tisdag, juli 31, 2007

A Murder in the Venetian Quarter

En stad och ett rike som alltid fascinerat mig är Konstantinopel och Bysantium. Det jag först fastnade för var de fantastiska mosaikerna, genom dem arkitekturen, historien kulturen och människorna. Konstantinopel ligger under Istanbul, bara ett fåtal byggnader och ruiner återstår från den tiden. Under de dryga femhundrafemtio år som passerat sedan staden föll för osmanerna har det mesta utplånats eller ligger begravd under senare bebyggelse. Men det bysantinska riket lever ändå kvar som en lockande fantom i den efterlämnade litteraturen, konsten och arkitekturen.

Med tanke på de rafflande historierna om det bysantinska hovets intriger borde miljön lämpa sig utomordentligt väl för historiska deckare och det är rätt märkligt att bara Alan Gordon hittat dit. Eller också är det inte det, bysantinistik är ett ämne som bedrivs inom en mycket trång forskarkrets. Bysans har ansetts ointressant, en historiens återvändsgränd, av europeiska humanister. Förmodligen av följande skäl. Studier av det bysantinska riket kräver kunskaper i den tidens grekiska, eftersom det mesta av litteraturen ännu är oöversatt. Det existerar inte längre. Det har ingen plats i Europas framgångssaga, i stället utgör Bysans en påminnelse om den grekiska kulturens slutliga undergång. Dess konst och kultur har också nedvärderats, de bygger på värderingar som inte passar in i efterrenässansens paradigm.

Mot den bakgrunden är det kanske inte en tillfällighet att Gordons bok utspelar sig 1203, dvs under en tid av förfall då det bysantinska riket står på randen av den katastrof. som var första steget mot dess slutgiltiga fall 1453. Första kapitlet leder läsaren rakt in i händelsernas centrum, en korsfararflotta under fransk, tysk och venetiansk ledning hotar Konstantinopel för snöd vinnings skull. Skeppen ligger ankrade på redden utanför staden och belägringen tar sin början. Något år senare övervinner angriparna de höga stadsmurarna. staden härjas av brand och plundringar i tre dagar, något som den aldrig skulle hämta sig riktigt från efteråt, och hamnar under västeuropeisk kontroll.

Boken har både en hjälte och en hjältinna, det charmiga äkta paret Feste och Aglaia som är hovnarrar hos kejsarparet turas om att berätta historien i jagform. De är hemliga agenter som infiltrerat Konstantinopel på uppdrag av narrskrået, som utsett sig självt till övervakare av freden i Europa. Ett mystiskt dödsfall i det venetianska kvarteret leder till att Feste av en betydelsefull hovfunktionär får i uppgift att reda ut om denne blev mördad, av vem i så fall och varför. Under loppet av undersökningen gör han oväntade upptäckter, som bildar underintriger.

Valet av huvudpersonernas livsbana gör att någon domedagsstämning aldrig infinner sig trots det krigshot som de lever under. Kvicka repliker och lustigheter för handlingen framåt. Boken är skriven med lätt hand, läsaren fnissar sig igenom den. Själva staden och den bysantinska kulturen tecknas skissartat, men i huvudsak korrekt med undantag av vissa anakronismer. Men miljöbeskrivningarna känns ändå litet i tunnaste laget för att tillfredsställa bysantinofilen i mig. Flera historiska personer finns också inskrivna i berättelsen, den ena mer korrupt än den andra. Gordon erbjuder definitivt roande läsning, eftersom den inte är direkt jättespännande lockar den inte till sträckläsning, utan kan avnjutas ett kapitel i taget när tiden medger.

Den som läser romanen kan fylla ut det som saknas i miljögestaltning i boken genom att läsa vol 54 år 2000 i den akademiska skriftserien Dumbarton Oaks Papers som behandlar det urbana landskapet i Konstantinopel. DOP är en av den bysantinska konst- och arkitekturforskningens viktigaste kanaler för kunskapsförmedling och kan rekommenderas varmt. Forskningscentret med samma namn, Dumbarton Oaks, tillhör Harvard. En antologi som kompletterar det här temanumret är: Byzantine Constantinople: Monuments, Topography and Everyday Life, Ed. Nevra Necipoglu, (Brill: Leiden-Boston-Köln 2001)

Declaration of intent

Ok, jag erkänner, jag står inför en utvidgning av bloggprojektet som förhoppningsvis gör den intressantare. Hädanefter ska jag presentera de böcker och artiklar jag läser, facklitteratur och skönlitteratur i en salig blandning.

