torsdag, november 30, 2006

ET wants to go home

Imorse fick jag veta att jag rangordnats som etta på det lektorat som jag sökt i Uppsala. Nu återstår rekryteringsnämndens beslut 4 december. Lektorstillsättningar påminner svagt om Idol till strukturen eller möjligen hundutställningar, man väljer ut en tättrupp som får framträda speciellt - Best in Show-kokarden hägrar. För den som inte vet hur det hela går till så finns de två sakkunniga som har till uppgift att läsa allt vetenskapligt de sökande skrivit, bedöma deras pedagogiska och administrativa kvalitéer. De skriver ett utlåtande där de sammanfattar allas meriter och jämför dem för att slutligen rangordna. Tidigare utan provföreläsning och intervju, numera med, och då sker rangordningen efter det.

Men det stannar inte där. Sedan ska en rekryteringsnämnd granska utlåtandena och även kasta ett getöga på insända handlingar samt åhöra provföreläsning och utföra intervjun. De behöver inte ta hänsyn till de sakkunnigas rangordning, de kan välja vem som helst av de tre-fyra i tättruppen. Om de gör det brukar stort rouhaha utbryta med överklaganden. Till sist om ekonomin är skral som nu finns alltid en viss risk att tjänsten trots allt inte besätts eller att beslutet bordläggs till någon gång i framtiden när ekonomin ser ljusare ut. Spänningen är med andra ord inte slut än. Så det är bara att inte ta något för givet utan sträva vidare. Det ska jag göra nu genom att förbereda morgondagens föreläsning.

Fåfängans pris

Idag stukade jag foten. Det är mitt eget fel som köpt stövletter med hög klack. Jag hade varit och köpt sushi. Skosulorna blev väl litet fuktiga och halkiga efter att ha trampat stadens gator, och när jag klev in i köket trampade jag litet snett på högra klacken. Det räckte, foten vek sig som en fällkniv. Det gjorde inte så ont till en början, men nu på kvällen är det värre.

Tur att Voltarensalva är receptfritt numera. Frågan är bara hur jag ska kunna sova i natt. Det blir väl att ligga på rygg med benen rakt utsträckta för så fort jag rör vid något med fotknölen gör det infernaliskt ont. Mest bekymmersamt är det med morgondagens föreläsning, men det är bara att bita ihop tänderna. I värsta fall får jag ringa efter taxi om jag inte kan gå sträckan - det är trots allt en halvtimmas promenadtid i rask takt ner till institutionen.

Ms Bean malör

Igår fastnade min tjänsterumsnyckel i vår tjänstetoaletts lås!!! Jag satte in nyckeln i låset, vred om och där satt den! Jag kände mig som en lurk till riddare som med våld försökte bända loss svärdet i stenen utan att vara värdig. En av mina studenter försökte hjälpa mig, vi knixade med det invändiga vredet, vi ryckte, drog, lirkade, ja allt. Till sist var det bara att lämna den sittandes där eftersom klockan var över fem och vaktmästaren gått hem för dagen. Till all lycka hittade jag en kollega som kunde låna mig sin nyckel att låsa min tjänsterumsdörr med.

Städerskan lär ha blivit mycket irriterad över att nyckeln blockerade dörren, men lyckades efter ännu mer lirkande faktiskt få loss den. Jag fick tillbaks den imorse. Nyckeldilemmat hindrande mig dock inte från att ha kul på kvällen, jag lät mig lätt övertalas att följa med mina magisterstudenter på thairestaurang för att äta middag. My social diary är inte direkt överfull när jag är i södra landamären.

onsdag, november 29, 2006

Kroniskt tillstånd?

En slutkommentar över mitt vojande den senaste tiden. En av mina väninnor sa lakoniskt en gång om min arbetssituation: Så länge jag känt Bi har hon antingen haft mer eller ännu mer...

Men jag driver fortfarande myten om att nästa månad blir lugnare för att inte helt tappa sugen. Det finns undersökningar som visar att det har en välgörande effekt på den reella stressen. Så det så.

tisdag, november 28, 2006

Tid att pusta

Tillbaka i mitt andra liv tio dagar framåt, börjar så smått erinra mig vad jag inte hann med att uträtta sist. Det kräver gott minne att hålla bollar på tre ställen vid liv. Stressen från ansökningsarbetet har lagt sig. Det hör till de outtalade sorteringsmekanismerna inom den akademiska världen att det saknas möjligheter att lära sig hur ansökningar ska göras. Det är en PBL tenta med "an illstructured problem" som det heter.

Igårkväll höll jag min sista kurskväll i Uppsala. Det var litet trist att skiljas från kursdeltagarna, en liten men mycket intresserad grupp på nio personer som med stort engagemang deltagit, läst flitigt alla böcker - en del såg riktigt sönderlästa ut. Examinationen har varit kontinuerlig, undervisningen har mest bestått av samtal, besvarande av frågor och av korta miniföreläsningar emellanåt.

Ämnet har varit nedslag i kyrkoarkitekturens historia utifrån olika perspektiv. Sista gången hade jag förmånen att kunna erbjuda en gäst som är expert på svenska kyrkans liturgiska perspektiv, ärkebiskop emeritus Gunnar Weman som disputerade förra året. Jättetrevlig och vem kan ämnet bättre? Det är dessutom oerhört skönt att dela lärarskapet med någon mer, det blir bättre dynamik i seminariediskussionen. Men jag är trött, det har varit litet för mycket denna termin. Men det är min enda chans att få undervisa i sådant jag är intresserad av och har forskat kring.

