lördag, mars 31, 2007

SAS suger

När jag reste hem förra fredagen hade jag en mardrömslik upplevelse med SAS. För en gångs skulle kom flygbussen i tid och bara det borde ha fått mig att inse att ingenting skulle bli enkelt den kvällen. Vid ankomst visade det sig att bara två automater för incheckning och bagageuppdatering fungerade. Körna framför dem var långa med andra ord Jag ställde mig sist i en av dem och började tålmodigt invänta den stund då jag kunde bli av med min resväska.

I det ögonblick som jag nådde apparaten efter 10-15 minuters köande gick ett pipande larm och en röst hördes i hela terminalen: "Vi ber om er uppmärksamhet. På grund av inträffad händelse kan det vara förenligt med fara att vistas i lokalen. Får vi ber er att utrymma omedelbart." Jag tittade sorgset på automaten samtidigt som all personal raskt började gå mot utgången. Passagerarna tittade förvirrat på varandra och följde efter.

Det blev stockning vid utgångarna som består av snurrdörrar eftersom bara ett par personer i taget av den månghundrataliga skaran kunde ta sig igenom och ut. Hade en bomb exploderat hade vi alla varit döda. Varför Luftfartsverket inte stängde av och ställde upp dörrarna så att vi bara kunde störmma igenom undrar jag fortfarande. Lika undrande står jag inför det faktum att all personal bara stack utan att ens försöka assistera resenärerna. De var först ut!

Så småningom komm jag igenom slussarna och hittade till min stora glädje arbetskamrater från Stockholm som varit på konferens i Köpenhamn där. Varför de inte flög från Sturup är oklart, jag glömde fråga. Vi stod i småregnsdugget och väntade på att få information. Ingen kom. Efter ett tag såg jag flygplatspersonal med orangea västar och walkietalkies, gick fram och frågade och fick veta att två personer tagit sig in på flygplatsen på obehörigt vis. Nu letade de efter dem. Jag fick också beskedet att 19:15 flyget skulle landa vid 20-tiden pga försening som kunde bli värre i och med att de inte skulle få landa förrän denna incident var över.

OK. Med tiden avblåstes nödläget och vi fick gå in. De tycktes inte ha fått tag i de felande två personerna som jag kommer att utöva vodoo på eftersom de startade hela kedjan av olyckor. Eftersom nya människor anlänt medan vi stått ute och väntat, och emedan mina kamrater och jag valde att stå på behörigt avstånd från byggnaden för säkerhets skull så hamnade jag förstås sist i en lång kö till en av de två fungerande automaterna!

Nu vidtog 10-15 minuters kötid igen. Väl framme visade det sig att apparaten hade slut på bagagetaggar och jag fick gå till en markvärdinna i stället. Därefter gick det smidigt ett tag, jag lämnade in mitt bagage, fingeravtrycksmaskinen accepterade "slickepott" (om nu läsaren kan barnramsan) och så tog nästa led i köandet vid.

Eftersom ingen kunnat gå in genom säkerhetskontrollen stod det ett par hundra och köade där med. Tala om en kväll i väntans tecken. Det löste sig också med tiden. Nu var klockan tjugo i åtta, dvs snart den tid då planet skulle anlända. Själv var jag urhungrig och gick till den nya tapasbaren där mina stockholmskolleger resignerat slagit sig ner för att få något i sig och muntra upp sig med en piccolo rödvin. Själv höll jag mig till vatten i och med att det var länge sedan jag ätit, tog ett par tapas som var lätta att ta med sig ifall vi plötsligt skulle till utgången för att borda.