Men vänta er inte djupsinniga tankar kring Dostojevski, även om det vore roligt att läsa klassiker så blir det sällan min trötta hjärna orkar med det. Det får bli efter pensionen när tiden medger och uppmärksamheten inte är splittrad. I stället blir det mer lättsmälta saker som är antingen underhållande eller spännande, vad kommer att avslöjas efterhand. Eskapism är min modell. Trots allt läser vi ju för att uppleva mer än det enda liv vi kan leva. Det är som att turista i Fantàsien. Fiktiva eller verkliga världar, vem bryr sig? Och fiktion kan faktiskt göra fakta mer gripbara, rentav begripliga om man läser med förstånd. Ett lysande exempel är Rosens namn.

Skälen till mitt nya projekt är flera. Jag läser mycket engelsk litteratur, oftast ligger jag långt före de svenska förlagen när det gäller översättningar (inte allt, men del översätts), och andra kanske hittar läsvärda böcker bland de jag plöjt. Eftersom jag läser så pass mycket är det intressant för mig att hålla reda på vad jag läser. Att återberätta och kritiskt reflektera gör att man bearbetar det man läst bättre och minns detaljer längre. Dessutom tycker jag det är kul att skriva om mer än meningslösa reflektioner kring ett alldeles vanligt liv.

Representations

Open University i England (deras nätuniversitet) har eget förlag och i deras utgivning finns många pärlor. Merparten av de bästa böckerna i högskolepedagogik hör dit, jag har flera i bokhyllan som ska läsas efterhand, och nu har jag upptäckt serien: Culture, Media and Identities. Den volym jag läst i den är tänkt att ge mig den teoretiska underbyggnaden för det paper jag ska presentera i Melbourne i januari nästa år på CIHA. Det är den mest pedagogiskt välgenomtänkta kursbok i Visual Culture som jag överhuvudtaget stött på. Författarna har förstått vikten för läsarens förståelse av att integrera övningar och exempelanalyser som stöd för presentationen. Fantastiskt! En sådan arkitekturteoretisk bok skulle jag vilja skriva själv.

För den student som tycker att modern teori är svårt och krångligt är detta den bok som denne ska arbeta sig igenom. Den hjälper läsaren lära sig teoretiserad analys. Överhuvudtaget är den rolig att läsa för vem som helst oavsett nivå. Den som har ont om tid, men som snabbt vill skaffa sig en grundläggande inblick i de teoretiska riktningar som ligger till grund för det tankesystem som utgör basen i studier i visuell kultur är den här gefundenes fressen.

Representations utgår från: semiotik och andra lingvistiska teorier, postkolonial teori, diskursanalys, maktteori, genusteori, "third space" m.m. Läsaren får en verktygslåda med ett urval begrepp vars användning tydligt visas upp i analysexempel. För den som redan snappat upp en del av detta innebär boken en födjupning och en ingång till än mer material. En lärare kan använda boken som grund med dess övningar för att sedan gå vidare och låta studenterna analysera annan empiri med samma redskap för att slutligen tentera dem på något nytt underlag.

För den som redan kan en del, så fungerar boken fördjupande. Den är nämligen inte bara refererande, utan också delvis nyskapande. Eftersom det finns metaresonemang förstår läsaren också bättre tanken bakom sättet att använda vissa begrepp på, hur det går till och varför. Den ger idéer till egna analyser som gör att man kan tänka på ett nytt sätt kring redan välbekant empiriskt material.

De sex matnyttiga kapitlen utgår i stort från samma teoribildningar, men genom att tillämpa dem olika och på skilda material så resulterar läsningen i en mer bestående praktisk förståelse för tolkningsprocesserna. Kapitlen tar upp: franskt efterkrigsfotografi, etnografiska utställningars poetik och politik, representationen av "den andre" (dvs i det fallet svarta), maskulinitet och genus i såpoperor. Även om bokens analysmaterial kretsar kring populärkultur finns inget som egentligen hindrar att att samma redskap används för analys av äldre "high art".

