staten inte ger tillräckligt med arbetstid för det. För dygnets timmar är begränsade till 24. Mer tid än så förfogar ingen över.

Vårfest och avtackning

Vår forskarassistent ska sluta i vår och firades av igår med en liten vårfest. Det är litet tråkigt när folk slutar i en liten miljö som vår, men samtidigt en del av den akademiska verkligheten. Men festen blev trevlig, knytkalas hos en av kollegerna som bor i Storvreta.

Det är långt till Storvreta. Faktum är att jag aldrig förut varit ut till detta villasamhälle som ligger bortom Gamla Uppsala. Mycket natur i form av skog. Men har man familj är det säkert ett bra ställe att bo på. Då har man sin viktigaste sociala miljö där.

fredag, april 18, 2008

Jazzar vidare

Uppsala universitet är ett kulturens universitet. Igårkväll var det konsert med Uppsala University Jazz Orchestra, som är en del av en större satsning på musik och kopplad till en särskild kurs i musikvetenskap i storbandsjazz (15 hp). Riktigt bra musik. Ledare är jazzvärldsstjärnan Ulf Johansson Werre som själv trakterade både trombon och piano under konserten. Ett roligt inslag var att i stället för paus la de in ett uppjazzat qigong-pass lett av de fyra sångerskorna. Tänk så roligt om konstvetenskapen kunde få en kurs av likartat slag, vi har ju en ritmästare. Eller åtminstone det jag efterlyser, en fördjupande kurs där man får lära sig känna igen olika konstnärliga medier och tekniker.

måndag, april 14, 2008

Musik jag gillar

Jag har precis av en händelse på YouTube hittat ett nytt band: Motion City Soundtrack. Lyssna och njut!


Fågelkvitter

Först som sist vill jag påpeka att jag inte är ornitolog. Vad jag inte vet om fåglar skulle fylla många böcker. Om livet var längre skulle jag dock vilja lära mig att identifiera olika fåglars sång - för kvittrande fåglar är de vackraste ljud jag vet. Eftersom flera fågelarter kommit igång med sina locktoner inför häckningen låter deras sång som en symfoni så här i skymningen.

Min fäbless för fågelsång föddes när jag en gång för många år sedan var på utflykt på Mälaren då jag och mina vänner tog oss till Birka i en liten motorbåt. Vi hade sovsäckar med oss och sedan övernattade vi utomhus på en altan i ett sommarhus som ingen då bodde i. Den var stor nog för att vi alla 6-7 st kunde placera våra liggunderlag sida vid sida. Sedan låg vi där som kåldolmar på rad. Vid fyratiden på morgonen vaknade jag till fåglarnas kvitter den gången - och det var nog första gången jag varit utomhus så tidigt här i södra Sverige. Sedan dess längtar jag varje vår efter att det ska bli så varmt att jag kan ställa upp balkongdörren och lyssna till fåglarnas kvitter. Pröva, det är beroendeframkallande att lyssna på fåglar.

söndag, april 13, 2008

Hallam Foe

En ömsint feelgood film med sorgsen twist. Hallam Foe's mamma är död sedan ett par år och hans pappa har gift om sig med sin sekreterare. Hallam som nu är sjutton har aldrig fått veta detaljerna kring sin mors död, vilket skapar problem för honom och resten av familjen.

När vi träffar honom är systern på väg att flyga ur boet och lämnar Hallam ensam kvar i det stora kråkslottet i de skotska högländerna där han bor med pappa och styvmor. Själv tillbringar han mesta tiden ensam i en trädkoja som han inrett som ett minnets tempel över mamman. Som namnet Hallam antyder finns paralleller med Hamlet, i likhet med honom driver sorgen Hallam till misstankar om att allt inte stått rätt till med moderns död.

Han utser styvmodern till syndabock och efter en konfrontation som spårar ur rymmer han till Edinburgh. Där ser han en flicka som påminner utseendemässigt om hans mamma när hon var ung. Han följer efter henne till det hotell där hon arbetar och övertalar henne att ordna ett jobb som diskare åt honom. Vi får sedan vara med i Hallams dagliga liv som hotellarbetare och hans nattliga äventyr som voyeur. Eftersom han saknar bostad bryter han sig in i det torn som kröner det gamla hotellet och därifrån kan han med kikare spana på människorna i staden - inte minst på sin välgörarinna till mamma-look-alike...

Det var en riktigt bra film på alla sätt, scenografiskt tilltalande och utmärkta skådespelarinsatser. Inte minst den yngling som spelar Hallam Foe gör ett oförglömligt och tilltalande porträtt av den förvirrade men älskansvärda huvudpersonen. Relationerna mellan Hallam och människorna omkring honom mejslas skickligt ut gestaltade i korta men lågmält humoristiska scener med träffande dialoger; inte så att man sitter och skrattar direkt, men man ler mycket. Handlingen är oförutsägbar och varje gång man tror sig ana vad som ska hända så tar den en annan vändning. Det gör att nyfikenheten över vad som ska hända härnäst inte vacklar trots det lugn som präglar filmen i övrigt.