Jag mumsade nervöst på mina tapas och råkade i den allmänna stressen bita mig i underläppen rejält. Ajjjjj! Drack mitt isvatten. Inga meddelanden från högtalarna. Ingen rörelse vid gate 3 där övriga passagerare utom vi satt och hängde. Strax efter k 20: planet landar, resenärer strömmar förbi. Vi tar våra saker och tittar runt hörnet, inget händer. Vi sätter oss igen i tapasbaren. En av kollegerna gick runt hörnet strax efter åtta för att se om planet var på ingång. Då hade ett nytt meddelande dykt upp på skärmarna, avgången var försenad till kl 21 pga att ett tekniskt fel uppstått med det vilket krävde reparationer. Jag köpte en stor stark och en bytta oliver för att ha något att roa mig med. Vi fortsatte samtala, några gick iväg för att shoppa.

Tiden gick. Klockan blev 21. Efter en liten stund började folk strömma till gaten. Vi blev glada och trodde vi skulle få lyfta, men strax började också folk strömma tillbaka från gaten, nu med små vita lappar i händerna. Det visade sig vid närmare undersökning att SAS övergått till att dela ut vouchers på 100 kr så att folk kunde ta sig något att äta. Ety det tekniska felet krävde en reservdel som fanns i Köpenhamn och som skulle flygas till Stockholm för att därefter tas ned med det plan som SKULLE avgått 20:45. Vi fick möjligheten att att boka om till dagen efter, men jag tyckte det var så dags nu. Vi skulle i stället ombokas till det planet eftersom det skulle ta tid att byta reservdel.

Jag irrade runt ett tag på taxfreee och letade sedan reda på mina kolleger som nu förflyttat sig till den andra baren för omväxlingsskull. Innan dess hade jag talat med den markvärdinna som tog hand om passagerarna i detta kaos och föreslagit att SAS bjuder på minibusstaxi för Uppsalaresenärerna pga den försenade ankomsten. Detta utlovades, hon skulle kontakta dem strax innan planet lyfte. Tiden gick, vi blev alltmer hysteriskt humoristiska. Kl blev 22, men inget nytt plan kom. Varför? Jo, det hade uppstått ett tekniskt fel på det...

Avgångstiden försköts nu till 23:15, nota bene det tar 55-60 min för plan att flyga mellan Arlanda och Sturup. Det innebär att man redan då visste på Arlanda att inget plan skulle kunna avgå från Sturup eftersom det inte avgått från Arlanda än. Vi tittade på Jordan rättsläkare, vi åt mer chips, drack mer piccolos/öl/vatten etc och hysterinivån steg. Den arma markvärdinnan föreföll vara den enda i tjänst och sprang energiskt fram och åter och försökte muntra upp folk. Under hela kvällen blev hon hela tiden desinformerad av personalen på Arlanda som uppenbarligen inte ville avslöja vidden av problemen.

Strax före kl 23 när vi började samla ihop våra saker för att, optimister som vi var, bege oss till gaten så dök markvärdinnan upp och såg sorgset på oss. Öppningsfrasen löd: "ni kommer att hata mig för det här, men Arlanda vägrar att ställa upp med taxi, de säger att ni kan ta sista flygbussen halvett". Vi suckade och muttrade, men gav oss. Det var ju inte hennes fel att kollegerna på Arlanda var idioter som inte fått lära sig den viktiga frasen: "Kunden har alltid rätt".

Vid gaten visade det sig att planet ännu inte landat. Det landade vid halvtolv, först efter det kunde vi borda för hemfärd. Planet lyfte efter midnatt - vilket innebar att när vi landade gick de sista flygbussarna till Uppsala respektive Stockholm. Blev vi upplysta om detta faktum av personalen ombord? Nej. KOntaktade SAS bussförarna och bad dem vänta in oss? Nej. Blev vi tillfrågade om vi ville boka taxi? Nej. De bokade åt sig själva och struntade blankt i om passagerarna på det fullsatta planet kunde ta sig hem eller ej. Fick vi någon som helst information om något under hela kvällen utan att själv fråga först? Nej.

Eftersom det inte brukar finnas ordinarie trafik så sent på Inrikeshallen så fanns det inte tillräckligt med bilar där, särskilt inte till Uppsala. En sur markvärd ringde så småningom taxiremoten och efter ytterligare väntan kunde jag och två andra strandsatta Uppsalaresenärer slutligen ta oss hem och bestraffades av SAS genom att tvingas betala själva för förseningen. Taxi mitt i natten är nämligen inte billigt.