Jag flög ner nu på förmiddagen, läste mina kandidatstudenters uppsatsutkast och hade grupphandledning hela eftermiddagen. Det var hemskt kul att träffa gruppen igen. Att få följa tankearbetet och författandet är spännande och givande. Imorgon är det dags för magisterstudenterna.

måndag, november 27, 2006

Med ögona i kors

Jag vill sova, jag vill vara ledig - nån gång!!!! Nu har jag ägnat tre dagar med benäget föräldrabistånd åt att få ihop allt som krävs för en lektorsansökan - någon måste stapla specimina, fotokopiera intyg osv. Det är inte litet det. Man ska förklara sin vetenskapliga profil, man ska tala om vad man vill forska om i framtiden, man ska göra en pedagogisk reflektion som bör bygga på lärandeteori, man ska kopiera och ta fram minst 3 exemplar av det mesta man publicerat, därtill 2 exemplar av det man skrivit men inte publicerat, man ska göra en fullständig publikationsförteckning, man ska göra en särskild lista över åberopade skrifter och man ska ställa samman en meritförteckning.

Det är den sista som nästan brukar sänka mig, eftersom kraven på hur den ska vara uppställd är helt olika vid samtliga högre lärosäten. Alltså ska den byggas om från grunden varje gång! De gör det med flit! Annars tycker jag nog att det borde finnas en rimlig statistisk chans att några liknar varandra eftersom det som efterlyses i form av innehåll trots allt är detsamma. Men där lyckas de att ha olika rubriker för samma sak och olika ordningsföljder dememellan. Konsekvent. Det är en närmast masochistisk sysselsättning att ägna en hel helg åt om inte tre år i Rom med 40% forskning hägrade i fjärran.

Jag fick en idé i varje fall när jag sysslade med detta om hur problemet kan lösas till båtnad för alla. Varför inte skapa en portal av samma slag som forskningsstiftelserna har med ett gemensamt internetbaserat formulär där den sökanden knappar in sina meriter och levererar elektroniskt. Man skulle till och med kunna göra som på den gamla goda tiden när det bara var tillåtet att städsla tjänstefolk vissa tider på året och utlysa tjänster bara vissa perioder.

Sedan kunde man ha samma sakkunniga som roterade terminsvis på alla tjänster i samma ämne i stället för att ha en ny uppsättning folk för varje utlysning som alla ska läsa och bedöma samma skrifter. Det är ju vanligen så att sökfältet består av samma personer och ser ungefär likadant ut för varje utlyst lektorat med den skillnaden att av de 16-20 sökanden faller någon varje gång bort som får ett jobb. I min modell kunde de sökanden bara ange prioriteringsordningen för de sökta tjänsterna och sedan kan de sakkunniga rangordna, jämföra med priolistan och därefter fördela de för tillfället lediga tjänsterna mellan de högst placerade så att folk blir någorlunda nöjda. Ungefär samma system som när man söker kurser. Man skulle till och med kunna ha en fast ansökan liggande där och bara gå in och komplettera sina meriter vartefter. Sedan när det dyker upp tjänster skulle den kunna laddas ner för bedömning. Även vikariat skulle kunna tillsättas med samma underlag.

Men dessvärre är det nog bara jag som är intelligent och pragmatisk nog att förorda ett sådant enkelt förfaringssätt. Tänk att 30 maj logga in på www.sokauniversitetslararjobb.nu och stöka undan allt i ett svep. I stället för att behöva ha 10 x 3 paket med skrifter ute i cirkulation skulle det räcka med ett. (Ingen idé att klicka på "länken" ovan - den existerar bara i min fantasi, men o vad tilltalande den ser ut!)

lördag, november 25, 2006

Vad har jag egentligen uträttat?

Den frågan ställer möjligen de få läsare denna tämligen tråkiga blogg har sedan jag senast plitade i den. Jag har haft inte bara en strukturångestdag utan två! Jag är strukturfreak, och jag undrar om det inte är matematikern som sticker upp sitt dinosauriehuvud ur mitt limbiska system tvingande mig att skapa den mest slimmade och välkomponerande texten. Mitt teoriavsnitt börjar nu se ut som en tjusig ekvation med alla bitar på plats och jag känner mig lika stolt som Einstein. Om någon annan begriper vad jag ser vet jag inte, men när jag skrivit klart gör de förhoppningsvis det. Men det hann jag inte med denna gång. Strukturångesten tvingade mig att ägna mig åt min epost tisdag-onsdag medan bakhuvudet arbetade. Torsdag tog jag dator och arbetsmaterial med till min arbetsplats i Stockholm för att fly epost, blogg, telefon, mobil, post, ja alla distraktioner som livet bereder en när man kämpar mot sin strukturångest. Sedan skrev jag systematiskt och koncentrerat i flera timmar. Klockan halvfyra var jag färdig, efter att ha filat sedan tio på två sidor, deletat, lagt till, skrivit om, flyttat.