Möhippa

Har jag varit med om ikväll. Egentligen skulle jag också deltagit i eftermiddagens begivenhet - massage för den blivande bruden och relaxbad för väninnorna - men tiden blev för trång. En lätt kris bröt ut igår som skapade förvirring, en omslagsbild till en kommande antologi som visade sig ha för låg upplösning. Det försöker vi lösa. Ansökan om lektorsmedel, upprättande av meritförteckning, som ska in på måndag. Men den lediga kvällen räddade jag och det är jag glad över.

Vi var sju kvinnor i varierande åldrar som satt och samtalade över te, sherry, scones, kakor och tårta ikväll i en kvarterslokal. Rummet var stort och mörkt, utom längst in där vi satt kring ett bord upplyst av stearinljus. På håll när man kom från en utflykt till toaletten såg scenen ut som en parafras på en holländsk målning. Själv kom jag att tänka på Whistle Stop Café, How to make an American Quilt och andra bra filmer som porträtterat kvinnlig gemenskap.

Konversationen stod aldrig still, det var en av de trevligaste sociala events jag upplevt på senare tid. Samtalet rörde sig från trista karlar, otrevliga karlar, meningslösheten i en dålig relation till gifter använda i textiler (som anilin och arsenik) och tapeter till gifter påträffade av misstag i gamla förpackningar (nikotin och DDT). Ofrånkomligen gled vi in på giftmord som ägt rum. Vi talade om filmer vi sett och uppskattat, om Peter Greenaways Prosperos böcker bland annat, men också om Pans labyrint från förra året. Och vi förundrades över hur somliga inte förstår vilket mervärde det har att besitta kunskap som gör att man ser kulturella reverenser i filmer. Vi diskuterade hur dålig Dan Brown är som författare, där var vi alla rörande eniga i att inte förstå hans lockelse.

Vi diskuterade hur fula skådespelerskor ser ut som använt botox selektivt och förlorat förmågan att le genuint, dvs med ögonen. Botox är ett nervgift som förlamar området som injiceras och därmed förlorar man mimiken där. Alla rynkor och linjer kan man inte heller bli av med för man kan ju inte förlama hela ansiktet, alltså blir de botixifierade fläckvis rynkiga och fläckvis släta. Hur bisarrt ser inte det ut när man ovanpå detta skapar artificiella plutläppar? Vi kom fram till att vi är stolta över våra rynkor, de är ett visuellt bevis på vår livserfarenhet.

Vi fortsatte på utseendespåret och fann den nya fobin mot naturlig kroppsbehåring märklig. För vad kan vara mindre attraktivt än irriterande och kliande stubb? Leben und leben lassen, låt de som vill raka sig göra det och låt de som vill vara orakade vara det. Att kasta glåpord mot andra väljer en naturlig look oavsett hur man själv vill se ut är ouppfostrat.

Vi funderade ut frågor om bruden som kunde ställas till brudgummen nästa helg då han ska vara med om sin svensexa. Det var inte lätt. Vi åt, vi drack baljvis med te, vi skrattade, vi förfasade oss, vi hade det kort och gott alldeles förfärligt bra tillsammans. Vi ser fram mot att träffas vid bröllopet som äger rum om två veckor.

fredag, april 11, 2008

Att spegla en humanistisk karriär

I min blogg beskriver jag sedan ett tag tillbaka de olika arbeten och andra uppdrag som jag sysslat med för att tjäna mitt levebröd. Jag tror nämligen inte att jag är unik. Att se sig själv speglad i någon annan kan vara nyttigt, eftersom man då kan lära sig något om konsten att ta för sig och att ta sig framåt i yrkeslivet. Många av de uppdrag jag själv varit med om att hitta på skulle jag sannolikt inte kommit att tänka på om jag inte inspirerats av andra. Dit hör också humanistiska studier i sig, eftersom jag inledde min studiebana med naturvetenskapliga ämnen som matematik och fysik. Även om det ibland varit motigt så är jag övertygad om att jag fått leva ett intressantare och mer utmanande liv som humanist. Att det tog tid innan jag fick fast tjänst hade den fördelen med sig att jag fick pröva på många olika jobb i stället. Det har gjort mitt liv längre.

torsdag, april 10, 2008

Smart sätt att få den Google-karta man vill ha

När jag skrev litet om Melbourne tidigare, suck, det har jag inte hunnit med att fullfölja, så ville jag bädda in en karta över centrala staden i min blogg men misslyckades. På den video som står här under får man en förklaring till hur man ska göra för att det ska bli rätt.

Om morgondagens lyx


Redefining Luxury: From Excess to Stealth


From: scenariodna, 1 day ago





Trend presentation on the evolution of luxury. Segmentation of four personas that address the fracturing of luxury.