Hela kvällen och nattsömnen var förstörd, jag var inte i säng förrän kl 3 på morgonkvisten vilket också förstörde lördagen för mig. SAS stal ett dygn av mig, och anser inte att de behöver ge något i gengäld! Detta måste strida mot EU-reglerna och svensk konsumentpraxis. Åtminstone borde de inse att de är rökta som transportörer hos det dryga hundratalet passagerar som drabbades den här kvällen.

Morgonen därpå kl 9:31 kom ett epostmeddelande från SAS: "Er avgång har ombokats från kl 19:15 till 20:45, meddela om det orsakar besvär". Jag hittade det när jag vaknade vid halvelva på morgonen. Tror verkligen SAS att de kan skriva om verkligheten på det här sättet? Det visade sig också att en av mina medpassagerare till Uppsala i själva verket skulle flugit med 18-planet som blivit inställt! Så här behandlar SAS trafikanter mellan huvudstaden och Sveriges tredje största stad - Aeroflot hade skött det bättre!

Markvärdinnan på Sturup ska emellertid ha en eloge, hon var enastående och borde få dubbel månadslön för sin insats den kvällen.

Markvärden på Arlanda var sur som ättika och behandlade oss som om det var vårt fel att förseningar uppstått och att han tvingades arbeta över. Det finns ingen ursäkt för sådant beteende och det är symptomatiskt att det var en man som uppförde sig sämre än sin kvinnliga kollega.

Jag förväntar mig att SAS utan att ens fråga bjuder mig på en inrikesresa som kompensation för tidsförlust, ekonomiskt avbräck och lidande. Denna historia kommer att skicka till PLUS.

Lägre adrenalinnivå

En dryg vecka senare har jag kommit till en punkt då jag kan skriva sammanhängande igen. Nu ska jag uppdatera bloggen.

torsdag, mars 22, 2007

Adrenalinberoende

You Are Running on 91% Adrenaline

Your Adrenaline Level: Very Dangerous

Life is passing you by so quickly, you hardly can notice what's going on.
You definitely need to slow down before you crash hard!

Maratonveckan snart över

Det här är absurt. Jag kan inte njuta av roliga saker när jag har så överfullt med arbete, allt får en flavour av arbete. Konstant dåligt samvete har jag också för jag borde hinna med mer, för alla väntar sig mer, vill ha mer. Det här ett yrke som fordrar eftertanke men tid för det saknas.

Nu har jag lagt fyra undervisningstillfällen bakom mig, två sammanhängande föreläsningar, en dag med efterläsning av studenternas övningsuppgifter och en potpurriomgång då jag samlat ihop olika bitar som blev över. Nöjd? Över studenternas insatser ja, över mina inte helt och hållet nej, men ibland blir det inte bra när omständigheterna är emot en - en rejäl vårförkylning bildar inte god grund för preparationer.

Min uppgift att skapa bra pedagogisk design för den studentaktiva delen blev i varje fall riktigt lyckad, bra fokus som gav lagom god ledning för deras egna samtal. Jag ser läraruppgiften mer i det ljuset - att skapa goda förutsättningar för studenterna att bygga kunskap. Men det tog lång tid att lokalisera lämpliga arkitekturfotografier på internet som gav tillräcklig näring för tanken, eftersom de sällan läggs ut pga copyrightproblematiken. Jag är inte helt nöjd med benämningen "grupparbete" för det som de ägnar sig åt, jag upplever den som en aning gymnasialt. Vad är det för fel att kalla dem egenledda seminarier? Det ger mer empowerment-känsla och är en akademisk pedagogisk term.

Dagens magisterseminarium blev mycket lyckat, bra diskussion, utmärkta idéer ventilerades, god input från alla.