Då gav jag mig av till Kulturhusets utställning Uppenbar(a)t - Bilder av Jesus. Hmm. nu råkade jag komma åt nån knapp så att allt jag nyss skrev blev raderat. Skam den som ger sig. På kvällen skulle jag delta i en paneldebatt tillsammans med några andra. Jag blev inbjuden i min dubbla kapacitet av katolik och konsthistoriker. Den ortodoxe prästen hade hoppat av, övriga kom: Hanna Stenström, en kvinnlig teolog och präst i Svenska kyrkan och den muslimske poeten och redaktören Muhammad Omar. Hanna känner jag sedan jag var doktorand. Muhammad var en trevlig ny bekantskap, klyftig och vältalig. Själv hade jag begynnande migrän, så jag gjorde mindre väsen av mig än jag annars gjort. Så mycket till debatt blev det inte. Vi var eniga om att Kulturhuset får ställa ut vad de vill och att bilderna inte upprörde någon av oss, uppvuxna som vi är i det svenska samhället med dess öppna tradition.

Utställningen hade genomgått viss censur. De mest chockerande bilderna hade uteslutits, vilket måste känts surt för curatorn. Men de var av boken att döma bra få. Merparten av verken, för det var konstfoto det mesta, ägnade sig åt att föra dialog med konsthistorien genom att bygga på konventionella, kända målningar som Lionardos nattvarden - gäsp! Sådana kan vara kul, men de här är så pass nötta och använda att de inte blir roligare bara för att de används ännu några gånger. Just den fanns i flera versioner, allt från det välkända fotot med ynglingarna med Downs syndrom (som dock definitivt har en poäng) till Andres Serranos fotopolyptyk av vattendränkt gipsmodell av densamma. Ja, och så den med Sopranos förstås. Very funny, haha, är vad jag säger om den sista. Just den har man valt att ha på baneret utanför Kulturhuset. Varför frågar jag mig?

Men Serranos nattvard gillar jag, inte för motivets skull utan snarare trots det. Den är fyndig och den är visuellt spännande med vattenbubblorna som verkar krypa runt den mörka figurgruppen. Det fanns några fler, tre stycken som fångade mig pga sin känslomässiga närvaro: en kvinna med ett barn i sin famn i ett palestinskt flyktingläger och en ung latinamerikansk pojke. De tar jag med mig i min inre reflektion. Egentligen finner jag faktiskt Dan Wolgers undrande, underfundiga dialoger med Bibeln, evangelierna, Jesus och Gud betydligt mer intressanta att meditera över. Som "Änkans skärv", en tenntallrik med en rundel utskuren ur den.

Efter det åt jag middag med en väninna som var med som "moraliskt" stöd under debatten och övernattade i hennes lägenhet i Gamla Stan i Stockholm. Fredag bröt migränen ut på allvar och sedan var jag sänkt. Lördag har jag ägnat åt att arbeta med min ansökan till Romlektoratet som jag måste skicka senast måndag. Hoppas beslut kommer om Uppsala snart! Det har utlysts tre halva, nya lektorat i Stockholm - 2 på KTH och 1 vid SU - som jag måste söka om jag inte får det på hemmaplan. Sedan kom en extra FORMAS-utlysning, den ansökan måste vara inne 11 december, SU-lektoratet ska vara inne senast 16 december, de vid KTH i januari tack och lov! Sysselsättningsbrist råder inte på min horisont. Tisdag kommande vecka flyger jag ner till Lund igen. Då blir det säkert mer bloggande. Jag har inte så mycket annat att roa mig med om kvällarna.

Jag och andras dagböcker

Möjligen skulle jag hinna skriva mer i min egen blogg om jag ägnade mindre tid åt andras bloggar? Men det är ju så roooooligt att läsa dem! Allas personligheter läcker ut över sidorna som purpurfärgat bläck. Vars och ens blogg säger inte bara genom det som står utan också hur det står så mycket mer om individen har jag kommit fram till.

Jag och dagböcker

När jag var liten fick jag varje år en ny dagbok i julklapp av en av mina fastrar några år i rad. Förloppet var detsamma varje gång. Jag skrev varje dag en vecka, sedan glesnade det ut, blev allt kortare och så tog det slut. För några år sedan hittade jag dessa dagböcker med sina ointetsägande anmärkningar om vädret, dagens middag och annat tråkigt. Låt mig uttrycka det så här, andras dagböcker må vara deras bästa vänner som de anförtror allt. Inte mina. De hatade mig förmodligen där de låg bortglömda i en låda. Nu märker jag samma trend med bloggen, ska bli intressant att se om jag kan bryta min barndomsovana. Blogg är ju roligare. Men även om jag skriver mer har de samma karaktär, inte är det direkt rakt ur hjärtat det som kommer in i den. Så har jag alltid varit en hit-men-inte-längre-personlighet, fast litet mindre numera. Riktigt utlämnande blir jag nog aldrig. Jag är privat bara, så enkelt är det, öppen, men privat.

måndag, november 20, 2006

Det är måååndag kväll

Och den har varit en förvirrad och något improduktiv dag. Försov mig imorse rejält, talade i telefon en längre stund förmiddags med min bästa väninna - tänk vad länge vi kvinnor behöver samtala med varandra för att bestämma lunchtid? Men så har hon varit bortrest till Istanbul två veckor, jojomen, och då får vi båda talabstinens.

Sedan uppstod problem med en hemsida som min mamma ansvarar för. Den har förvunnit trots att räkningen är betald till webbhotellet. Man kan ju inte neka sin mamma support eller hur? Efter ett låångt samtal visade det sig att domännamnet kapats av ett Hong Kong-företag som snabbt köpt det när det dröjde någon mikrostund för länge innan betalningen för det kom in. Det piratföretag av det slaget gör är att de köper upp existerande domännamn för att sedan sälja dem väldigt dyrt till den egentliga ägaren. På stående fot beslutade vi att helt sonika strunta i det domänbamnet - låååång näsa - och skaffa ett nytt. Haha!