Portraits: http://www.flickr.com/photos/joycake, http://www.flickr.com/photos/mmlobster, http://www.flickr.com/photos/verosue


SlideShare Link

onsdag, april 09, 2008

Nya inlägg nedan

Mina trogna bloggläsare med RSS-feed kan bli litet förbryllade när det får aviseringar om nytillkomna inlägg som inte ligger överst. Det beror på att jag skrivit flera som fått ligga till sig i burken för att underlätta för den som specifikt vill veta vad jag har att berätta om vårt kandidatprogram i kulturentreprenörskap. För att läsa äldre, men nysläppta, inlägg titta nedan före de två senaste så hittar du dem där. Men det finns fler kvar i burken som kommer att dyka upp under denna post de närmaste dgarna. För att få veta mer om kandidatprogrammet använd länklistan till höger, den kommer att växa med tiden. När jag slutar upp att vara blyg kanske jag till och med börjar ståta med mitt eget feja i stället för det söta drakporträttet.

Fan kan bli religiös

Just nu sitter jag med gapande mun och tittar på Göran Greider och Göran Skytte, två tuffa skjutjärnsjournalister som båda genomgått kristen omvändelse på äldre dar. Nu återstår bara att humanisternas ledare blir det. Intressant utveckling och modigt gjort att just de här två som varit hårdföra ateister också vågar offentligt proklamera sin förändrade uppfattning. Nu debatterar de med frenesi om Gud är höger eller vänster i politiken bland annat.

Greider tycker att Bibeln kan kastas och att vilka texter som helst duger, medan Skytte uttrycker sin uppskattning för en bok som under 2000 år lästs och tolkats. Rent logiskt måste jag nog säga att utan Bibeln och den kristna tolkningstraditionen har jag litet svårt att hur i fridens namn det skulle gå att vara kristen utan att knyta an till de enda berättelser som finns om honom - evangelierna som ingår i Bibeln. Greider är mjukreligiös i ett mer New Age-artat tänk tycks det mig, medan Skyttes omvändelse förefaller ha varit av ett mer traditionellt omvälvande slag.

tisdag, april 08, 2008

Nytt Nationalmuseum

Äntligen en utredning som ska se hur Nationalmuseifrågan kan lösas. Med tanke på besökssiffrorna och den vikt som andra länder lägger vid att ha representativa och välfungerande nationalmuseer är det mycket märkligt att svenska politiker så segdraget vägrat diskutera frågan. Kultur är som sagt en ekonomiskt viktig del av turismen om inte annat, så bara det är ju i sig ett argument i saken.

Akademikers inre scheman

Varje gång jag stöter på människor som tror att det sätt vi gör saker på är det enda och det är bara för världen att anpassa sig och förstå detta blir jag lika förvånad. Även om jag inte borde det. För trots allt prat om att utbilda studenter till kritiskt tänkande är de ultimata studenterna, dvs de som tagit sig igenom utbildningen och blivit akademiker, inte sällan högst okritiska till sin egen omvärld och sina egna traditioner - så här har vi alltid gjort respektive inom vår fakultet/ämne brukar vi alltid... Ibland blir huvudintrycket att deras uppfattning om utbildning är att stöpa alla i samma form som de själva utan att tänka efter om det kan finnas andra sätt att vara på, andra sätt att undvisa på eller examinera som kunde vara roligare, effektivare och nyttigare för studenterna. Vi är ju inte här för vår egen skull, vi är här för deras.

Det finns en mycket intressant bok om pedagogik som tar upp detta problem: Academic Tribes and Territories av Paul Trowler. Jag började läsa den för ett par år sedan, men hann inte igenom den då. Men det blir väl tid till det någon gång. Att invanda traditioner ibland kan komma strida mot förändringar borde leda till att människor börjar tänka om. Men ofta uppstår i stället till en början ett förbryllat motstånd när den inre kartan inte överensstämmer med den nya verkligheten.

Det här är inte så konstigt, för så fungerar vi alla visar kognitionspsykologin. Vi skapar föreställningar i förväg om vad det innebär att vara något, sedan väljer vi kraftfullt bort allt som talar emot det. Fram tills det uppstår en mycket påfallande kognitiv dissonans eller konflikt, som tvingar oss att ackommodera, dvs tänka om och förändra våra befintliga föreställningar.

Denna förförståelse kallas för scheman därför att de styr vårt tänkande och vår förståelsebildning. De uppstår också ofta på ett slumpartat och fragmentariskt vis, därför är de inte helt tillförlitliga är den slutsats som jag drar. Trots det visar empiriska studier att vi är mycket trofasta mot dem och hellre försöker förklara bort det som strider mot förförståelsen än att anpassa den efter de faktiska omständigheter som föreligger.

Flytt till Skeppsholmen

Det händer saker. Konstbiblioteket och Nationalmuseiarkiv som till följd av besparingsbeting inte kunnat stå till allmänt förfogande som förut pga lokalbrist ska nu få nya utrymmen på Skeppsholmen. En stor läsesal och alla böcker tillgängliga blir följden av denna lyckade statliga satsning. Trots allt är Konstbiblioteket Sveriges största specialbibliotek inom sitt område, så jag föreslår att alla som läser bloggen reser sig upp och applåderar detta samt skickar ett tack till riksdagens politiker. Kanske de tar itu med museifrågan också.