Eftersom jag fått besked att jag fått ett paper antaget till internationella konsthistorikerkongressen i Melbourne i Australien ägnade jag en del av kvällen åt att söka möjliga stipendier på internet. Det kurerade euforin över det hedersamma att få mitt förslag antaget. Det visade sig att det nästan är omöjligt för den som inte är student, doktorand eller har disputerat de senaste fem åren att få reseanslag.

Vart ska vi andra ta vägen? Är det inte meningen att humanister och universitetslärare ska få ta del av forskningsfronten vid konferenser? Ska vi dömas till att behöva tugga om det vi själva lärde oss på grundutbildningen tills vi fyller 65, eftersom humaniora betraktas som kulturell glasyr av politikerna. Det tar sån tid, dagar, att lokalisera något stipendium att söka, dessutom behöver man flera möjligheter eftersom man naturligtvis inte är garanterad att få pengar. Ett halvt lektorat erbjuder inte direkt något lyxliv och definitivt räcker lönen inte till en flygresa fram och åter till Australien. Jag vill dit! Jag vill krama koalor! Jsg vill pröva scuba-diving vid ett rev! Jag vill! Jag vill! I-landsproblem?

måndag, mars 19, 2007

Undervisa, undervisa, undervisa

Förkylningen håller på att ge vika, en förundrad student påtalade att jag tycktes bli friskare inför deras ögon. När jag tänkte efter kom jag fram till att det stämde. Första föreläsningen avklarad idag, jag satt söndag kväll kl 19-22 och förberedde det sista inkl en gruppanalysuppgift om arkitekturfotografi.

Eftermiddagen ägnades åt att möte om högskolepedagogikkursen i vår som jag är en av numer fyra kursledare för. Toppade det med att avverka utskick, kopiering och annat, lika bra att stöka undan allt med en gång. Nu har jag huvudvärk - igen! Jag har en inflammation i höger käkled som kommer och går på ett irriterande vis och orsakar huvudvärk när det är som värst. Tröttsamt. Morgondagens föreläsning är recyklerad från ett tidigare sammanhang, jag hoppas att på eftermiddagen vara kvitt huvudvärken jag har nu så att jag kan koncentrera mig på att förbereda onsdagens föreläsning. Mao - sammanlagt fyra föreläsningar ska levereras. Tur att jag har rutin och bra bildmaterial.

...en till

Your Dominant Intelligence is Linguistic Intelligence

You are excellent with words and language. You explain yourself well.
An elegant speaker, you can converse well with anyone on the fly.
You are also good at remembering information and convicing someone of your point of view.
A master of creative phrasing and unique words, you enjoy expanding your vocabulary.

You would make a fantastic poet, journalist, writer, teacher, lawyer, politician, or translator.

Roliga bloggaktiviteter

Via en god vän på Live Journal har jag hittat en sajt för fun blogthings, dvs korta quizzes som leder fram till karakteristiker av en. Som denna: följer du ditt hjärta eller din hjärna:

You Follow Your Head

You're rational, collected, and logical.
Generally, it takes you quite a while to fall in love.
In fact, you've even been accused of being very picky.
While you're cool, you're not ice cold.
You just know what you want, and don't mind waiting to get it.

söndag, mars 18, 2007

Misstänkta aktiviteter

Till saken hör att jag under det senaste året haft för vana att inhandla färdig mat på Goooh på flygplatsen. Vad kan vara godare än Operakällarens egen mat? Det har inte varit några svårigheter att få igenom dem i säkerhetskontrollen förut, men den här gången spände säkerhetsvakterna ögonen i mina fyra middagar och ifrågasatte dem.

Ohh, fasa! Tänk vilka "dastardly deeds", vilket kaos vi passagerare kan åstadkomma med dessa riskabla maträtter! Vilken fara kan inte kalv i dillsås och Tiramisu utgöra för medresenärerna? Efter viss utfrågning då jag påpekade att jag alltid fått ta med mig maten förut, att jag frågat om det går bra och fått klartecken, släppte de misstänksamma vakterna mig igenom anmodande mig att i framtiden packa ner portionerna i resväskan. Men jag blev inte av med dem och det är huvudsaken.