Nästa kris stod en av mina doktorander för (känns lyxigt att ha flera när de nu blir allt färre inom humaniora). Jag ska orda mer om det, men vi hade ett givande och trevligt lååångt telefonsamtal och problemet löste jag. Ja, så var det lunchdags och min väninna ringde på dörren. Vi gick till Kungsgrillen här i Uppsala. Det är ett fantastiskt hak som funnits på samma plats, med samma neonskylt sedan 1930-talet nån gång. Det känns faktiskt som om det alltid funnits och kommer att finnas om än Karlstad står under vatten i framtiden. Där åt vi deras specialitet - två ägg! Ja, till dessa två ägg hör förstås ett par potatisar, strimlad skinka, inlagd gurka, riven morot, isbergssallad och majonnäsdressing. Jag kan ha glömt något. Mums. Låter äckligt, men är outgrundligt gott.

Eftermiddagen var min. Postade ett intyg. Hämtade ut ett bokpaket från videobutiken som numera är vårt postkontor. Känns fortfarande konstigt. Försökte vittja lån på UB, men de krävda böckerna var envist oåterlämnade. En av dem hade varit "under transport" sedan i maj enligt databasen. Det tyckte bibliotekarien var märligt. Så ock jag. Han skulle undersöka det hela. Får vänta tills på fredag eller så. Resten av tiden har jag ägnat åt mitt abstract för Melbourne, även kvällen, det tar tid att tänka och att få ihop något som förhoppningsvis låter spännande nog. CV skulle de också ha. Nu är det bara att vänta och se om jag får krama koalor i januari 2008.

söndag, november 19, 2006

Bror Hjorth är alltid het

Även om det kändes hemskt stressigt tidigare i år att ha tre konferenser i mars, juli och september med tre helt olika papers så är jag nu glad över det. Sparar mycket tid och dessutom kan jag använda mig av nya konferenser som språngbräda för fortsatt utveckling av dem tills dess de omvandlats till uppsatser. Nya synvinklar lär säkert komma av det också. Det blir vid närmare eftertanke Bror Hjorths altartavla, framställningsprocessen och receptionen av densamma som blir mitt förslag till bidrag vid CIHA i Melbourne.

LUVIT är fortfarande offline

Det känns hemskt improduktivt. Idag är det söndag.

Nu ska jag försöka se vilket av mina tre färdiga konferensabstracts på engelska som passar in på CIHA-kongressens teman.

lördag, november 18, 2006

Vid närmare eftertanke...

Det kanske inte är normalt att en lördagkväll vilja se sina uppsatsskrivande studenters veckorapporter? Förmodligen inte. I shall immediately go and get myself a life! Eller åtminstone gräva fram en deckare att läsa. Alternativt ta itu med att skriva abstract för konferens i Melbourne. Tänk så mycket roligar saker det finns att göra.

Se nu tittar lilla Bisan in igen!

Nu har jag varit försvunnen från blogg, epost och internet i två hela dagar! Det beror uteslutande på den intensiva ämneskonferens jag varit med om. Igår var det kvällsmingel direkt efter mötesdagens avslut, så det fanns ingen tid att gå hem och nervöst sparka igång eposten. Att träffa kolleger från hela landet var uppiggande, kvällsminglet skojigt och det tog slut först vid halvett.

Tre trevliga studentfuktionärer som hjälpt med praktiska bestyr deltog och de talade jag med flitigt under kvällen. Detta inte sagt för att ställa in mig hos studenter i gemen, utan därför att de hade så intressanta saker att berätta. I Uppsala har det startats en konstvetenskaplig studentförening, Salongen, där det ska anordnas exkursioner och yrkesförberedande aktiviteter. Lysande idé! Vill bara nämna detta. De vill hemskt gärna ha kontakt med andra motsvarigheter i andra delar av landet, eller utanför.

Nu när jag är inom hemmets fem väggar föll min tanke förstås på mina studenter och jag tog raskt itu med att försöka logga in på våra kurswebbar. Men tji att det gick! LUVIT är guasto ikväll, springer inte alls (för att citera Ronja Rövardotter.) Så här sitter jag nu neurotiskt tuggande på naglarna, ohyggligt nyfiken på veckorapporterna som lades in under gårdagen och kommer inte åt dem! Buuuhuuuuu! Det är så spännande att följa processen.

torsdag, november 16, 2006

Returresa

Nu har jag visat upp mig. Haft ett trevligt och allmänbildande samtal till lunchen då jag fick tips om en artikel som kan vara av intresse för mig i ett tidigare nummer av Bulletinen. Sedan har jag läst litet och tänkt litet samt blivit upplyst av personalchefen att forskning visar att distansarbetare lider av att inte bli sedda. Hon tenderar att glömma bort att jag har arbetskamrater vart jag än är. Det är nog få distansarbetare som har ett så socialt rikt arbetsliv som jag.

