lördag, februari 23, 2008

Interludium 1: min framtida bostad



Nu tänkte jag inte direkt fortsätta med Australiensekvensen, även om det kommer mer senare. Detta eftersom jag inte har presenterat bloggen för min nya soffgrupp. Den som ska stå i mitt blivande hem på Fyrisvallsgatan och som är semiantik, klädd i äkta mörkt röd sammetsplysch från tiden. Färgen går inte riktigt fram på fotot, där den blivit litet för gul pga fotoblixten. Soffgruppen bor för närvarande hos mina föräldrar som glatt kastade ut sin egen til förmån för denna inneboende. De tänker ändå köpa en ny när de övertar min nuvarande lägenhet i den stora omflyttning som ska ske i november/december innevarande år.

I veckan som gått har jag också gjort mina val när det gäller inredning till lägenheten. Eftersom min kassa är begränsad har jag gått på standard utbud för det mesta. Slät vit skåpinredning i köket till exempel och målade väggar. Eftersom jag har vitt nu, dock brutet i rött så svagt att det inte uppfattas av ögat men gör den vita färgen varmare blev valet äggskalsvitt, dvs svag gul brytning i hela lägenheten. De alternativa färgerna bestod av ljust smutsbrun, en brunrosa, oliv osv, dvs färger med mycket svärta. Men de nyanserna gillade jag inte. Allt kakel blir också vitt. Med tanke på att vitt innehåller alla andra färger blir det färgglatt ändå :).

måndag, februari 18, 2008

Australien 2: Ljusreflektion

Det är märkligt hur mycket ljuset betyder för att klargöra att man befinner sig någon helt annanstans än hemma. Eftersom Melbourne ligger på andra sidan klotet ungefär nära det som skulle motsvara någon nordeuropeisk breddgrad föreställer jag mig, så väntade jag mig undermedvetet samma slags sommarljus. Men så var det inte. Om det beror på hålet i ozonlagret över Australien vet jag inte, men det var ett märkligt vitt, skarpt ljus, påminnande om Medelhavet men vitare än så. Solglasögon var ett måste utomhus och solskyddskräm. Där kommer kameran till korta, det finns inget annat sätt att fånga detta märkliga vita sken annat än med ögonens receptorer.

söndag, februari 17, 2008

Australien 1: Stockholm - Melbourne

Nu har tiden kommit! Årets stora händelse, jag tror inte den kommer att toppas av någon annan resten av mitt liv. Men man ska aldrig säga aldrig. Resan var underbar från början till slut: kongenialt resesällskap, innehållsrik, omväxlande, ljusbehandling, att få se sådant jag aldrig sett förut, inte ens den regniga dagen i Sydney på slutet var något annat än perfekt - listan kan göras lång. Att tänka på de nära två veckor som den varade får mig fortfarande att le. All sunshine, bara glädje; när livet är motigt, humöret nere framöver ska jag tänka på detta lilla reservat av lycka.

Även om jag aldrig kommer att glömma den, vill jag ändå fästa några fragmentariska och impressionistiska utdrag i den här bloggen. Det här är den längsta resa jag någonsin företagit mig, bokstavligen från ena änden av världen till den andra. Melbourne ligger ju i sydligaste delen av Australien vid havet, den enda del som ligger sydligare är Tasmanien och därefter kommer Antarktis. Klicka länken ovan för en kartbild.

En flygresa direkt över Asien tar drygt ett dygn. Bara tanken var avskräckande till en början, medan tanken på att vara där var mer lockande. Jag reste i sällskap med en kollega och ska man flyga så långt är det nog att föredra, förutsatt förstås att man inte reser med någon som man tycker är tråkig eller otrevlig för det vore nog olidligt. Mitt ressällskap är en up-beat-person som jag själv, nyfiken på allt som en chipmunk och av naturen en positiv optimist - vilket förstås är en tautologi.