... och en disputation

I fredags disputerade min uppsaliensiska doktorand med stor framgång på en mycket bra avhandling. Det var en underbar om än jäktig dag för en råförkyld handledare. Disputationen ägde rum i Gustavianum minor som var fullsatt. Det satt personer till och med i fönstersmygarna. Jag fotograferade intensivt inledningsvis och lyssnade sedan spänt.

En disputation är en examination och fyra personer har inflytande över utgången: en opponent och normalt tre betygsnämndsledamöter. Den förre gör en kritisk läsning av avhandlingen och grillar doktoranden vid disputationen, de senare lyssnar och bedömer dels avhandlingen som sådan, men också doktorandens sätt att försvara den.
Diskussionen var bra, utmärkta frågor från opponent av ett slag som gav åhörarna mycket också om de inte hunnit läsa boken. Hela den akten tog drygt 2,5 timma.

Efter disputationen ägde betygsnämndssammanträdet rum. Det tog ytterligare en timma, men eftersom avhandlingen var så bra tog överläggningen rätt kort tid. Behöver jag lägga till att den blev enhälligt godkänd? Som handledare sitter man med vid det samtalet och det är ett utmärkt utvärderingstillfälle också för den funktionären. Uppgiften är att svara på eventuella frågor. Efteråt fick jag det ärofulla uppdraget att meddela doktoranden och hans sällskap att han var godkänd samt ta med honom för att träffa betygsnämnden.

När det var avklarat ilade jag tillsammans med professorn till institutionen där vi slutförde en bildproduktion som skulle visas som en specialgåva till den nyblivne doktorn på kvällen: en musikalisk kompott som i stumfilmsinspirerat format skildrade hans väg in, genom och ut från forskarutbildningen. Det blev riktigt lyckat.

För den stackars doktoranden är dagen inte slut efter disputationen, då ska festen på kvällen förberedas dit kolleger, vänner och släkt är inbjudna. Den ägde rum i Orangeriet och eftersom det denna gång inte var minus 10 grader var det riktigt uthärdligt i byggnaden. Det var en mycket trevlig kväll det med, jag var placerad mellan min fd doktorand och hans opponent.

Både jag och hans andra handledare fick present av disputanden, hon en bok och jag ett par örhängen som alluderar på mitt namn: ett par gyllene bin från Palazzo Barberini i Rom. Urfina! Jag kanske borde tagit med mig dem, men eftersom jag var rädd att tappa dem efter vägen ner till Skåne fick de ligga kvar hemma och vänta på mig.

Nu stundar en intensiv undervisningsvecka i Lund.

Oväntat besök

fick jag i veckan som gick, när Catharina plötsligt hörde av sig och hade blivit kallad till arbetsintervjuer tors-fre i mina uppsaliensiska trakter.

"Får jag övernatta hos dig?" kom den oväntade frågan.
För min del ser jag det som ett storartat tecken på förtroende om en student alls vågar ställa den .

Svaret var lätt:
"Självklart!"

Det var uteslutande trevligt. Själv var jag tämligen upptagen, men vi hann med att äta lunch och diskutera hennes framtidsplaner och uppsats, liksom att äta middag under torsdagen. Kvällen avslutades med att vi såg ett CSI avsnitt på hennes dator. Fredag var intecknad från tidigt för min del, men mer om det i nästa inlägg (cliffhanger).

Jag kan bara beklaga att jag än så länge endast kan erbjuda ett golv som underlag och inte eget rum för gäster, men så snart min lägenhet är byggd och jag är inflyttad blir det enklare att husera folk.

onsdag, mars 14, 2007

Snuva

står på dagordningen, tänk om det hade väntat tills om ca 10 dagar. Då hade jag till och med kunnat vara sjuk ett par dagar och bara läst roliga saker. Men nu har jag inte tid att slappa. Föreläsningsskapandet rör sig långsamt framåt. Två klara, en kvar. Har tvingats hoppa av ytterligare ett möte imorgon, eftersom jag helst inte vill föra vårkylningen vidare till intet ont anande kolleger.