Vid 15-tiden blev jag rastlös och bestämde mig för att återvända till Uppsala. Jag vill ikväll dels hinna med att läsa om "Fusk och plagiat" samt göra min bloggandel kring det på den kursen. Sedan vill jag ta itu med att komplettera min text med schema theory-resonemang och föra en diskussion om hur komplext mänskligt beteende är, hur viktiga våra inre schemas är för vårt beteende och hur svårt det kan vara att ända på dem. Den får ingå i teoribiten tills vidare, som jag också vill börja bryta sönder nu och börja sprida ut respektive korta ner. Jag skulle helst vilja komplettera med hänvisningar till Norbert Elias lilla, men utmärkta sociologiska studie av det franska hovlivet.

Att provföreläsa

Är en konstig sak. Förr var det bara professorer som gjorde det, eller rättare sagt aspirerande sådana. Numera gör också tilltänkta lektorer det. Vi var fyra stycken som skulle framträda. Uppgiften var att kring ett valfritt ämne utforma 30 minuters provföreläsning riktad till A/B-studenter i konstvetenskap. Jahapp. Evenemanget skulle äga rum i Nya konsistorierummet i Uppsala universitetshus. Utöver rekryteringsnämnden var lärare och studerande vid sagda institution välkomna.

Gissa hur många studenter som vågade sig till detta sammanträdesrum uppför de höga trappstegen och genom den vördnadsbjudande entréhallen? Inga? Ja just det! Rätt gissat. De enda levande studenter som fanns på plats var studeranderepresentanter, s.k. utbildningsbevakare. I övrigt bestod auditoriet av mina gamla lärare i konstvetenskap, några nyare doktorander i ditto och en gravallvarlig rekryteringsnämnd. Tala om försvårande omständigheter. Om någon kan ge ett tips om hur man bär sig åt att visa pedagogisk skicklighet för människor som har i uppdrag att delta med pokeransikten så är det mycket välkommet!

Varför inte dela ut ordinarie föreläsningstillfällen och videofilma i stället? Interaktivitet med åhörarna är ju i princip omöjligt i denna situation. Nu gick det rätt bra ändå, även om det med nödvändighet blev jag som fick prata. Intervjun kändes mer krystad, frågorna tämligen breda och vaga, därmed svårbesvarade på den korta tid som stod i anspråk. Sakkunnigutlåtandena med rangordningen kommer förhoppningsvis med post nästa vecka, beslut skulle fattas 4 december. Det är bara att bita på naglarna ett bra tag till.

Nu kom vi ini en tunnel, få se om jag kan lägga in det här. Sparar i wordpad först för säkerhets skull.

Livets vindtunnel

Sitter på tåget på väg till min arbetsplats i Stockholm ca 2 timmar senare än jag tänkt mig. Det blir så ibland när man har tre olika, nej fyra, nej, fem, arbetsgivare och någon av dem inkräktar på tid avsedd för någon annan. Kände att jag bara inte kunde börja arbeta redan här, efter att ha haft så intensiva dagar att jag inte haft en enda sekund ledig för min blogg börjar mitt mitt tänkande bli slightly unravelled. Jag repar mig nog.

Därför förföll jag till bloggläsande i stället och ser att min stress delas av mina studenter, de som bloggar vill säga. Jag är inte ensam. Bra känsla. För tillfället susar emellertid det uppländska landskapet förbi utanför mitt fönster medan jag skriver och vi har nyss lämnat Märsta bakom oss. Det är bara att hoppas att mitt bredband borta klarar av att behålla signalen så att jag inte blir utsparkad från bloggen helt oväntat efter en lång välformulerad sådan. Jag tror den får bli flera delar faktiskt, för säkerhets skull. Låt detta vara prologen.

lördag, november 11, 2006

Förlorat örhänge

Vet inte var det ena tagit vägen och det var ett relativt nytt par i silver som både var dyra och som jag älskade innerligt. Båda hängde i vardera örat igårmorse, men sedan på kvällen då jag skulle lägga mig saknades det ena. Förlusten är så retfull att jag har svårt att koncentrera mig på att arbeta med min provföreläsning, eftersom mina tankar ständigt återgår till frågan: har jag tappat den där vi hade vårt möte, tappade jag den på restaurangen där vi åt på kvällen eller föll den av ute på stan? De två första alternativen är mycket troligare, antagligen har kroken fastnat i halsduken och seda dragits ut när jag rättat till den senare. Morr!

I selen

Efter torsdagens långsamma upptakt kom en desto intensivare fredag. Löste på förmiddagen ett examinationsproblem och snabbläste inlämnade manus, så många jag nu hann med inför eftermiddagens projektträff. Det är förbaskat svårt att få vissa människor att begripa att det faktiskt ibland är så att det inte finns någon tid kvar på dygnet att förbereda möten ens med bästa vilja i världen. Den gångna tiden har varit av det slaget. Andra må orka med att med uppmärksam blick läsa och kritiskt kommentera manus in på nattkröken, men det kan inte jag.

Mitt höstschema vad min lärarhalvtid angår blir vanligtvis avgjort redan under vårterminen, så ock denna gången. Då finns inte så mycket manöverutrymme kvar med en sträng tidtabell för antologiutgåva som beslutas efteråt i juni. Där är det beräknat färdigbokdatum som ger övriga tider bakåt sett och tyvärr, tyvärr, krockar projektmötes- och inlämningstider sorgligt nog med mina lundensiska åtaganden.