Objektifiering av människor

Den senaste tiden har ett formprojekt initierat vid Nationalmuseum lett till oanade konsekvenser. Påhopp på enskilda tjänstemän i form av en tendentiöst redigerad videofilm där de framställs i negativ dager har maskerats som institutionskritik. Zandra Ahl har i det här fallet klippt och klistrat långa intervjuer i syfte att skapa en ren fiktion som sedan prånglats ut på ett sätt som hånar de avbildade.

Att som journalister som skrivit om dettta sedan hävdar att det är okey därför att de intervjuade faktiskt sagt det som de säger på filmen är ju häpnadsväckande naivt. Om jag skulle säga i en bandad intervju att "det är inte OK att döda andra människor" och den som intervjuar sedan redigerar bort det lilla ordet "inte" innan intervjun sänds, så ändras betydelsen avsevärt - nämligen till motsatt innebörd. Att som journalist inte begripa att "kreativ redigering" med andra ord kan förvanska vilket yttrande som helst till oigenkännlighet är häpnadsväckande minst sagt.

Jag är glad åt att åtminstone våra studenter får lära sig kritiskt mediabruk. Dessutom önskar jag att både konstnärer och journalister skulle gå den kursen för de tycks verkligen ha behov av att lära sig det. Videofilmen skapar en falsk verklighet i det här fallet som dessvärre kommer att följa de inblandade under lång tid också om den inte visas mer, Att hängas ut och förlöjligas offentligt är psykiskt påfrestande och sätter djupa sår i själen.

Vilket ansvar är konstnären beredd att ta i det fallet för ett handlande som jag personligen anser hör hemma under rubriken mobbning? Ingen, för konsten idag har erövrat en frizon från etiken som innebär att utövarna aldrig behöver stå till svars för sina handlingar. Det visar också Mohammadkarikatyrerna som var tydliga påhopp på en religiös och etnisk minoritet och därmed rimligen borde uppfattas som diskriminerande. Respekten för andra människors integritet börjar därmed vara en sällsynt vara i vårt konstnärssamhälle. Vad hade de stackars människorna i filmen gjort för att drabbas av detta? Ingenting, de ombads att medverka i ett konstverk genom att bli intervjuade. Tillmötesgående, intet ont anande och vänligt sinnade ställde de upp. Att sedan redigera på det infama vis som skett är helt otillständigt.

Personligen kan jag inte se något skäl till att konsten ska vara losskopplad från etiken. Tvärtom, just därför att konstnärer idag idkar kritiskt undersökande arbete gör det så mycket viktigare att de också skaffar sig en förmåga till etisk eftertanke. En kritik utan etik är en omöjlighet; kritik bygger på kriterier. Det har med förmågan att värdera att göra, även om ordet merendels uppfattas som licens att nedgöra. Värderingsförmåga måste därför rimligen utgå från etiska perspektiv i den mån det befattar sig med frågor utanför de traditionellt estetiska om skönt och fult. Och då kan inte konsten och konstnärerna lättvindigt bara tänka fritt och frånsäga sig ansvaret att tänka etiskt. En enkel etisk fråga att ställa sig i alla sammanhang är: riskerar jag att skada någon? behandlar jag dessa människor som jag själv skulle vilja bli behandlad?

Jag tvivlar på att Zandra Ahl skulle vilja bli behandlad på detta tendentiösa vis utan chans till genmäle med tanke på hur ivrigt hon protesterat mot att videofilmen inte längre visas i utställningen. Uppenbarligen anser hon att hänsynen till henne själv ska gå före allt annat och alla andra. Hur narcissistiskt är inte det synsättet? Varför är hennes frihet och hennes känslor och hennes ego så mycket viktigare än de andras? Om det nu är som tidningarna skriver att hon inte hade för avsikt att skada någon utan blev överraskad över följderna borde vanlig anständighet leda till att hon bett de utsatta om ursäkt och självmant dragit in filmen. Även om det hade varit förargligt att behöva erkänna sitt misstag, hade den gesten gjort mycket för att läka de sår hon själv rivit upp. I stället har hon med pressens hjälp valt att klösa ännu mer i de här såren. Självgodhet är ett karakteriserande ord som spontant uppstår i min hjärna.

Det är dags att vi börjar diskutera etik inom konsten och framförallt frågan om det verkligen ska finnas områden som kan undantas etiken, vilket jag som läsaren förstår inte anser. Hur hade vi reagerat om fotona på förnedringen i Abu Graib-fängelset presenterats som iscensatta konstverk? Det hade de mycket väl kunnat göra i egenskap av fotografier, för foton kan vara konst. Hade det gjort de handlingar som visuellt dokumenterades mer acceptabla - i den heliga konstens namn? Kan tortyr eller som i det här fallet ren mobbning betraktas som lämpliga inslag i konstverk? Med andra ord, min uppfattning är att konstverk kan vara både etiskt godtagbara och etiskt icke-godtagbara utan att för den skull förlora sin status som konstverk.