Om jag fick bestämma skulle jag låta A-studenter ha seminarier och grupparbeten utifrån Anne d'Alleva, Methods and Theories of Art History som också är pedagogiskt väl genomtänkt i sitt upplägg och lagom på den nivån. Medan B-studenterna skulle få arbeta med Representations. Därmed skulle studenterna kunna förberedas för att tackla teoretikerna i original på de högre nivåerna. d'Alleva's bok tar upp grunderna med stor bredd, medan Hall's bok ger en fördjupning och därmed progression inom ett urval av de teorier som hon också presenterar. Alla studenter skulle kunna få med sig ut en grundläggande metodisk och teoretisk skolning som leder till stärkt kritiskt tänkande.

Faktum är att jag undersökt möjligheterna att få arbeta vid Open University något år, jag tror det skulle vara lärorikt. Till skillnad från andra nätuniversitet, vårt eget lapptäcke t.ex., så är det en framgångsrik distansutbildningsanstalt. Skälet är att man satsat på kvalitet och på goda lärare.

Mellanakt

Efter den studentexamen jag skrev om tidigare och innan jag avreste till Rom tillbringade jag den direkt påföljande helgen på landet vid ett kungligt lustslott. Det var tur att det blev just den lördagen-söndagen, eftersom solen sken för sista gången på länge i Sverige och jag kunde ligga och sola på en brygga. Faktum är att det blev till och med ett par dopp i Mälaren. Helt sysslolös var jag inte, med mig följde som lämplig solläsning B-uppsatser och C-uppsatser. Med tiden hann jag också rapportera in de satta betygen. Ingen kamera med så det blir inga illustrationer.

söndag, juli 29, 2007

Mer om mat

Varför jag plötsligt skriver om mat så mycket vet jag inte. Det blir bara så ibland. Antagligen för att jag hinner tänka mer på det när jag är ledig. Jag gillar att laga mat. Det är bra avkoppling och ett utmärkt sätt att skämma bort sig själv. Som doktorand lagade jag gärna indisk mat, men då behöver man mycket tid och det har jag sällan numera. Det blir också för stora portioner för en person. Det är helt OK att skämma bort sig, så länge man också skämmer bort andra när man får en möjlighet.


Men nu var det mat jag tänkte skriva om. Min förrätt idag var inte svår: färdiglagad liten snapsglasstor form med hummerpannacotta från fiskdisken på ICA. Smaskig och lagom för den som försöker gå ner i vikt utan att vilja leva bara på kruskakli. Dyr också, så man frestas inte köpa mer än en i taget. Eftersom jag är enda barn och aldrig behövt hetsäta för att hinna få i mig lika mycket som eller mer än mina syskon så kan jag få en 6 cl hummerpannacotta att räcka väldigt länge. Smaken, inte mängden är det viktiga.

Ibland köper jag mattidningar. Jag har en LagaLätt från januari som jag kladdar med i köket för närvarande. Där finns 14 dagar smallunch/middagsrecept för 1-2 personer. Varför lunchen ska vara för en och middagen för två har jag dock inte begripit, bättre med symmetri, varför ska den andra inte få äta lunch i det förmodade parförhållandet? Recepten är bra och enkla. Den biff i örtbuljong som de förmedlat har jag dock förenklat, förminskat och förändrat lätt. För en person med liten aptit visade sig även halva receptet för stort att ta till. I varje fall med tallrikar av det format jag har. Bästa sättet att gå ner i vikt är att aldrig äta större portion än tallriken medger och se till att ha små tallrikar.

Här kommer min variant som tar 10-15 min beroende på hur fort man skivar grönsaker:
Skala och skiva tunt 1 potatis (liten), en morot (liten), en halv liten purjo (ca 1 cm i diameter) och skär till 40 g broccolibuketter. Koka grönisarna 5 min i 4 dl kalvbuljong (tärning går utmärkt). Vill man ha knaprigare purjo läggs den i mot slutet. Tag en drygt hundragramsskiva lövbiff och dela upp i fyra mindre bitar under tiden. Hålsleva upp grönsakerna och lägg i en djuptallrik. Lägg i några vippor krondill i kalvbuljongen, låt den koka upp igen och lägg sedan i köttet som ska puttra någon minut tills det är genomkokt. Lyft ur köttet och lägg det ovanpå grönsaksbädden, sleva över några matskedar av buljongen men inte för mycket. Blanda en liten dressing av balsamvinäger och ca 0,5 msk olivolja som hälls över köttet, salta och peppra. Låt dig väl smaka. Kan det bli enklare? Så skämde jag bort mig idag.