Den 1 december ska vi vara helt finis med våra manus och 15 december ska vi träffas och diskutera bildtexter. Det betyder att min uppsats måste vara klar 27 november för sedan börjar min salsundervisningsperiod i Lund. Däremot kommer jag att hinna med att läsa manus ordentligt för första gången, eftersom jag då har ca 10 dagar när jag faktiskt har arbetstid som forskare. Övriga deadlines och möten har effektivt krockat med mina undervisningsperioder då det faktiskt inte finns plats alls för annat. Men det blir säkert bra med allt med tiden.

torsdag, november 09, 2006

Ställtid

Ginseng i all ära, rätt vad det är tar adrenalinet slut och då hjälper ingenting annat än vila. Vaknade imorse halvnio och identifierade ett tydligt behov av att koppla av. Det har tagit sig uttryck i shopping bl.a. Först hämtade jag ut mina nya glasögon: lila titaniumbågar med genombrutna skalmar, mmmm. Icke att förglömma att jag ser bättre vilket kommer att leda till mindre huvudvärk. Sedan spårade jag ur.

Var och varannan person på gågatan bar på en papperskasse med texten "Victor & Rolf". Det fick mig att dra åt H&M. Men trängseln kring Victor & Rolf-stängerna, ledde till att jag svängde av åt höger där min blick föll på en alldeles vanlig icke-kollektions-H&M kjol: brun, klockad, fiskbensmönstrad. Precis vad jag behöver. En lustig kort kavaj hörde till, men den passade inte min långa rygg. Öppet köp löste problemet med att de R&V hungriga kunderna i stora flockar blockerade provrummen. H&M:s hemsida gör mig för övrigt sjösjuk.

Längs vägen passerade jag MQ och där i fönstret hängde en stickad, kornblå tröjklänning (får man väl kalla det). Återigen vek mina fötter av alldeles av sig själva och vandrade in i butiken. Efter fruktlöst letande hittade jag en personal som upplyste mig om att enda exemplaret var i skyltfönstret. Min sorgsna blick vid denna tidende fick henne att vänligt erbjuda sig att ringa MQ i Gränby och fråga om de hade medium kvar. Det hade de. Tjugo minuter senare satt jag framför ratten på väg ut att prova och sedan köpa den. Efter det blev det lunch och litet mer seriös verksamhet, lämna och hämta böcker på universitetsbiblioteket.

Och resten av eftermiddagen vandrade jag runt och funderade över min kommande provföreläsning. Tog fram min MindMap över idealdesign-kurs, exporterade till PowerPoint och vips var jag in business. Det blir nog bra. Även om jag har projektmöte imorgon eftermiddag hinner jag med den lördag nu när grunden är lagd.

Duracellkaninen studsar på

En förmiddag av diversearbete och stimulerande pedagogisk diskussion följdes av betygsättning av tentor på tre kurser, handledning en timma med en student som gick mer entusiastisk än hon kom, lunch samtidigt med bibliotekarien och trevligt samtal, focusgruppsmöte om genusperspektiv i undervisningen och könsmedveten pedagogik, prefektsamtal i ömsesidig välvilja, litet städning, litet epostbesvarande och sedan var det dags att äntra flygbussen.

Ett litet hinder uppstod, jag kunde inte hitta den. I tidtabellen stod att den skulle gå från Kårhuset som ligger fem minuters promenadväg från min ena arbetsplats. Jag gick dit uppåt, men insåg att i en regnig kväll som det var kunde det bli besvärligt att leta upp hållplatsen. Såg mig om bland de olika vägalternativen och gick ner mot höger där jag anade en hållplatsskylt i dunklet, men nej, inte där. Gick åt diametralt motsatt håll och kom så småningom in på nästa väg, fann en hållplats, men nej, inte där. En dam som väntade på bussen pekade raskt ut ännu en kur som låg 500 m bort. Stressad eftersom jag kom iväg litet sent från jobbet släpade jag mitt pick och pack dit, och där stod "Flygbussarna. Endast avstigande". Mina ögon började vidgas av förfäran och jag blickade desperat åt höger och vänster för att se om det gömts undan någon annan hållplats jag inte sett.

Då kom ingående flygbuss på väg mot centrala Lund. Jag knackade på dörrglaset, fick tala med chaffisen som medlidsamt informerade om att den rätta busskuren låg ännu ett stycke bort dold bakom en kurva. Men, sa han, den har nog redan gått. Luften gick ur mig, men desperationen som lyste kring mig väckte hans altruism och så sa han: "jag ska köra ut till Sturup och hämta nästa last som ska in till Lund, du kan få åka med mig". Så det slutade väl. Efter att alla inkommande resenärer släppts av fick jag åka i ensamt majestät ut till flygplatsen och kom fram i mycket god tid. Tack du goda busschaufför ur djupet av min hjärta! Det gav mig förutsättningen att nu sitta vid mitt eget ägandes skrivbord och blogga om dagens nervnupp och att lära mig krympa huvuden med hjälp av "Illustrerad Vetenskap".

tisdag, november 07, 2006

Maratondagen

Är märkligt pigg trots en dag med möten och grupphandledning från 8:30 till kl 19:00 utan paus borträknat de tio minuter jag och mina studenter gick till SOL-centrum för att köpa kaffe vid 14-tiden. Lunchen åt jag medan vi inledde kandidatträffen. Många bitar har fallit på plats både i det ena och det andra. Stor uppslutning, alla 12 uppsatsskrivande studenter var på plats pigga och glada varav en via Skype från ett internetcafé i Zaragoza i Spanien. Om det är stoff varur urbana akademiska legender skapas vet jag inte vad som kan krävas. Litet sprakigt ibland, och jag fick sufflera eftersom vi inte alla kunde vara samlade kring datorn. Kändes som när Edisons första telefoner togs i användning. Allra roligast, vi har nu ett gemensamt återkopplingssystem med veckorapporter och uppdaterade uppsatsmanus som läggs in successivt.