Att massmedia gått på denna "publicity stunt" iscensatt av Zandra Ahl som uppenbarligen endast är ute efter att promota sig själv på andras bekostnad är också häpnadsväckande. Uppenbarligen är det något fel på journalistutbildningens förmåga att fostra kritiskt tänkande hos sina kommande utövare och lika bristfällig tycks journalistkårens etiska ådra vara. Det är desto mer beklagligt som pressens representanter i sin iver att sälja lösnummer allt oftare åsidosätter respekten för den vanliga människan som aldrig får en chans att komma med ett genmäle. Det om något är att betrakta som maktmissbruk i stor skala. Heder åt den domstol i England som i sitt utslag vågat ange paparazzi-fotografernas agerande som en viktig bidragande orsak till den bilolycka som ledde till prinsessan Dianas död. Trakasserier får aldrig vara okey och vi måste lära oss att skilja mellan legitimt ifrågasättande och mobbning.


söndag, april 06, 2008

Bloggande Uppsalastudent

Nu börjar det hända saker. En av mina tidigare studenter som nu läser litteraturvetenskap ska blogga om sin tillvaro som student och svara på frågor från intresserade om hur det är att plugga vid Uppsala universitet sett ur hennes perspektiv. Adressen är http://studentsvar.bloggspace.se/home/

Partyparty

Idag är jag trött för igår var jag på vårens stora fest! Femtiårskalas i den stora skalan. Det var mycket trevligt. God mat. Rolig underhållning, födelsedagsbarnet hade undanbett sig tal och i stället bett om musikupptåg. Och det blev flera i den genren, sedan trotsade visserligen ett par stycken talförbudet men levererade så roliga icketal att det bara blev bättre.

Utmärkt trevlig bordskavaljer, som dessutom gillar att dansa. Bortsett från de tillfällen vi gjorde vätskepaus i baren dansade vi oavbrutet tills orkestern la av. Så mycket har jag inte pardansat på flera år. Det märks på träningsvärk i lårmusklerna och tendens till tåkramp. Men det är det värt. Av det faktum att jag kom hem och i säng vid halvfyra på morgonen framgår att det var en lyckad fest.

Personnära marknadsföring - tänkvärt

<div style="width:425px;text-align:left" id="__ss_82611"><object style="margin:0px" height="355" width="425"><param name="movie" value="http://static.slideshare.net/swf/ssplayer2.swf?doc=agent-wildfire-cheat-sheet316"/><param name="allowFullScreen" value="true"/><param name="allowScriptAccess" value="always"/><embed src="http://static.slideshare.net/swf/ssplayer2.swf?doc=agent-wildfire-cheat-sheet316" type="application/x-shockwave-flash" allowscriptaccess="always" allowfullscreen="true" width="425" height="355"></embed></object><div style="font-size:11px;font-family:tahoma,arial;height:26px;padding-top:2px;"><a href="http://www.slideshare.net/?src=embed"><img src="http://static.slideshare.net/swf/logo_embd.png" style="border:0px none;margin-bottom:-5px" alt="SlideShare"/></a> | <a href="undefined" title="View this slideshow on SlideShare">View</a> | <a href="http://www.slideshare.net/upload">Upload your own</a></div></div>

Urinoaren som konstform

Från Facebook - Slideshare applikation - en rolig konstutställning dokumenterad i bild. Tänk så vacka urinoarer skulle kunna vara?


lördag, april 05, 2008

Stadens ansikte och B-uppsatspedagogik

Medan jag ännu höll på med Valör som ny doktorand ledde erfarenheten där till att jag en sommar på eget bevåg initierade ett samarbete med Stadsarkivet om att ge ut de bebyggelseinventeringar med uppsatser som B-studenter utfört inom ramen för kursen Nordisk arkitektur- och bebyggelsehistoria.

Den gick jag själv en gång och ursprungligen var meningen att lärarna skulle sammanställa en offset-tryckt publikation för varje termins uppdrag som sedan skulle säljas. Stora delar av centrala staden betades av och dokumenterades under projektkursens lopp (5 p =n 7,5 hp). Vi åstadkom betydligt mer under denna strukturerade kurs än de flesta gör på renodlade
uppsatskurser. Ur pedagogisk och lärandesynvinkel var detta den i särklass nyttigaste och bäst
utformade grundkurs jag gått.

Två rapporter fanns redan i tryckt form sedan de två första åren. Och en sommar kunde jag på
stipendiemedel färdigställa och redigera de manus som låg arkiverade på institutionen. Stadsarkivet var glada över samarbetet och även studenter som sent omsider fick se sina bidrag i tryck paw riktit!