Fast litet uppmuntran behövs för en stackars sjukling, så min bästa väninna tog lojalt med mig på bio ikväll för att se Pans Labyrint som vi kommit överens om trots smittorisken. Fast hon nös fler gånger än jag, som bara nös en gång. Om hon blir förkyld nu när hon ska till Istanbul en vecka kommer jag dock att få dåligt samvete.

Pans Labyrint får 4 stolar av mig, sorglig, vacker och läbbig på samma gång. Faunen var otäck, älvorna unheimlich, men allra läskigast var kaptenen i Francos armé - vid sidan av honom föreföll underjordens sagoväsen som charmtroll. Det var få på bion och de satt bakom oss, så jag har nog inte utsatt allmänheten för någon större epidemisk fara.

tisdag, mars 13, 2007

Bostadsköp

I söndags kom nästa deadline. Jag har blivit vuxen. Jag har tecknat reservationsavtal på en ny lägenhet i ett område som byggs en bit bortanför där jag nu bor. Det kallas Fyrisäng med utsikt mot ån åt ena hållet (sovrums/vardagsrums/balkongsidan) och åt gamla lärarinneseminariet med dess vackra park åt det andra.´87 kvadratmeter!! Aldrig mer behöver jag bo i en skokartong vilket min nuvarande lägenhet känts som i alldeles för många år (den är på ca 48 kvadratmeter). Men först när man definitivt vet var man ska vara bosatt är det en investering som man kan göra, fast tjänst är förstås också ett måste.

Jag som aldrig annars har tur i lotteri fick välja först av alla de 77 som lämnat in förhandsanmälan. Så nu kommer B02:01 att bli min i sinom tid. Inflyttningsklart är huset årsskiftet 08/09 och jag får välja färger, kakel, badkar och annat roligt själv. Vid behov kan extraväggar sättas upp har Skanska informerat, jag får bestämma. Otroligt men sant!

FotoTagger

Har laddat ner ett nytt roligt program: foto tagger (gratis!) där man kan skriva in text i bilderna. Kan vara behändigt ibland. Hittade det när jag undersökte om det fanns någon uppdatering av två andra favoriter Cogitum Co-citer och Image Co-Tracker som gör det enklare att kopiera text och bild från internet och att hålla reda på varifrån man tagit något. Båda rekommenderas varmt, ingetdera kostar något.

Förkyld

I måndags vaknade jag med halsont, förkyld. Det har jag varken tid att vara eller lust att vara, men det är väl bara att finna sig i det. Med Lemsip Flu and Cold direktimporterat från England ska jag nog klara av vardagen ändå. Ägnar mån-ons åt att förbereda föreläsningar till nästa vecka. Avbokade ett sammanträde imorgon pga förkylningen. Det går långsammare att få ihop PP:sar och bilder med vadd i huvudet.

Och en till...

Visserligen var det i lördags min senaste deadline var - föredrag på Carl Johans Förbundet dit jag också kallats som ledamot. Medelåldern var väldigt hög. Men det kan ju vara kul att känna sig som 20 ibland också, alla åldringarna frågade vänligt om jag disputerat ännu... Belöningen var en god trerättersmiddag med flytande tillbehör. Min bästa väninna offrade sig och gick dit för min skull, var det inte rart?

onsdag, mars 07, 2007

Allé hopp!