Fast lokaler för konferensen har vi inte riktigt hittat än, men förhoppningar finns om en lösning. Konferenswebben ser ut att bli smart och praktisk. Nu återstår litet admin imorgon, städa upp i Tomtens verkstad (dvs efter fohandledarkursen), fylla i tjänstledighetsansökan, rapportera in betyg. delta i fokusgruppsmöte i ledningsgrupp för jämställdhet och ha prefektsamtal - ja, och dammsuga förstås. Resväskan är i stort sett packad, så om jag går upp halvsju imorgon hinns slutstädet med då. Hepp!

måndag, november 06, 2006

Jag har hittat några!

Studenter vill säga, en hörde av sig via epost och en annan hittade jag via Skype. Nu är det nog bara två som vidmakthåller tystnad. Möjligen befinner de sig i epostskugga. Ikväll har jag tittat igenom de litet disparata dokument som inlämnats, men som ger god indikation på var de befinner sig i sitt arbete.

Annars har dagen ägnats frenetiskt rusande hit och dit. Morgonmöte på jobbet, följt av epostbesvarande, tidbokningar, policysamtal, och titt på nyfödda tvillingar - jag fick hålla en en!!!

Arbetslunch inför eftermiddagsmöte om nätkurser, som resulterade i en mycket intensiv diskussion och viss frustrationsventilering. Mitt intryck är att det var nyttigt för deltagarna att se att de inte är ensamma med sina bekymmer. Lärosätenas dåliga ekonomi kastar slagskugga över en verksamhet som påtagligt dras med statussvårigheter i den traditionella akademiska miljön.

Fick rusa till vad jag trodde skulle vara ett styrelsemöte, men det visade sig ha lagts i oktober i stället. Säkert har jag fått besked om det, men glömt föra in ändringen i min almanacka. Fördelen var att jag fick tid att ägna förberedels inför morgondagens handledningsträffar och kunde skriva ut en del underlag att ta med hem. Efter en sushi från ICA - tänk vilken kulinarisk utveckling som skett - har jag läst och begrundat dem, men också gått igenom inlämnade hemtentor för bedömning och respons. Nu är klockan sent liden, så här ska nattas.

söndag, november 05, 2006

Söndagen löper mot sitt slut

Tog sovmorgon och läste fram till lunch. Efter min frugala måltid samlade jag ihop mig och gick ner till institutionen för att vittja epost och kurswebb på uppsatstexter. Skörden var litet mager, delvis pga att universitetets epostserver inte släppt fram meddelanden som kommit under eftermiddagen förrän nu på kvällen. Litet finns i varje fall att diskutera på tisdag, kanske kommer det in något mer. Dessutom var det dags att gå igenom inlämnade reaktionspapers från kandidatkandidaterna och ge litet kortfattade återkopplande kommentarer till dessa rapporter. Kursen har ur mitt perspektiv sett blivit mycket lyckad, tisdag hoppas jag få tips och förslag till förbättringar av studenterna. Nu börjar uppsatsskrivarperioden på allvar.

För min del har kvällen ägnats kultfilmen Starsky and Hutch som jag inte sett förut. Absurd.

Regnig Halloween

Vilken tur att jag inte har haft några mer grandiosa utflyktsplaner, eftersom det regnade rejält igår stora delar av dagen. Mest har jag sett fram mot helgen för dess möjligheter till systematiskt "hinna ikapp"-arbete. Som min kloka pappa alltid hävdat: "det är inte det arbete du hinner med som skapar stress, utan det du inte hinner med!". Igår avslutade jag min deckare, sedan tog jag tag i Utvecklingskonferensen och funderade fram ett förslag till struktur för konferensdagen. Den har jag lagt på Google Docs and Spreadsheets som är ett utmärkt arbetsredskap för samarbetsprojekt. Sedan tog jag itu med att avsluta redigeringen av de högskolepedagiska rapporter som de 24 deltagarna åstadkommit. Det blev en volym om nästan 200 sidor av goda reflektioner och idéer till förbättringar av deras undervisning. Flera kan ge inspiration till andra, som befinner sig i likartade situationer.

Var är mina studenter?

Den här terminen är inte bara fullmatad utan övermatad med med salsundervisning på A-kursen i september och december, med fem kandidatstuderande och sju magisterstuderande att handleda och tentera på diverse kurser, med en doktorand att handlededa och tentera, med 24 universitetslärare att undervisa och examinera i högskolepedagogik, med 40 universitetslärare att undervisa i ämnet forskarhandledning, med en utvecklingskonferens i högskolepedagogik att leda och med redaktörs- och författarskap för/i en forskningsantologi som ska färdigställas senast slutet av november. Det är något av en intellektuell sumibrottning vad tid och engagemang angår.

Ska det gå ihop krävs det att var man gör sin plikt i rättan tid och där framstår universitetslärarkollektivet som föredömen. De gnäller men leverar när de ska, särskilt doktoranderna. Men så har de ju drillats i deadlinetänkande som förstärkts alltmer under utbildningens gång vid universitetet.