Personligen är jag av den uppfattningen att den här typen av projektarbeten är lärandemässigt vida överlägsna de uppsatskurser på B-nivå som nu finns. De gav jobb åt studenter inom kulturminnesvården, eftersom de erhållit kunskaper i byggnadsinventering kopplat till teoretiska uppsatser. Och - alla blev klara! Ingen bangade och ändå skrev och gjorde vi mer på denna kurs än på de mer teoretiskt inriktade akademiska B-uppsatskurser som finns idag.

Fick jag bara skulle jag förändra nuvarande B-uppsatskurs så att den återspeglade verklighetsförankring genom att också införliva publiceringsinslag. Idag behöver man ju inte trycka, det kostar pengar, men däremot kunde man ha teman för uppsatser som sedan formges och publiceras av studenterna som OpenAccess-dokument eller som Wiki-bok. Med andra ord, resultera i texter som har en nytta utöver att ge akademiska poäng. Det vore så mycket bättre för studenterna som då fick utveckla fler färdigheter att ta med i sin meritportfölj när de söker jobb. Just uppsatskursen skulle med fördel kunna ge nödvändiga metakunskaper om allt från teamwork, via utvecklad social kompetens till att göra en akademisk produkt från början till slut.

Datoransvarig

Under lång tid hade doktoranderna i konstvetenskap bara en
gemensam dator att dela på. Den fick vi boka när vi ville skriva
något och vi var med tiden 15 aktiva doktorander som nyttjade den ett
par-tre år. Första datorn var en PC, men sedan fick vi en Mac att dela
på. Just när Mac:en introducerades i vårt liv skedde en generell
uppryckning och lärare tillika med administrativ personal fick alla
varsin sådan. Att doktorander alls hade tillgång till en dator var
långt ifrån självklart och vid många institutioner skrevs avhandlingar
ännu på 1990-talet på skrivmaskin. Med tiden fick alla doktorander tack vare lobbyarbete från min sida varsin tjänstedator i samband med en datorflytt. Jojomen.

Den som var datoransvarig när jag började forskarutbildningen frågade så småningom om jag kunde tänka mig att ta över. Javisst sa jag. Sedan fick jag prefektens tillåtelse att gå en kurs i MS Dos - en OS-föregångare till Windows som inte existerar längre. Det var mycket länge den enda praktiska datorutbildning som universitetet kostade på mig. Men den dög som grundval att lära sig själv vidare på, så det har jag gjort sedan dess. Det har tagit tid för mig att lära mig genom doing och utöka mitt register, men å andra sidan har det också sparat tid sett i ett längre perspektiv. Det gör att jag förstår grundprinciperna och därmed för det mesta klarar av att tackla ny software utan svårighet. Fördelen är att jag inte så lätt låter mig imponeras av dator-cowboys och jag vet precis vad som är möjligt och inte möjligt. I ain't no dumb blonde. Detta har jag haft nytta av under många år, att jag lärt mig det mesta på egen hand har gett mig självförtroende och gjort mig självständig.

Vad vill jag säga med detta? Jo, man kan faktiskt lära sig det mesta, även tekniska saker också om man är humanist. Många begränsar sig själva i onödan pga osäkerhet och rädsla för att anta utmaningar. Det ska man inte göra, hoppa på de erbjudanden du får. Ditt register blir bara rikare och du blir bara mer attraktiv på arbetsmarknaden. Särskilt datorkunskap och internetkunskap är numera ett måste, det finns inga datorfria zoner. Allt man tar itu med blir roligt när man märker att man kan!



Mitt liv som redaktör

Att hitta på relevanta rubriker till bloggposter är en särskilt utmaning. Jag prövade några andra alternativ men eftersom de strikt taget inte hade något med det jag tänkte skriva får det bli så här torrt. Redaktörsuppdrag är typiska vid-sidan-av-verksamheter som en humanistisk akademiker ofta sysslar med. Även om man sällan får betalt utan sysslar ideellt med detta så har det meritvärde sett i ett arbetsmarknadsperspektiv. Allt man gör överhuvudtaget som ser aktivt och engagerat ut ger poäng i den stora jobbjakten och dessutom stor självtillfredställelse. Med tiden när man blivit etablerad börjar man faktiskt också få betalt för sina insatser. Tacka ja om någon frågar, eller starta en egen tidskrift för sjutton!

Redaktörsuppgifter är något som följt mig genom min akademiska tillvaro alltsedan jag en gång handhade *Fuggen* tillsammans med ett par goda vänner när jag var 20+. Det var Uppsala guideförenings husorgan som mer var av newsletter-karaktär än något annat. Mestadels blev det korta notiser eller småuppsatser på 2-3 sidor om olika Uppsalahistoriska fenomen som kunde intressera professionen. I ett försök att piffa till den skrev vi även debatterande insändare under pseudonym som retade upp olika delar av läsekretsen. Just det tyckte vi var särdeles roligt unga som vi var, men vi hade kul generellt sett när vi träffades för att utveckla ett nytt nummer. Den klippte-klistrade vi ihop och kopierade. Vi är fortfarande vänner.