Ursprungsreceptet hade dubbla mängden grönsaker, halvfryst biff som skulle skivas tunt (lät jobbigt) och timjan i stället för krondill - möjligen är den biffen mörare och kryddörten kan säkert varieras mer liksom de ingående grönsakerna.

Tips: skiva kvarbliven broccoli och koka. Den går alldeles utmärkt att användas tillsammans med rostade rotfrukter, i rotfruktsgratäng eller i grönsaksgryta. Smakar litet som vitkål.

Midsommar i den eviga staden

Den tjugonde juni gav jag mig tillsammans med tre andra till ett europeiskt möte för universitetslärare som ägde rum i Rom, hemresan ägde rum midsommardagen så det blev ingen lång vistelse. Eftersom vi flög billigt med RyanAir från Skavsta i gryningen (6:30) hade jag fått ägna ett par dagar åt att organisera övernattning åt alla i en bekants sommarstuga utanför Nynäshamn.

Själva konferensen var so-so, största behållningen för mig var sessionen om kulturarv och där den av mig mest efterlängtade talaren var den italienska arkitekten Paolo Portoghesi, som gjorde en typologisk analys av samtida italiensk kyrkoarkitektur och försökte visa hur den egentligen hängde samman med äldre former. Ni ser - evidently - PP själv här till vänster. Fotot är från Archimagazine, en italiensk e-tidskrift, och klicka på fotot så kommer du till deras hemsida. Portoghesi har varit arkitekturlärare vid det anrika universitetet La Sapienza i Rom i olika omgångar. Han hör till den handfull italienska arkitekter som är internationellt uppmärksammad och har bl.a. ritat Roms moské, se nedan.





Den som vill se den vackra interiören hittar den här: http://www.essential-architecture.com/ROME/RO-038.htm




Utöver att konferensa tog jag tillfället i akt att besöka Roms nyaste arkitektoniska (obs här alla studenter, det heter alltså inte arkitekturiska) tillskott av världsklass: Ara Pacis (1) -museet ritat av Richard Meier (2) som ligger högt i världens topptio-liga bland arkitekter. Pga politiska tvister har det tagit många år innan det museet stod färdigt. Den lokala Romstyrelse som engagerade honom ersattes av en ny mer nationalistisk och en debatt uppstod om inte en italiensk arkitekt borde har fått uppdraget i stället. Länge täcktes byggplatsen av presenningar och ingenting hände där. Till sist har man dock slutfört bygget och museet invigdes i höstas. Nedan kommer några pinfärska foton som jag tog i 21 juni 2007. Som synes är inte allt helt färdigt, en offentlig skulptur håller på att monteras vid ingångssidan därför var det svårt att ta riktigt bra exteriöra foton.

Fotot taget mot entrésidan. Klicka på bilderna för större format.






Augustus i mitten med familj och senatorer.






Den närmaste omgivningen sedd genom det stora fönstret, till höger anas det övervuxna mausoleet över Augustus där Roms alla vildkatter brukar hålla till.






Den augusteiska familjen som skiltvakter innanför entrén.








Vy över Ara Pacis i mitten och porträttbysterna till vänster. Människorna i bilden ger en uppfattning om skala och storlek. Själva altaret finns innanför den reliefprydda omgivande byggnaden. Granskar man den noga ser man att delar av den är rekonstruerad.





En avslutande exteriör.

Det föregående museet var från Mussolinis tid och ett fint exempel på fascismens byggnadskonst. Den äldre byggnaden lika väl som den nya var modernistisk, se nedan, med stora glasytor fast mindre till storleken och med ingången från andra kortsidan.






Spontant måste jag säga att den nya på något märkligt vis är som den gamla, men mer retoriskt bombastisk i sitt nyfunkisformspråk: vita väggar, ljus travertin, stora glasade ytor och ännu mer tempelartat sakral (litet grekisk så där). Eller är det jag som är elak? Mina läsare får gärna avge egna omdömen. Invändigt erbjuder den ett behagligt svalt klimat och en vilsam ljussättning vilket är karakteristiskt för Meier. Den lockar inte till högljudda samtal, alla besökare sänker automatiskt röstläget. Ljuden från den starkt trafikerade Lungotevere utanför ena fönstersidan, den mot Tibern, hörs knappt. Den fungerar definitivt bra som en stilla oas för den uttröttade turisten med värkande anklar och fötter som stapplat fram genom Roms stekheta gator. När vi var där kom andra värmeböljan med 37 grader i skuggan sista dagen så jag vet vad jag talar om. Motståndaren till Roms borgmästare hävdar att om han vinner nästa val ska den rivas och ersättas med något annat, så det kan vara bra att skynda sig dit om man ska få se den.