Som de brukar säga på cirkus. Första dödlinjen av de jag räknade upp sist passerade igår och jag blev klar i tid. Slutseminariet är hållet, jag har plöjt 344 avhandlingssidor, kommenterat deras nackdelar och fördelar konstruktivt på ett pedagogiskt klart och tydligt sätt. Jag är nöjd, författaren var också nöjd. Det avslutades med postseminarium efteråt, så idag har jag huvudvärk av annat skäl än igår. Det bästa med högre seminarier inom universitetet är att de traditionsenligt följs av social samvaro, då man kan slicka såren tillsammans när dammet lagt sig. Det där var en fin metaforblandning.

Idag jag ägnat mig åt irriterade utbrott på förmiddagen. Förra sommaren köpte jag en produkt, betalade fakturan i rättan tid, men tyvärr har inte företaget bokfört min inbetalning. Igår kom inkassokrav. Så det var bara att sätta sig ner och reda ut detta med inkassoföretaget och med försäljande företaget. Strax ska jag ut och äta lunch, sedan ska jag rätta tentor. De tar aldrig slut. Det finns ett särskilt ymnighetshorn ut vilken tentor väller ur. Men eftersom jag numera låter studenterna själva exemplifiera på grundnivå, så blir det tillräcklig variation så att jag inte blir uttråkad. PÅ högre nivå är variation inbyggd.

söndag, mars 04, 2007

Om min blogg alls mer blir läst...

beror det på sällsynthetsaspekten, med tanke på hur sällan jag klarat av att skriva något alls den senaste tiden. Förra rubrike är fortfarande förklaringen. Det är med tiden som med ett glas, gränsen mellan överfullt och fullt är hårfin men exakt. Ena minuten ryms allt utan problem, nästa väller det över kanterna. Som min väninnan brukar säga: Bi har antingen mer eller mycket mer att göra. Men det ska nog gå bra den här vårterminen också.

Nu när jag landat mitt Uppsalalektorat betyder det att jag inte längre behöver säga ja till allt som kan vara meriterande. Kursändring är på gång till hösten, jag ska hedra mina nuvarande åtaganden och sedan, metaforiskt sagt, stillsamt hoppa ut genom flygplansdörren, dra i snöret för att fälla ut fallskärmen och sakta singla ner till en stabil tillvaro.

Hädanefter ska jag fokusera mer på vad jag tycker är kul och givande och mindre på vad som kan anses vara en akademisk förtjänst. I synnerhet som de ämabla sakkunniga till den professur jag sökt vänligen förklarat mig a) minst docentkompetens (1 pers) och b) som mest professorskompetent. Vad mer kan jag begäran? Vad mer behöver jag? Så nu ska jag ta mig samman och i mars skriva en ansökan om docentur och lämna in den. Med TRE ytterst välrenommerade personer som alla förklarar mig synnerligen kompetent som sagt borde det gå snabbt att ordna den saken. Om jag bryr mig om att ansökan om att bli befordrad till professor vet jag inte, löneökningen är inte så stor och arbetsvillkoren exakt desamma som för lektor. Bleve det mer som för lärostolsprofessurer kunde det vara mödan värt.

Men, som sagt, för tillfället befinner jag mig i en situation vad deadlines angår som mest påminner om en häcklöpning. Först var det konferens i början av februari (1-2), sedan var det arbeta i Lund, sedan var det förbereda arbetsplatsseminarium (23 febr), därefter arbeta i Lund, åter hem för att förbereda slutseminarieopponentskap som ska ske 6 mars följt av offentlig föreläsning 10 mars, ett sammanträde i Stockholm 14 mars och en disputation (min doktorand) 16 mars, som avrundas med en föreläsningsvecka i Lund 19-13 mars på en helt nu kurs i delvis helt nytt ämne (ja, fortfarande inom konstvetenskap och arkitektur förstås, men nu handlar det om visual culture). Sedan kan jag dra efter andan, då arbetar jag "bara" heltid i april-maj.

Litet paradoxalt är det, rimligen borde det vara så att jag skulle skriva flitigt när det händer mycket i mitt liv att berätta om men det förutsätter pauser som är nog långa mellan aktiviteterna. Inte att de brassar förbi som lerduvor ur en lerduvekanon.