Det gav i sin anspråkslöshet både erfarenhet och kunskaper som inte hade kunnat fås på annan väg - ett fall av learning by doing. Efter ett par år avgick vi, men snart blev jag som doktorand uppsnappad i Valör-redaktionen på institutionen. På den tiden var persondatorer ännu ovanliga och de flesta författare skrev sina manus på skrivmaskin. Det var redaktionen som hade till uppgift att klippa samman och montera bidragen till sammanhängande tidskriftsnummer. Allt varierade då, typsnitt, sidlayout osv beroende på hur det insända bidraget formaterats. För den som idag växt upp med datorer och tar för givet att det ska stå en burk på tjänstebordet ska veta att jag inte talar om en långt förgången tid, utan om 1990-talet - dvs bara för 10-15 år sedan.

Som datoransvarig och parallellt ansvarig utgivare tillika huvudredaktör såg jag till att Valör fick en typografisk uppryckning. Vi övergick från klipp-och-klistra formgivning till att kräva manus skrivna på ordbehandlare enligt en specificerad formatmall. Tidskriften såg genast mer professionell ut därefter. Eftersom artiklarna till stor del skrevs av doktorander för doktorander så hade författarna tillgång till ordbehandlare, antingen i egen ägo eller vid institutionen.

Större var problemet med de äldre forskarna och lärarna utanför institutionens väggar som envisades med att skriva på maskin. Deras bidrag turades vi om att renskriva på vår Mac.
Med tiden köpte institutionen en gemensam flatbäddscanner och vi övergick till att scanna maskinskrivna manus. Det ledde till intressanta texter, eftersom skrivmaskinernas skrivhuvuden inte alltid hade så tydliga bokstäver. Scannern läste en gång av ett ord som mosterskåp. Det hade vi roligt åt och eftersom ordet är så underligt minns jag det, men däremot inte vad det var som OCR:en inte klarade av att tolka.

Valörredaktionerna har ofta varit stabila under många år och ett av skälen är att det var så kul att göra en tidskrift med större ambitionsnivå. Trots allt lästes och läses den nationellt. Vi lärde oss mycket om praktiskt redigeringsarbete och bildhantering på kuppen som man annars inte får sig till livs som varit till stor nytta och glädje för samtliga. Med andra ord, det ideella arbete vi ägnade oss gav stort mervärde på andra sätt.

Och - jag föredrar uppriktigt sagt att få lära mig vissa saker på det här viset och inte i skolform. Learning by doing genom att skapa en riktig tidskrift som ska distribueras till en läsekrets, som ska finansieras, som ska budgeteras, som ska etc är klart överlägset än att lära sig via övningsuppgifter i en utbildning. Det senare ger visserligen vissa teoretiska kunskaper, men de befästs inte genom upprepning, och ger inte en arbetsmarknadsmerit på samma sätt. Helst kanske man borde kombinera, men det går att tillägna sig just den här kunskapen på egen hand.

Via mitt Valörredaktörskap under nästan 10 års tid kunde jag visa att jag klarade av uppgiften. Det ledde till att jag under en tid i början av 2000-talet rekryterades som redaktionsrådsmedlem i de svenska lärda akademiernas tidskrift Artes, som dessvärre lagts ner sedan dess. Det var också en ideell insats. Samtidigt blev jag aktuell i medarbetarkretsen i kulturtidskriften Signum som jag fortfarande är redaktionsrådsledamot i den dag som är.

Skriver i den gör jag också emellanåt. Även detta är ideellt, belöningen består i redaktionsrådsmötena och de intressanta tvärvetenskapliga diskussioner som där försiggår på hög intellektuell nivå. Att få vara med, lyssna, lära sig, och bidra till det kunskapsutbytet är ovärderligt. Pengar är inte allt här i livet. Igårkväll (fredag) och idag (lördag) har jag sålunda deltagit i ett redaktionsrådsmöte för Signum som var mycket givande. Så jag fortsätter att medverka.

fredag, april 04, 2008

Vikten av att marknadsföra via bloggar och social media

Efter att ha försökt övertyga de som håller i penningpåsen för informationsspridning av kandidatprogrammet i nya media som YouTube och Facebook börjar jag snart resignera. Nu hoppas jag på att nedanstående intressanta genomgång om VARFÖR det är oklokt att inte använda sig av samma kanaler som de ungdomar vi vill attrahera får en lykta att tändas. Läs bara de tio första bilderna så blir det en aha-upplevelse. Kul är det också! Den som för övrigt undrar varifrån jag fått denna powerpoint så är svaret Facebook och den application som heter Slideshare - den kan verkligen rekommenderas som redskap för PR, undervisning m.m.

torsdag, april 03, 2008

Bokbokslut andra halvåret 2007

Jag har precis beslutat mig för att skapa tydligare läsloggar, så framöver kommer de att skapas år för år och förses med anteckning om vilken månad jag läst böckerna i. Läsdatum ids jag inte hålla reda på. Bättre statistik. Intressantare för mig.. Mest för jag läsloggen för min egen skull.