Ett tidigt morgonflyg till Heathrow var första etappen, förseningar ledde till att väntetiden blev kortare innan vi kom vidare. Nästa flight med Qantas var det STORA klivet. Nu skulle vi tillbringa drygt 20 timmar i en ståltub med drygt 400 andra resenärer sittande, vaken och sovande i en fåtölj med bara en mellanlandning i Hong Kong. Visserligen släppte de bara tillfälligt ut oss och lotsade oss snabbt runt från en utgång till den gate som vi skulle gå ombord igen från, så något stort äventyr var det inte. Men det innebär att jag ärligt kan säga mig ha varit i Kina.

Låt mig först konstatera att vägen dit kändes mycket längre och obekvämare än den tillbaka, vilket till stor del berodde på att jag inte visste vad jag hade att vänta mig. Min längsta flygning hittills har varit till Chicago och då var jag bra slut vid ankomsten. Det här var dubbelt så långt.

Medgives att när vi kom till Hong Kong så hade jag gärna stannat kvar, trött som jag då var, men eftersom det var ett alternativ som inte erbjöds var det bara att bita ihop tänderna. Något jag lärde mig den här gången var att bullret är det mest tröttande, filmtittande med volymkontrollen på max för att kunna höra vad skådespelarna säger var inte heller en stor hit ur den synpunkten.

Därför rekommenderar jag många små slumrar och en god bok som underhållningsalternativ för den som ska resa så här långt. Därtill ska man dricka MYCKET vatten, gärna ett par liter allra minst och kontinuerligt för man blir gräsligt uttorkad. Stretching längst bak i planet där utrymme finns är en utmärkt idé. Jag slarvade på hemvägen med det senare och hade återkommande kramper i vader och fötter då, något jag helt slapp i Australien.

Min utmattning berodde säkert också på sittplatserna, för på utvägen hamnade vi längst bak i mittsektionen med toaletter bakom ryggen och på sidan fanns en större tom yta som användes som motionsplats av rastlösa passagerare.

Qantas är ett bra flygbolag, vi blev matade som spädbarn var fjärde timma, hade hyfsat med benutrymme, så många drinkar vi ville och ett stort utbud av digitala nöjen - radio, musik, flera TV-kanaler, film, datorspel - på inbyggd flatscreen på ryggen av passagerarsätet framför. Om jag jämför med min resa till Chicago med Lufthansa för sju år sedan, så var det lyxigt.


Eftersom vi var långt från fönstren, natt när vi flög över Asien - mellanlandningen i Hong Kong ägde rum vid 6 lokal tid - var det bara under den senare delen av resan som jag egentligen tittade ut.

Visserligen försökte jag få en glimt av Mongoliet när vi passerade över, men just då blev det molnigt. Däremot gick det bra att få goda vyer av Indonesiens öar på vägen mot Melbourne från det enda flygfönster som fanns vid den öppna platsen invid oss, när ingen annan stod där.

Mest spännande var att vi flög över det inre av Australien dagtid där och kunde blicka ut över den enorma röda sandöken som breder ut sig över större delen av denna kontinent. Det såg ut som ett rött hav med frusna vågor.

Vi landade sent på kvällen för vår andra natt på 24 timmar, vilket var en lustig erfarenhet. Det hade nyss varit värmebölja med över 40 graders sommartemperaturer och fortfarande var det kring 35 när vi kom fram vad elvatiden på kvällen.

Då kände jag mig glad åt att jag första natten bokat ett dyrt, bekvämt hotellrum med luftkonditionering: Novotel Melbourne on Collins Street vilket låg maximalt centralt. Gissa om jag sov som en baby efter bara 3-4 oroliga slumrande timmar ombord. Och kunde vakna till en solig, varm sommardag - på andra sidan jordklotet!
Visa större karta

Kartan visar Collins Street, hotellet ligger invid en galleria med glastak som syns väldigt tydligt om man går till maps.google.com och maximerar förstoringen. Själva satellitbilden går tydligen inte att lägga in. Nåväl.

lördag, februari 16, 2008

Springtime in Paris?