Forskarkollektivet är inte riktigt lika bra på deadlines, men så har de ju en arbetstillvaro som liknar min med undervisning och administration som löper parallellt. Även om de inte är helt klara och alla befinner sig i litet olika stadier, så levererar även de texter i mer eller mindre färdigt skick och de gör allt de kan för att hänga med. Min bedömning är att vi som pga att deadlineplanen inte riktigt matchar våra övriga tvingande deadlines kommer att bli klara ett par veckor efter utsatt tid. Nu gör det inte så mycket, språkgranskaren kommer ändå att ta ett manus i taget. Skälet till förseningen beror på individuella tidslinjer där andra deadlines i yrkeslivet påverkar denna, så det är förlåtligt.

Så var det då studenterna... Här glappar det rejält på sina håll., dock inte alla Att det gör det för deltidarna som samtidigt ska ta hand om familj och arbete är fullt begripligt, men varför det gör det för heltidarna är en gåta för mig därför att kommunikationen varit obefintlig från flera av dem.

Att man kan råka ut för svårigheter som påverkar förmågan att uppnå en deadline förekommer, men att inte uppdatera lärare och gärna också studiekamraterna kort om vilka problem som uppstått är inte acceptabelt. Både av hänsyn till dem, men också för att de kanske kan stödja i en besvärlig situation! Jag vet i varje fall att jag inte kan underlätta, eller stödja om jag inte vet vari problemet består. Det går alltid att förhandla mål och arbetsinsats, så att livet går ihop för den enskilda studenten på den här nivån.

Oavsett orsak är det ju så att studielivet i vissa avseenden, bl.a. detta, ska simulera arbetslivet och där duger inte "sticka-huvudet-i-sanden"-taktiken. Då får man sparken eller dåliga vitsord. Förståelse kan man visst få och det går ofta att omförhandla uppdragets omfång eller karaktär. Ickekommunikation från mig eller andra ger lätt intryck av nonchalans. Det är därför jag med jämna mellanrum skickar peptalks via eposten, eftersom min tilldelade arbetstid inte medger annat än kollektiv kommunikation. Jag förstår att mina studenter gärna skulle vilja höra min röst individuellt, men det måste finnas ett mycket tydligt skäl för att jag ska kunna avsätta tid till ickeplanerad handledning eller stödsamtal. Framförallt, det kan bara ske på begäran och det måste vara kopplat till den egna insatsen där min input kan förmodas göra en skillnad.

"Men är det inte min ensak vad jag gör och inte gör i mina studier?" hör jag för mitt inre öra upprörda studentröster säga. Detta föreställer jag mig för att det nog var vad jag hade tänkt i samma ålder. Numera har jag förstått att studier aldrig kan ses bara som ett personligt eller privat projekt eftersom de finansieras av samhällsmedborgarna.

Visst är studielånet lågt, men det är inte den enda penninginvesteringen som skattebetalarna gör. Till kostnaden för en studieplats finansierad av välvilliga andra medborgare hör också lärarlöner, lokalkostnader, undervisningsmaterial, IT-stöd, biblioteksresurser osv. De allra flesta studenter investerar av egna medel bara en mycket liten del av vad utbildningen kostar, medan den största delen går från andra människors lön. Staten är vi, samhället är vi, att vi gemensamt beslutat att satsa på andras utbildning är inte en självklarhet. Att få studera är inte bara en rättighet, det för med sig skyldigheter. Det finns ett engelskt ord som väl karakteriserar vad jag anser är mitt ansvar som studerande "accountability", dvs redovisningsplikt.

Jag studerar parallellt med mitt arbete och jag kommer att göra mitt yttersta för att slutföra den kursen inom utsatta tidsramar pga att den finansierats skattevägen. Jag anser att jag är skyldig mina sponsorer skattebetalarna detta. Så gissa vad jag gör sent om kvällarna? Läser kurslitteratur och deltar i undervisning över nätet.

fredag, november 03, 2006

Spännande tider

De senaste tre dagarna har varit arbetsamma, men inte utan sitt mått av spänning. Att blogga har jag liksom inte orkat. Vi är tre som varit kursledare på forskarhandledarkursen som gått av stapeln.

Mot slutet av onsdagen pep min ena kollegas mobil just när vi höll på att avsluta förberedelserna. Det var min andra kollega som var i Mellansverige och såg ut att bli kvar där pga snöstormen. Min närvarande kollega och jag tittade stressat på varandra, eftersom vi tre tänkt och förberett olika insatser. Till all lycka pusslade SJ ihop det så att den frånvarande kollegan tog sig hem mitt i natten. Heroiskt nog dök denne upp första kursdagens morgon trots bara få timmars sömn och gjorde en lysande insats. Detta ovanpå en lika heroisk tid vid kopiatorn 3 dagar i sträck inpå nattimmarna. Att vara universitetslärare innebär ofta hårt arbete som sällan syns. Det är inte bara att ställa sig på podiet och börja prata.

Våra två kursdagar har varit heldagar med korta "pratpass" och förberedda diskussionsfrågor som omväxlar med efterläsningar. Kursen blev lyckad och avslutades idag. Vi var nöjda och trötta. Nu är det en långhelg som väntar. Hoppas butikerna är öppna för jag har inte hunnit köpa mat tidigare och insåg nyss att jag glömt göra det ikväll också, eftersom jag kopplat av med en criminovel: Patricia Cornwell, Predator med rättsmedicinaren Kay Scarpetta i huvudrollen. Mörka, äckliga, spännande och skrämmande är de ord som faller mig in.