Eftersom jag hade sällskap av andra och dessutom en konferens att delta i, så blev det begränsat med "sighseeing". Utöver Ara Pacis lyckades jag med något jag inte tidigare klarat av: att hitta Roms bästa café som ligger vid S Eustachio inte långt från Pantheon. Efter att ha druckit deras specialespresso var det bara att instämma och att köpa med sig 1 kg kaffebönor hem att förvaras i frysen och att malas vid högtidliga tillfällen som under den gångna semestern.
  1. Ara Pacis är från år 9 e.Kr. Det latinska namnet betyder Fredsaltaret, avsett för offer till fredens gudinna. Relieferna på utsidan hyllar Augustus med hans familj och den romerska eliten på väg i offerprocession till altaret. Länken leder till museets italienska hemsida, mer lättillgänglig info kan erhållas från Wikipedia i vanlig ordning.



  2. Länken går till Meiers egen hemsida med många fina foton av hans verk

Till omelettens lov

Omelett är utmärkt mat för det lilla hushållet. Det går fort att tillreda och man kan lägga nästan vad som helst i en omelett för att göra den matigare. Bra sätt att bli av med de där plastburkarna med rester i liten mängd.

Just nu äter jag en smakrik omelett gjord på 2 ägg uppvispad med ett par matskedar panna da cucinare (italiensk matlagningsgrädde)och kryddad med Salomoia di Bolognese (italienskt grovt örtsalt) samt litet peppar. Detta hällt i stekpannan, när bottnen stelnat men överskiktet ännu är flytande har jag klippt i en halv röd chili (smala skivor med sax) och fyra sockerärtskidor i mindre bitar samt smulat över en ca 1,5 cm bred fetaostskiva. Ovanpå detta kvarbliven stekt portobellosvamp (ca 1/2) och ca 50 g kokt broccoli (också rest). EFtersom de senare var kalla satte jag tallriken en stund i mikron för att värma dem, en minut på medelstark värme räckte. Avslutningsvis har jag strött några nypor skalade hampafrön (Renée Voltaire) ovanpå. Smakrikt, nyttigt och gott!

lördag, juli 28, 2007

Google Reader

För den som vill ha koll på flera bloggar och slippa vänta medan uppladdning sker finns en annan smart lösning: skaffa Google Reader som är en sida där man lägger upp alla sina feeds. Mycket bekvämare och enklare. När Google Reader ikonen lyser vet man att någon lagt in ett eller fler nya inlägg. Vad skulle vi göra utan Google?

Det finns också en ny Toolbar på www.labpixies.com med praktiska Gadgets som direktsök i Wikipedia, anteckningslappsfunktion, att göra-lista, kaloriräknare (mkt enkel modell) osv. Bimood-inläggets figur är en s.k. moodget som kommer därifrån och som enkelt kan laddas upp i bloggen eller annorstädes.

Bloggutveckling

Trådllösa nätverk är en aning opålitliga har jag märkt. Rätt vad det är blir man utsparkad, som nyss. Nu har jag valt att lägga mig på lina ett tag, det är enklare så, innan jag tar itu med att felsöka.

Alltså, jag ville bara uppmärksamma läsekretsen på en utvidgning som inletts på denna blogg. I högermarginalen finns numera en läslogg och favoritlänklista. Det gör det lättare för mig att själv ha koll på bådadera och så blir jag påmind om att säga något om det jag för tillfället läser eller recensera nya sajter. Min lunch var för övrigt god, även om jag förstår att de två Ploppbitarna inte lät så hälsosamma som resten.

Jag tänker inte kommentera HP7 särskilt mycket för att inte spoila för den som ännu inte läst den. Det är rörande att se hur även massmedia och kritiker självmant valt att inte skriva recensioner av avslöjande art. Låt barnen få tid att upptäcka och uppleva den rasande spännande avslutningen. Själv använde jag en hel semesterdag igår till maniskt läsande, den inbjuder liksom till det. Annars blir det lätt plottrigt. Faktum är att jag tog med den i badet och jag har nog inte legat i blöt så länge på många år...