I Vetenskapsrådets nyhetsbrev fanns en utlysning till HERA för forskare, ett resebidrag för de som vill åka ner 19 april på matchmaking. Nej, inte sån matchmaking, den är till för forskare med projekt som har europeisk potential och som tematiskt passar in i något av deras två ramprogram. Effekterna av EU är klockrent i det sammanhanget. Ena intressenten har tackat ja till testa ansökan i det här sammanhanget. Jag hoppas den andre också gör det, men uansett är det en för bra idé för att inte prövas i det här sammanhanget. Och en helg i Paris i april vore inte fel. Håll tummarna alla vänner, för projektidén och för resebidraget!

fredag, februari 15, 2008

Djärv påannonsering

En av mina vänner på Facebook (och i verkliga livet förstås) såg jag i NewsFeed hade lagt till appsen BlogFriends. Den suger i sig ens bloggposter och visar upp i prydliga, separata rutor via en Share-länk. Hennes bloggpost var intressant, den var av debattkaraktär och handlade om en undersökning av sjukskrivningar.

Naturligtvis kunde jag inte motstå att installera appsen ifråga, och genast i min Mini-Feed på profilen dök det upp länkar till senaste tidens bloggposter jag skrivit. Jag raderade de flesta eftersom de blev så många. Men den som till äventyrs vill veta vad jag censurerat får vackert läsa i min riktiga blogg på blogspot, adressen finns i min profil.

Antingen kommer denna åtgärd att locka mig att skriva i bloggen oftare, men knappast intressantare, eller också kommer jag att tystna av nervositet för att någon jag känner FAKTISKT läser det jag skriver. Så avslöjande. Så genant. Så underhållande tycker inte heller jag att jag är i min blogg - egentligen. Fast en och annan tycks av susnet-statistiken att döma läsa ändå. Ni andra - läs på egen risk!

Som en vindrutetorkare

har jag åkt mellan Stockholm och Uppsala den här veckan, först en avtackning av en chef som gått i pension - hon hyllades med en fin seminariedag (en Singapore Sling i trevligt sällskap efteråt var inte heller fel), sedan lyssna på väninnas föredrag på Svenska Akademien i Börshuset samt äta eleganta små snittar efteråt och idag forskningsrådsmöte. Intensivt. Men roligt. Det råder underskott på roligheter i mitt liv. De här uppskattade jag mycket. Förresten är jag nog inne i en rätt social period vid närmare eftertanke, inte en av de då jag behöver vara introspektiv. Möjligen har Facebook bidragit till att slussa in mig i den.

Att ge feedback

Olyckligtvis kombinerar jag formuleringskärpa med välvilja. Ibland när jag har litet bråttom och gärna vill ge skriftlig feedback raskt kan det bli för vasst, men det är något som jag först i efterhand brukar komma på när jag läser vad jag skrivit. Att jag inte får ögonen på det tidigare i processen beror på att jag är så fokuserad på precision i det jag tycker behöver sägas. Och så kan det bli så fel!

Är det någon jag uppskattar som inte tidigare läst kritik från mig blir jag verkligen bekymrad, eftersom jag inte vet hur den personen reagerar. Det är ju inte meningen att vara stygg och tänk om den andre blir ledsen, eller arg? Det senare får jag väl leva med, men tanken på det förra ger mig dåligt samvete för det vill jag förstås inte.

Egentligen vill jag ju så väl, men det syns inte alltid i de kritiska kommentarerna och som smaken på koncentrerad buljong kan de bli överstarka. Värst är om jag infogar något som är menat lättsamt skämtsamt, för i sammanhanget kan det se ut som ren sarkasm.