Jag kan konstatera att jag sedan i somras bara hunnit med att läsa 16 romaner och två fackböcker. Detta track record måste förbättras. Så det så.

Några recensioner har det inte blivit av på länge. Jag får bättra mig där med. Det är sällan jag läser böcker jag inte tycker om. Men nu när jag upptäckt att det går att länka från listan till URL:er så vore det fullt möjligt att knyta varje boktitel till en kort presentation. Värt att tänka på.

Mer ukulele till folket

När jag här i bloggen i höstas berättade om The Ukulele Orchestra of Great Britain hade jag inte lärt mig att skapa spellistor i YouTube än. Nu kan jag det. Jag har skapat en med dem, egentligen i något slags självförsvar - någon av grannarna har fest och spelar hög (bra, men hög) popmusik. Gästerna skränar i korus till det med rostiga mansröster i huvudsak. Då är det skönt att i sitt eget kyffe kunna lyssna till moteld.

onsdag, april 02, 2008

Tredje uppgiften

Vi akademiker förväntas samarbeta med det omgivande samhället, det kallas för vår tredje uppgift. Svårigheten är att ingen vill betala lön för det, så mestadels äger denna viktiga arbetsuppgift, som vi är ålagda att utföra, rum på fritiden. Så ock de två föredrag i april som jag ska hålla. Ett i Katolskt Forum om ikoner i kyrkorummet och ett annat i föreningen Concordia om Bernadotte. Ett tredje sådant som jag lovat medverka i litet grann om det blir av är det planerade nybygget av ett svenskkyrkligt centrum i Knivsta med förskola, skola, äldreboende etc. Syftet är att bryta med zontänkande och segregeringstänkande och föra samman olika sociala aktiviteter och människor i skilda åldrar. Planeringsansvarige anser sig ha behov av en konsthistoriker som kan något om gestaltning, ikonografi och symbolik i den kyrkliga sfären och som vet något om liturgi och teologi eftersom de vill ha utsmyckning som är relevant för sammanhanget. Eftersom jag figurerat en del i olika sammahang som expert på kyrkoarkitektur tillfrågades jag igår. Det är förstås ett kul uppdrag, men riktigt var jag ska hitta tiden att medverka är en annan fråga.

Masterkurs - Kulturmöten i Istanbul

Just nu gör jag rätt roliga saker. I måndags 31 mars var jag på lärarmöte i Lund. Det har under hösten planerats tre masterprogram som alla är förlagda - i varje fall delvis - till de svenska instituten i Rom. Min institution gnm vår professor är värd för ett som ska handla om Istanbul som plats för kulturmöten mellan öst och väst. Undertiteln är minnen, monument och identitet.

Hemskt kul att bli tillfrågad om att medverka, min ansvarsområde är det bysantinska. Det ska bli en infosida om programmet på vår hemsida och även det här kommer jag säkert att skriva om ur mitt eget perspektiv framöver. Mötet var givande och kul, det är bra folk som jag kommer att samarbeta med och som jag mestadels känner från olika tidigare faser i mitt liv. Att vara humanist är kul som sagt!

Carmen Kattemusikalen 2008

Premiären var igår! Den var alldeles lysande och rekommenderas varmt. Litet konstigt var det att sitta där och heja på sin guddotter. För det känns som om det var ganska nyss jag själv var gymnasist och stod på scen i Malmberget i Pygmalion m.m. Livet är nog rätt kort, alldeles för kort.

Ett dilemma

Jag vill förstås genom bloggen informera om det nya kandidatprogrammet, men jag vill också kunna skriva om annat. Fast om jag gör det så riskerar informationen att drunkna i mina reflektioner om mitt eget liv. Och en särskild blogg om just programmet har jag inte direkt lust att dra igång, jag hinner knappt med denna. Lösningen har blivit en egen länklista i högermarginalen ovanför "bilden av mig" där jag helt sonika direktlänkar till de bloggposter jag skrivit och framöver skriver om programmet. Så hoppas jag det räcker.

I slutet av förra veckan tillfrågades jag om en PR-firma som anlitats för att utforma pressmaterial kunde få intervjua mig om alla tre programmen. Javisst, sa jag och tänkte att jag hinner med att läsa på om de andra och fråga utvecklarna den här veckan. Det hann jag förstås inte, eftersom PR-kvinnan ringde mig redan dagen efter, dvs fredag. Och då var det bråttom. Då satt jag i möte med studierektor för att schemalägga höstterminen, så litet respit var jag tvungen att be om. Hon lovade ringa efter lunch och jag hann åtminstone titta på de andra utbildningsplanerna och på infobladen. Jag gjorde mitt bästa och hon frågade om hon fick citera mig och om jag kunde tänka mig vara kontaktperson ifall någon journalist ville veta mer. Så det sa jag ja till - vad har jag gett mig in på?