Bimood

Frön, nötter och primörer

eller som jag råkade felsäga mig en gång: frötter och nön. Jag gillar frötter och nön. Men har man många olika sorter av frötter och nön blir det lätt stökigt i köket. Nästa inköp måste bara bli lämpliga containers med lock till de jag införskaffat. I synnerhet som jag hittat ett nytt märke som har spännande litet mer exklusiv hälsomat: Renée Voltaire - uppkallat förstås efter kocken som skapat sitt eget varumärke. Och jag faller förstås för det personliga anslaget och köper, men det är extra gott och osötat, dvs inte ens aspartam. Jag kan varmt rekommendera följande produkter: Granola (grovmüsli), sesamkex, rött ris, hampafrön (ny upptäckt), pumpafrön och salig blandning m.m. Allt nyttigt och gott. Läs mer på hemsidan. För tillfället har jag slut på Raw food-kexen som är att varmt rekommendera.

Primörerna har kommit! De första färska grönsakerna är små och därmed perfekta i storlek för det lilla hushållet - vem vill ha en broccoli stor som ett barnhuvud i ett en- eller tvåpersonersboende? I min närbutik finns en särskild avdelning för lokala grönsaker, direktlevererade från Ulva. Mums.

Nu ska jag äta nyttig snabbmat till sen lunch, dvs kall lunch med ett pitabröd hastigt uppvärmt och fyllt med Mizunisallat, tärnad gurka, tonfisk (vattenkonserverad), ett par teskedar färskpressad lime, några kvistar färsk dill och en nypa hampafrön oppepå. Kan det bli enklare, godare, smalare, nyttigare och somrigare? Tilläggas bör att jag använde 95 g burk med tonfisk,inget frosseri här inte. Bloggen har ackompanjerats av Franz Ferdinand. Följs av ett par bitar Plopp till en dubbel espresso.

Städ och regn

hör ihop. Hela förmiddagen har ägnats hålslagining av utskrivna artiklar och kopierade delar av böcker som jag vill spara, tillika sortering av pappershögarna runt mitt skrivbord. De växer alltid alarmerande under terminstid när bollarna kommer snabbt. Nu har jag bara papper som jag inte vet vad jag ska göra åt och en hög räkningar att betala, däribland en bok som jag fick medan jag var i fjällen. Jag föredrar att skjuta på räkningarna tills jag nyss fått lön och Adlibris har bara 10 dagars betaltid vilket innebär påminnelse ifall man beställt i början av månaden. Nu ska jag äta lunch, betala sagda räkningar och slutföra utgrävningen av skrivbordet. Sedan ska fortsätta blogga. Mitt trådlösa funderar bra för närvarande, det är mulet ute, emellanåt faller regn - perfekt dag att curla ihop sig i TV-fåtöljen med dator i knäet omväxlande med en bok. På gjensyn!

torsdag, juli 19, 2007

Backblogging


Jag har tänkt gå igenom försommarens begivenheter vartefter genom att illustrera med foton och berätta litet kortfattat om det jag gjort som hittills inte funnit sin väg in här. Första veckan i juni började med att min äldsta Uppsalaguddotter tog studenten (jag har en guddotter som är ett år äldre i Stockholm också). Eftersom jag försummade att ta med kamera till utspringet och man helst inte ska lägga ut foton på andra människor på internet som de inte godkänt får denna dag illustreras av presentbordet. Vilket är litet synd eftersom hon vid utspringet mottogs med en trupp frack- och långklänningsklädda studentmarskalkar bärande fana och stötande i trumpet ety hennes far är nationsinspektor.

När den nybakade studentskan åkt runt under eftermiddagen på flak vidtog med tiden studentfest. Där var glädje och gamman med 80 inbjudna gäster i alla åldrar som hör till familjens vänkrets. Alla hittade andra att samtala med från de minsta parvlarna till mormor, morfar, farmor och farmors syster m.fl. sjuttiåringar. Studentskan ifråga bryr sig också själv mer om personen än åldern, så hon diskriminerar ingen av det skälet. Tvärtom tycker hon ofta som intelligenta ungdomar ofta gör att äldre är bättre - de kan mer, har större erfarenhet och därför mycket roligare att prata med.