...I've done it again och känner mig aningen olycklig över det, men har försökt reparera eventuell skada genom att ge mer tydlig, övergripande kritik. Det blev säkert fel det med. Nu drar jag en skynke över mitt huvud och gömmer mig.

söndag, februari 10, 2008

En sanning om män

När jag nu har ångan uppe. Erfarenhetsmässigt är det bara att konstatera att jag attraheras av intelligens i första hand och i andra hand,om än omedvetet, musikalitet. Det första brukar vara rätt uppenbart tidigt, medan det senare manifesteras vid närmare bekantskap. Den enda pojkvän jag haft som inte musicerat någon gång hyste i stället ett passionerat intresse för klassisk musik, särskilt opera. I övrigt har de spelat allehanda instrument, som tvärflöjt, gitarr, fiol. Utseendet spelar mindre roll, även om ögonen är viktiga är det nog den skarpa intelligensglimten som jag faller för. Annars kan de se olika ut: långa-korta, slanka-knubbiga, mörka-ljusa, snygga-fula, tjockhåriga-tunnhåriga, unga-äldre - so what, it's brains that count predominantly. Charm är inte nog. Snygghet är inte nog. Välbyggd kropp räcker inte.

Den åttonde sanningen

Om mig, inte boktiteln. Jag är rastlös, jag mår direkt dåligt av att bara leva rutinliv. Jag kräver omväxling, gärna en längre resa då och då till något spännande mål. Men också detta karaktärsdrag måste tämjas för när jag väl betalat min nya lägenhet kommer jag nog inte att ha råd med så mycket mer än att bo och äta.

lördag, februari 09, 2008

Deklarationsdags

Nu har jag deklarerat, man måste nämligen betala in en del av sin kvarskatt före 12 februari för att slippa straffavgift. Det var inte kul. Mina deltidsanställningar har lett till att alla arbetsgivare tagit ut för litet i skatt. Resultat: stort hål i sparkontot.

fredag, februari 08, 2008

Hjälp - sju sanningar om mig själv

Jag har blivit utmanad att berätta sju sanningar om mig själv. Vilka? Vad? Jag har läst Camillas blogg för att inspireras, men det blir ändå inte lätt.

1. Som barn hade jag eldfängt humör, men vid elva års ålder kom jag fram till att det inte var bra med kort stubin. Lekkamraterna var inte förtjusta över min ovana att klippa till då någon förargade mig. Så jag beslutade mig för att omprogrammera min våldsamma natur, vilket med tiden gick väl. Numera har jag hur lång stubin som helst, nästan, men när jag någon gång blir arg, då duckar folk utan jag behöver göra något alls - det räcker med att ögonen blixtrar. Men det händer sällan, oftast inte för egen räkning, mestadels för att någon jag känner råkat ut för en oförrätt.

2. Jag trivs i mitt eget sällskap och behöver vara för mig själv rätt mycket för att må bra. Inte alldeles ensam förstås, men under terminstid behöver jag sällan särskilt mycket sällskap på kvällar och helger. Det kan stressa mig att känna krav på att höra av mig. Faktum är att det är rätt skönt att bara ägna en kväll åt att andas, fundera och lyssna till tystnad. Men inte alltid, ibland kan det bli för mycket av det goda - men det är trots allt bara mitt eget fel.

3. I nya sammanhang drabbas jag av skygghet, jag är ingen lyckad mingelpingla. Faktum är att jag inte begriper hur folk bär sig åt som klarar av att konversera sig igenom en mottagning eller bjudning med en massa främmande människor. Jag vet bara inte vad jag ska säga för att a mig in i konversationen. När jag tar mig samman ser folk ofta förvånat på mig som om de just upptäckt min existens. Min hjärna blir helt tom också ibland med människor som jag känner och tycker om också Särskilt om jag känner att jag borde vara scintillerande, kvick och konversabel. Förväntan räcker för att ge mig tunghäfta. Mest trygg känner jag mig när jag får tala "shop" som engelsmännen säger, det behärskar jag.

4. Möjligen hänger detta samman med att jag är en naturlig "biktmor". Fullständigt främmande människor kan berätta de mest häpnadsväckande historier om sig själv för mig. Jag har fått höra sådant som bara kan rubriceras som just bikt och inte sällan tillfrågats om råd. Obegripligt. Givetvis för jag inte det vidare, men det kan ju inte de veta! För det mesta är det jag som lyssnar och andra som berättar, det gäller också mina vänner, ibland känner jag mig nästan som det osynliga barnet. Emellanåt kan jag känna att det vore roligt att någon gång få säga något själv, att få berätta om mig, mitt, det jag gör, men de flesta vill prata om sig enbart. Så jag är vanligen tyst, och lyssnar. Vilket är intressant också, jag får veta mycket...

5. Jag väcker alltså förtroende hos människor på ett märkligt vis. Det har varit till nytta för mig som konsthistoriker också kan tilläggas. Vill jag in i ett hus brukar jag kunna åstadkomma det. Som exempel kan nämnas när jag besökte Jakriborg i Skåne. En fantastisk hanseatisk modernistisk förort till Lund vid Hjärup. En kvinna höll på att lasta ur sin bil och jag frågade om hon bodde där. Det slutade med att jag fick gå husesyn i hennes lägenhet. Det är inte första gången.

6. Jag är kaotiker, men det ser alla som kommer in på mitt tjänsterum eller i mitt hem. Det är som om jag har skygglappar och inte märker stökigheten. Jag vänder mig om och rätt vad det är ligger det fullt med grejer överallt som jag inte vet var jag borde städa undan. Det är delvis en konsekvens av att jag tar på mig för mycket arbete, men också att jag prioriterar att få läsa, titta på TV eller bara sitta och finnas till när jag är ledig.

7. Jag är mestadels inte kvicktänkt som akademiker, dvs andra är snabba med att ställa frågor och ge feedback vid seminarier och föreläsningar. Själv behöver jag gå åt sidan och fundera över det som sagts innan jag till äventyrs kommer på något att ifrågasätta eller fråga om. Lång smälttid och svårt att växla från passivt till aktivt läge. Det kan ge mig prestationsångest ibland.

Sedan ska jag utmana sju andra bloggare - det blir inte lätt, så många känner jag inte så det får väl bli eibon, ruinlover och calls from the wilds. För Camilla har ju redan utmanat mig och jag har svarat på utmaningen.

Bildspel

Jag listade ut det! Det var för enkelt. Det räckte med att välja picasaweb och i användarnamn skriva in sitt eget. Nu snurrar ett album med Östgötafoton runt där ur egen fatabur. Jag byter till Australien så snart jag kommit på hur man laddar upp till Picasa från iPhoto.

Biologg och bildspel

Det har kommit en ny lista till höger på biofilmer jag ser, enklare för mig att föra bok över och snabbare att lägga in på bloggen. Det nya bildspelet blir jag dock inte klok på - hur får man det att visa egna foton?

onsdag, februari 06, 2008

Om två veckor...

jag prövar igen, om två veckor ska jag hålla föredrag på en Rotary-förening som min bästa väninna är medlem av. Det är hon som ska ordna föredragshållare och en har hoppat av, så jag vikarierar. Rubriken blir: "Melbourne - en arkitekturhistorisk odyssé i Australien". Den ska fyllas med färska foton och beskriva stadens ansikte. Jag har bara 20 minuter på mig

Idag ska jag på bio

Kanske detta är lösningen, att skriva vad jag SKA göra inte vad jag har GJORT. Filmen jag ska se heter Juno och jag ska se den med min bästa äldsta väninna. Råkade beställa biljett innan jag upptäckte att det var askonsdag. Förargligt. Det blir en pendang till Venus också, varför är det inne att namnge filmer efter romerska gudinnor?

Ingen fritid vid horisonten - än

En kort vecka hemma och sedan fortsatt odyssée till Norge och Tromsö för betygskommisjonsarbete. Väl tillbaka därifrån fortsätter vardagens arbete. Igår blev jag urspårad hela eftermiddagen från det arbete JAG tänkt göra av andra och fick använda kväll och nu morgon för att förbereda föreläsning. Bloggen får vänta ett tag till.