Jag känner själv igen detta från när jag var i hennes ålder, även om det av någon mystisk anledning i mitt fall efterhand råkat bli så att merparten av mina vänner är mycket yngre än mig. Men man är inte äldre än man känner sig eller rättare sagt, oavsett ålder är varje människa sig själv. Att bli äldre har betydelse under uppväxtåren, skillnaden mellan en sjuårig Bi, en elvaårig Bi och en tjugoårig Bi var markant. Men sedan upphör uppväxandet, man utvecklar sin personlighet och det absolut enda som händer därefter är att man bara blir mer sig själv.

Det är fullt förståeligt att åldersskillnader kan uppfattas som mycket dramatiska hos den som är några och tjugo (dock långt ifrån alla, en del kloka individer dritter i åldersskillnader) eftersom man då har kvar minnet av hur mycket man förändrades under uppväxttiden både kroppsligt, mentalt och intelligensmässigt. Att de projicerar den erfarenheten på de som är äldre utan att reflektera över att de faktiskt inte är kvalitativt mer annorlunda vid 30, 40 osv än vid 20 är nog rätt naturligt. Tills man flyttar hemifrån är alla som är äldre antingen ens egna eller andras föräldrar eller mor/farföräldrar med uppfostringsroller att fylla och då kan det ta tid innan man inser att skillnaden mellan dem och en själv har mindre med ålder och mer med olika roller att göra.

Det är nog först när man a) börjar umgås över generationsgränserna i jobbsammanhang och b) har lagt tio år till bakom sig som man en vacker dag inser att ålder egentligen är en kategori utan större betydelse. FÖrhoppningsvis så klarar man också av att transponera den upptäckten och förstå att detta gäller inte bara mig, utan alla andra också, och då börjar man betrakta människor inte som vandrande födelseår utan som individer värda att upptäcka och glädjas över som medmänniskor. Tänk bara så mycket mer erfarenhet och så många mer spännande berättelser de som är äldra har att förmedla!

Skippa åldersfixering och ha kul! Strunta i de som är åldersfixerade och bara filtrerar världen genom den faktorn. Gläds åt varje födelsedag - det innebär att du har överlevt ännu ett år, för det gör inte alla.

tisdag, juli 17, 2007

I baslägret Uppsala

som en mycket god vän så fyndigt formulerat det. Jag ägnar mig flitigt åt att vara ledig och bara uträtta så många sysslor jag har lust med. Idag städade jag i badrummet där toiletrier (dubletter en del) fraktats upp från Lund. Men det behövs mer städning vilket de kommande regniga dagarna skapar tid för.
Just nu läser jag "Lost Luggage Porter" av Andrew Martin. Den utspelar sig i början av 1900-talet och är en serie om en järnvägsdetektiv. Rolig, kunnig och spännande. Det har kommit ut fyra böcker totalt av samma författare och jag har läst två tidigare.
Sedan lockade jag ett par vänner med ut att fika på Joel's i Uppsala - fantastiskt väl genomförd inredning i bästa 50-talsnostalgi. Goda varma mackor finns där också, min favorit är toast Joel's. Sedan gick vi på bio och såg Ocean's 13 som var över förväntan bra: rolig och intelligent. Den kräver uppmärksamhet och har en lågmäld, underfundig humor som man måste vara på sin vakt för att hinna med att fånga upp.
Därefter har det här hemma varit dags för Midsomer Murders på TV1 som jag följer flitigt. Förra veckan blev det inget pga friidrott, fancy! Nu ska jag strax dra mig undan och se ett avsnitt av Doctor Who som jag fått låna på DVD. Mer bloggande blir det imorgon. Jag ligger efter...

måndag, juli 02, 2007

Växlande väder

Det händer måttligt uppe i fjällen, mest händer vädret. Även om barometern står på stadigt vackert väder, så har dagen ändå präglats av mulna moln och plötsliga skyfall. Just nu ser det ut att klarna upp och det är bra, eftersom vänner till mig kommer på besök denna vecka. Egentligen hade jag tänkt lägga upp en bild, men med modem tar det så ofantligt lång tid att jag just nu utesluter det. Min lilla, men trogna läsekrets får vänta tills gästerna har åkt innan jag avslöjar mer om var jag befinner mig. Det är för övrigt midnattssolstid och det går bra att ligga och läsa mitt i natten utan någon lampa tänd. Just nu läser jag: Lindsey Davis, Saturnalia som utspelar sig i Vespasianus Rom på modellen skämtsam hårdkokt deckare.